Andra söndagen efter Trettondedagen

"Livets källa"

Andra söndagen efter Trettondedagen

Då evangelietexten för dagen är så lång, ligger den sist

Livets källa

Hon är skygg och vill inte att någon ska se henne. Det är därför hon går till brunnen mitt på dagen. Ingen, som inte måste, är ute vid den tiden på dagen, när hettan gör att luften ser ut att dallra. Hon blir väldigt förvånad att det finns någon där, en man, en jude. På hans klädsel förstod hon att han inte var samarier, och romare var han knappast.

Hon vill bara vara ifred, och så knackar han på och vill att hon ska se honom. Han ber om vatten, något som ingen vettig människa nekar någon annan.

Kvinnan vid Sykars brunn har varit utsatt genom historien. Mången predikant har grottat ner sig i att hon har haft så många män. Andra har hävdat att det inte är så viktigt att hon är kvinna. Ytterligare någon har handlat om skillnaderna mellan samarier och judar – fastän vi får de väsentligaste fakta i den frågan i texten.

För mig är det viktiga mötet. Mötet mellan Jesus och kvinnan, vars namn vi inte fått reda på.

Han struntar i att hon är av ett annat folk, eller att konventionen bjuder att han inte borde tala med henne, utan han vill möta henne där hon är, i sitt liv just denna tid och dag. Hon var inte beredd, men finner sig plötsligt involverad i ett samtal om både tro och liv. Ett sällsamt, och sällsynt samtal i hennes, så väl som i många av våra liv.

Och något gör också hon med honom. Hon är den första som för höra honom erkänna för en annan människa att han är Messias, även om han inte använder just det ordet, utan det är det hon som gör.

Många av oss har känt som den samariska kvinnan, ensam och utsatt, och kanske rent av räknat ut när vi ska gå ut med sopor, eller till affären, så att vi undviker att möta någon vi känner.

Det är lite paradoxalt, att känna sig ensam och utsatt, och samtidigt söka ensamheten. Kanske handlar det om att inte orka bära sig själv och därför inte vilja riskera att möta en annan människa som behöver bäras, eller som, än värre, påpekar de brister som finns.

Det Jesus visade den samariska kvinnan var att hon kan känna sig ensam, men hon är det inte. Där finns en källa med levande vatten, en källa att ösa ur, en källa av GUDs kärlek och omsorg.

Mötet mellan Jesus och kvinnan fortsätter in i nästa söndag, den tredje efter trettondedagen. Då får vi veta att hon blir så uppfylld av deras möte att hon lämnar kvar sin kruka vid brunnen för att berätta för sina grannar om vad hon varit med honom.

Hon släpper oron för att möta grannarna för hon har varit med om ett möte med Jesus. Ett möte med honom som är Messias. Hon känner att hon inte kan låta bli att berätta om vad hon varit med om. Och många kommer till tro. Så genomgripande var mötet med Jesus för kvinnan.

Att berätta hur mycket GUD betyder för oss, det är något vi alla kan göra, men få av oss har det modet. Som präst har jag många naturliga tillfällen att tala om det, vid gudstjänster och andakter, men sällan gör jag det på min fritid. Ändå är det så viktigt för mig, detta att jag funnit en källa av liv. En källa där jag kan finna inspiration och glädje för mitt eget liv, och som jag, genom det sätt jag lever, försöker dela med mig av till andra. Och jag försöker nu och då visa människor på de källor och brunnar som finns.

En sådan brunn kan söndagens gudstjänst vara, en annan att läsa texter ur bibeln och begrunda vad de kan betyda för just mig som läser. Mötet med våra medmänniskor kan också vara en brunn, såsom det var för den samariska kvinnan i hennes möte med Jesus. För vi blir till i varandras blickar, vi är GUDs avbilder och GUDs medarbetare, och det är därför vi behöver visa omsorg om varandra och vara varsamma med varandra, för GUD har inga andra händer och fötter än våra.

Lis Carlander, präst

Evangelietexten från Johannes 4:5-26

Jesus kom till en stad i Samarien som heter Sykar, inte lång från de mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.

En samarisk kvinna kom för att hämta vatten.

Jesus sade till henne. ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade. ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: ”Om du visst vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen ör djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?” Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vattnet jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Kvinnan sade då till honom: ”Herre, ge mig av det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

Jesus sade: ”Gå och hämta din man.” Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man.” Jesus sade. ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.”

Kvinnan sade: ”Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.”

Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.” Jesus sade till henne. ”Det är jag, den som talar till dig.”