Jesus talar om att vi ska älska varandra i söndagens evangelium och rubriken för söndagen är: Vägen till livet.
Älska och gör som du vill.
Jag kände mig oerhört befriad av nunnans ord. Kanske du också kan känna dig befriad och utmanad?
Vem är det som ska älska?
Det är naturligtvis du och jag. Det är vår uppgift. Gud ser oss som skapande, aktiva människor som kan och ska älska. Vi är inte Guds marionettdockor utan är satta att använda vår egen vilja, vår känsla, våra förmågor och vår fantasi för att leva i kärlek.
Det finns inga givna regler för hur kärlek ska uttryckas. Det finns handlanden och ord som vi vet är kärlekslösa, ja t o m elaka, onda.
Det finns regler som ska skydda oss från det onda men inte hur vi ska leva kärleken.
Den är ständigt ny och kan inte sättas på formel.
Jag kan visa vänskap, värme med en kram – men för en del av oss är det att gå för nära – då är det inte längre vad det var tänkt att vara.
Kärlek kan vara en tavla, ett uppehållstillstånd, ett leende, en städad toalett....
Det är ondskan som är tråkig – den vill alltid samma sak i yttersta änden – förstörelse och död.
Kärleken har hur många uttryck som helst och vill mångfald, inte enformighet och upprepning.
Ofta när vi talar om att följa Kristus så blir viljan enbart problematisk, liksom den egna tanken. Och visst kan vi vilja och tänka och handla fel. Det ska alla veta. Och samtidigt så är det gåvor som du och jag har att använda. Det är ju inget fel att vilja, känna, tänka och handla – frågan är vad som kommer ut av det.
Det är ingen kristen hållning att ägna sig åt Jante-lagen – du ska inte tro att du är något eller kan något. Och samtidigt en vaksamhet i bön. Var är jag i förhållande till kärleken? Till barmhärtigheten? Här finns ett både och.
Att vara i Guds vilja, att vara kärleksfull är att vara ditt och mitt sanna jag. Då är du och jag vad vi är ämnade att vara, vi är helt oss själva, vi blommar. Guds vilja går inte emot vår djupaste identitet och originalitet – Gud vill dig och mig – och det är faktiskt endast i Gud som vi kan vara fullt ut oss själva.
När du eller jag förlåter, visar tillit, är barmhärtiga eller älskar, så är vi hela i den stunden, vi är helt i Guds vilja och helt oss själva.
Vad är det att älska?
”Älska och gör som du vill” – sa Syster Therèse och då brukade uppförandepoliserna som ansåg att det borde finnas regler för hur en kristen skulle vara – bli så upprörda. Så kan man väl inte säga, så mycket kan man väl inte lämna till den enskilda människan att själv uppfinna.
Så brukade Syster Therèse sucka och säga: Då förstår de ju inte alls vad det är att älska.
Det är inte ljuva känslor Jesus talar om att vi ska ha för varandra.
Det hör hemma i den erotiska kärleken och är härlig där.
Och här är det något annat som gäller.
Ingen av oss känner varma och vänskapliga känslor för alla andra människor – några utmanar mig mer än andra och trycker på mina ömma punkter eller gör mig ledsen och arg.
Vad är det då att älska som kristen människa?
Att vara sann som människa tror jag är viktigt och samtidigt inte hamna i att mina känslor alltid måste fram i första rummet. Paulus varnar oss för att bli offer för vreden, att låta oss styras av ilska och hat.
Att hata är inget Jesus uppmanar oss till. Det är emot Kristi hela person.
Att hata är en känsla som tär och fräter sönder inifrån. Den är skrämmande för den som blir utsatt och den är förödande för den som hatar. Hat är som en syra som fräter sönder själen och föröder livet. Det är en tärande livsyttring – något som tar livet ifrån den som hatar, mest från den som hatar faktiskt. Den som hatar förlorar sig själv och tappar kontrollen över sitt förnuft och sin känsla.
Det är en övning som kristen att lämna hat och bitterhet i Guds händer och ta emot liv istället.
Det sker oftast inte i ett nu – utan är kanske snarare en lång process där Gud får arbeta mycket med oss. Hat och bitterhet är som ett gungfly där vi trampar fel och långsamt dras ner i dyn.
Gud vill att vi ska leva och ha tillgång till våra inre rum – det går inte om hat och bitterhet har tagit över.
Det vi får i uppgift är att främja kärleken, barmhärtigheten, förlåtelsen, tilliten, skapandet, vänskapen, solidariteten.
Hur gör vi det?
Inte genom att ljuga för oss själva om vad vi verkligen känner.
Vi lider brist på tillit i vårt samhälle – Jag tror att Gud kallar oss att öva oss i tillit. Att ta språnget och öppna våra hjärtan trots att vi vet om risken att någon ska dra nytta av det. Satsa tilliten, öva oss att ge den rum, att lita på andra.
T ex tror jag att detta att hälsa på varandra och tilltala varandra är skapande och väcker tilliten i oss. Att ha en respektfull dialog även om vi tycker olika underhåller tilliten.
Att visa att jag bryr mig om vad som händer runt omkring mig både hos grannen och på torget likaväl som i Mosul.
Det kan vara lika mycket kärlek att säga nej som ja. Det kan vara lika mycket kärlek att säga stopp som att låta det gå. Kanske ibland mer.
Jesus säger till lärjungarna: Dit jag går kan ni inte komma. Han sätter en gräns för vad som är möjligt just då. Jag tänker att han sätter stopp för en mänsklig kärlek som tror sig klara allt och orka allt. Vi klarar inte allt. Det är mer kärleksfullt att lova mindre och kunna hålla det än att lova mycket och inte hålla det. Nej är också ett nödvändigt ord.
Tilliten blir skadad när något sådant händer som attentatet i Stockholm (eller för den delen nättrollens härjningar i sociala medier). Det skakar oss – någon har missbrukat tilliten å det grövsta. Förbrutit sig mot livet. Hur bygger vi upp den igen?
Hur håller vi fast vid livets helighet och härlighet?
Kärleken sträcker sig alltid utanför sig själv.
Kyrkan är inte till för sin egen skull utan för att bära ut kärleken i världen. Den är ingen plats för inbördes beundran eller kotteri utan en plats där vi möter och rustas för kärleksbärande i samhället.
Jesus är inte naiv i sin kärlek. Han har just sett Judas gå ut genom dörren för att förråda. Petrus kommer att förneka honom. Trolöshet och falskhet finns runt honom. Och ändå så säger han att det enda hållbara är kärleken, det enda som främjar och bygger liv.
Det kostar honom livet och det är livets väg.
Att gå kärlekens väg är rymmer alltid vetekornets lag i någon mening. Att dö från sig själv, sitt eget. Också i det finns det en befrielse – att få ägna sin kraft åt något annat än sig själv, att få bli brukad för kärleken, för någon annans skull.
Jesus talar om att han ska bli förhärligad. Det har inget med flotta kläder och dyra bilar att göra. Ingen glamour alls, inget scenljus.
Nej det är en närvaro i det yttersta, en villkorslös närvaro i vår utblottelse, i vår skam. i vår brist, i vår nöd.
Jag tror att vi anar något av detta när vi möts och är närvarande hos varandra i smärtan, i det verkligt svåra och vågar stanna i kontakt med varandra. Då sker något heligt. Då anar vi något av Jesu närvaro hos oss, vad den innebär.
Guds medmänsklighet i Jesus är så stor – inte som när en hand sträcker sig ner för att ta upp något, utan som när en sten faller och när den kommer till botten blir den bröd.
Jesus är hel i sin kärlek till varje människa, dig och mig. Ingen är utanför den kärleken – oavsett vad som hänt.
Därför finns det anledning att jubla och tacka. Vi går på livets väg med Kristus. Amen.
/Lotta Miller