Alla människor vill vara sedda, ja kanske inte sedda i bemärkelsen stå på en scen och ses av många, men att vara sedd i bemärkelsen bekräftad – jag ser dig, alltså finns du till. När vi är små, riktigt små, så är det att få sin blick mött och bli upplockad när man är hungrig och kanske gråter, som betyder att vara sedd. Att vara sedd och vara övergiven är motsättningarna för det lilla barnet. Det tror jag vi alla kan känna igen oss i, och det är ju inte så konstigt, för det lilla barnet är ju helt beroende av sin omgivning för att alls överleva.
Omvänt gör detta att när ett litet barn tittar oss in i ögonen så är vi sedda utan värderande ögon, utan tillägget ”du är lyckad” /”du är misslyckad”. Ett mycket litet barns blick handlar om att se och att bli sedd.
Men snart nog, i takt med att vi växer upp, så lär vi oss att det är viktigare att vara sedd av vissa än av andra, tyvärr. Hela kändisindustrin handlar om att värdera människor, sätta in människor i hierarkier av olika slag. Och prestation är viktigt, i alla fall i någon form. Att vara sedd handlar inte längre bara om att vara bekräftad för att man är till, utan också om att vara sedd på ett särskilt sätt.
Så var det förstås i någon mån på Jesu tid också. Där fanns kejsare och kungar, hövdingar och befäl, ledare och folk. Och det var djupt rotat hos alla, också hos Jesu lärjungar. De vill också mätas och befinnas vara störst. Och Jesus blir så irriterad. De har inte fattat någonting!
När Jesus ställer barnet mitt ibland dem, är det en demonstration. En demonstration av att människor inte kan avgöra vad som är stort eller litet, vem som är viktig eller oviktig, genom att läsa av var i en hierarki någon är. Med barnet i centrum vill Jesus visa på att det finns annat som är viktigt, och att jämföra sig med andra för att hitta sitt eget värde är helt och fullt fel.
Vi människor är olika. Vi har olika talanger, gåvor, som skickats med oss ut i livet. Gåvor som vi har att försöka utveckla till vårt egets, och vår omgivnings bästa. Någon är bra på att hoppa längd, någon är bra på att skriva, någon är bra på att få andra att känna sig välkomna, någon är bra på att se när någon mår dåligt och få henne att lätta sitt hjärta. Vi är olika, och det är helt i sin ordning!
Vårt värde sitter inte i vad vi gör, vad vi har för talanger, vad vi åstadkommit i livet, utan vårt värde ligger i att vi är. Vi är värdefulla för att vi finns till!
Därför sätter Jesus barnet i centrum bland lärjungarna, för detta barn har ännu inte börjat fråga: ”Är jag förmer än min kusin?”, utan barnet ser sin omgivning och är glad över att alls finnas till.
Det kan vi göra för varandra, att glädjas åt de gåvor som vår medmänniska har fått, och våga ta del av dem. Men också glädja oss åt våra egna gåvor, och våga dela med oss av dem. Vi människor är beroende, av varandra och av GUD.
För en del av oss är det lätt att bejaka detta beroende, för andra inte. Det vi kan göra är att göra vårt bästa att möta varandra som de gåvor av GUD vi alla är.
Lis Carlander/präst
Text: Lukas 9:46-48
De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.”