Äkta eller falskt? Bra eller dåligt? Sympatiskt eller odrägligt? Fromhet är ett märkligt ord. Det är ett sånt där ord med både enormt positiv och väldigt negativ klang. ”Han är så from!” Kan vi säga beundrande. ”Han är så from!” Kan vi säga och uttrycka att någon är superjobbig. Kanske hänger det ihop med det här med äkta och falsk, men det är inte helt enkelt att sätta fingret på vad som gör en fromhet falsk och vad som gör den äkta. Kanske kan vi ana det i orden vi nyss hörde: ”de säger ett och gör ett annat”.
Jesus framställer fariséerna och de skriftlärda som något av andliga snobbar, som gärna vill visa upp sin andlighet, i varje fall de ytliga tecknen på tro, fromhet och andlighet.
Jesus berättelse om fariséerna tycker jag är enkel att svälja. Det är lätt att hålla med och nicka och förstå, vi känner igen tankarna. Men kanske inte så mycket för att vi tänker på fromhet, som för att vi i vårt samhälle och vår kultur är hårt skolade i Jantelagen; vi ska inte visa hur bra vi är, vi ska inte säga att vi är förmer än någon annan, vi ska inte tro att vi är något. Det är obehagligt när människor påstår sig vara duktigare och bättre än andra, vi kan inte riktigt hantera det. Därför ligger det ganska nära tillhands att utan att tänka så mycket på det säga: ”Usch! De där fariséerna verkar så dryga och självgoda, fy vilken falsk fromhet.” Det är självklart för oss att Jesus har rätt.
Jag tror att vi lätt glömmer att när Jesus en gång berättade den här berättelsen, då var den förmodligen inte alls särskilt självklar. Vi förknippar ofta fariséerna med något negativt, men i det samhälle Jesus levde i var det fint och bra att vara farisé. Fariséerna kunde människor se upp till, de var kunniga och ansågs säkert leva mycket nära Gud. Det kanske till och med var så att det var svårt att tänka sig någon mer from än en farisé. Så det som för oss känns så självklart och enkelt att hålla med om slog säkert an en helt annan ton hos dem som hörde Jesus berätta, och var nog inte alls särskilt självklart. Snarare ganska märkligt.
Jag tror inte att texterna idag ska läsas som en bekräftelse av Jantelagen. Jag tror inte att de handlar om att berätta för oss att vi inte ska vara så stolta, att trycka ner oss i skorna och påminna oss om att vi inte ska tro att vi är något. Jag tror att de handlar om något annat. I episteltexten läste vi om hur vi alla, oavsett vilka vi är, vilken utbildning vi har, vilken position i samhället vi har, att alla som gör tro och liv till ett blir saliga. Att handling och bön ska bli ett. Jag tror att vad Jesus vill säga är att fromhet handlar om kärlek.
Att kärleken är det som gör skillnad på äkta och falsk fromhet. Många, många handlingar som skadat människor har utförts i Guds och fromhetens namn. Krig, tortyr och avrättningar har skett och sker med hänvisning till att det skulle vara Guds vilja, det enda fromma och rätta att göra. Fromheten har blivit en ursäkt och täckmantel för att få utöva kärlekslöshet – och jag undrar om inte det i Guds ögon är just falsk fromhet.
Jag undrar också om det inte är det som är fariséernas egentliga ”brott” – att de i kärlekslöshet med sitt andliga snobberi avfärdar andra människor som mindre värda, att de stänger ute dem och drar gränser. I en annan av söndagens texter får vi höra Jesu liknelse om farisén och tullindrivaren som gick till templet och bad. Farisén bad och tackade för att han inte var så dålig som andra människor, de som stjäl och bedrar, utan lyfte i sin bön istället fram allt gott han gjorde, fasta och betala tionde. Tullindrivarens bön var av mer ödmjukt slag, han sa: ”Gud, var nådig mot mig syndare”. Jesus avslutar den liknelsen på samma sätt som dagens text slutar: ”Den som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd”. Båda dessa texter får mig att fundera på när min fromhet blir falsk. Vem är jag kärlekslös mot i Guds namn? Jag är ju egentligen precis som fariséerna. Jag gör skillnad på människor. Om jag säger att farisén är falsk och tullindrivaren äkta, så har jag ju gjort precis som farisén i texten. Och visst ligger det i oss att det är osympatiskt att skryta med sig själv, men nog är det ändå accepterat att vi precis som farisén känner oss som lite bättre människor om vi inte t ex stjäl saker eller slår ner någon eller lurar andra.
Falsk fromhet är ju inget vi slutat med i kyrkan. Vi stänger fortfarande ute människor i Guds namn, vi vill fortfarande att människor ska förändras för att få vara med. Kärlekslösheten frodas varje gång vi tittar på en människa och dömer ut henne på grund av hennes åsikter eller vem hon älskar eller vad hon tror eller vad hon inte tror eller hur hon lever eller något annat.
Och det är lätt att fastna i de här fällorna. Det är så lätt att titta på andra istället för sig själv. Det är så lätt att gå in i normer och mönster som finns, att tycka att sådant som är annorlunda är konstigt och sämre än det som vi är vana vid, det som är vi.
Det är så lätt att ta för givet att det är dåligt att vara tullindrivare, och att vara farisé och fasta och lämna tionde är bra.
Jag tror att Gud vill befria oss ifrån Jantelagen, ifrån tanken på att fromhet är något vi presterar genom att följa vissa regler. För det är nämligen också lätt att glömma att fromhet handlar om kärlek. Inte om trossatser och dogmer, inte om att be ett visst antal böner varje dag eller om att gå till kyrkan. Det handlar inte om att röra sig på ett visst sätt eller aldrig svära eller leva på ett sätt som är accepterat av samhället eller kyrkan. För om vi gör allt det här, men tar bort kärleken så blir det bara pannkaka av alltihop. Gud är kärlek, och Gud vill kärlek. Det måste få vara botten i allting. Det är det som ger mening åt bönerna, åt kyrkan, åt livet. Tar vi bort kärleken men behåller reglerna så skadar vi bara varandra – tar vi bort kärleken så tar vi bort Gud.
Men om vi håller kvar kärleken, så kan ordet fromhet istället för att bli negativt få vara ett riktigt tufft och kraftfullt höjdarord. Kanske kan det att vara äkta from få översättas med att vara gränslöst kärleksfull. Inte att följa regler och normer till punkt och pricka, utan att alltid sätta människan före regler och normer. Att våga riva murar och gränser. Att våga tänka själv och följa sina innersta känslor – att våga älska.
Text: Matt 23:1-12
Sedan talade Jesus till folket och sina lärjungar och sade: De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.