9:e söndagen efter trefaldighet

Nionde söndagen efter trefaldighet ”Goda förvaltare”

Text: Matt 25:14-30

Jesus sade: Det blir som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: ’Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått två talenter kom fram och sade: ’Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått en enda talent steg också fram. ’Herre’, sade han, ’jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.’ Hans herre svarade honom: ’Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.’ Där skall man gråta och skära tänder.

Tankar för dagen

Det finns en gammal legend som berättar att en ängel efter Jesus himmelsfärd frågade honom: ”Hur ska det nu gå med ditt rike på jorden? Vilka planer har du för framtiden?” Jesus pekade på lärjungarna och sa: ”Jag har ju mina lärjungar.” Men ängeln tyckte lärjungarna var en rätt sorglig syn, och var inte nöjd. ”Men om dina lärjungar sviker – vad händer då? Har du ingen annan plan?” frågade han. Jesus svarade: ”Nej, jag har ingen annan plan.”

Tänk att någon litar så blint på mig! Och på dig! För det är ju vi som är lärjungar nu. I våra händer – mina och dina – lägger Gud sin skatt, sitt rike. Förbehållslöst, utan reservplan. Det är inte riktigt klokt egentligen. Man gör inte så, inte med något som är riktigt värdefullt. Ni vet själva hur vi är om ett litet barn ber att få titta på något vi har som är riktigt värdefullt t ex en riktigt ömtålig och tung och dyrbar skål. I bästa fall låter vi barnet hålla skålen, och inte bara titta på den. Men vi ger inte barnet skålen och släpper den och gör något annat. Vi kanske hjälper till att hålla, vi övervakar noga och säger ”försiktigt”, vi står på helspänn för att gripa in om skålen skulle börja glida ur barnets händer. Och det här är ändå bara ett föremål, ett dött ting!

Gud gör inte som vi. Gud lägger det som är riktigt värdefullt och dyrbart i våra händer – och sedan släpper Gud det och litar helt och fullt på vår förmåga att ta hand om det. Vi får förstås be om hjälp om vi vill – men annars litar Gud på oss. Och det handlar inte om någon uschlig liten skål heller – Gud lägger sin värld, sin skapelse, alla sina älskade människor i våra händer. Och det är vår uppgift att ta hand om hela skatten. Att vårda och förvalta skapelsen.

Det är nästan lite läskigt. Jag förstår så väl den tredje av förvaltarna som vi läste om. Här kommer Gud och lägger allt detta värdefulla i händerna på lilla mig. Det är bäst att jag gräver ner det i säkert förvar, så att det inte händer något med det... Det känns som en rimlig reaktion – ändå verkar det vara det enda som Gud vill att vi inte ska göra.

Jag tror att liknelsen om förvaltarna handlar om att vi får just hela skapelsen, vår värld, vår miljö, varandra att ta hand om. Men jag tror också att i liknelsens talenter får vi det redskap vi behöver för att kunna förvalta skapelsen. Förmågan att på olika sätt visa kärlek ges oss. Vi får en liten del av Guds förmåga att skratta, att gråta, att trösta, att lyssna, att glädja - ja att älska. Gud lägger det i våra händer för att det ska växa och föras vidare till våra medmänniskor – det är så vi kan vårda och förvalta skapelsen. Och det är klart, att då är det ingen bra idé att gräva ner sin gåva, att gömma den för att jag säkert inte ska förlora den. För med kärlek och kärlekshandlingar är det ju tvärtom; det är när vi delar med oss av dem som kärleken växer – både för andra och för oss själva.

Nu är det här lätt att säga, och svårare att göra, och orden till den förvaltare som grävt ner sin talent kan tyckas hårda. Men jag tror inte att det här handlar om att Gud vill straffa oss när vi misslyckas. Gud litar ju på oss, och Gud vill att vi ska lyckas. Jag tror snarare att det här berättar vad konsekvensen kan bli för oss när vi gräver ner våra gåvor och förmågor och gömmer oss. Och det gör vi, det tror jag alla gör ibland, eller till och med ofta. Kanske orkar vi inte, eller vågar inte, eller tror att vi inte duger. Det som lätt händer då är att ju mer vi gömmer vår gåva, desto mer tror vi att den inte finns. Och ju mindre värme vi kan ge andra, desto mindre får vi tillbaka. Vi hamnar - som det står i texten - ute i mörkret, i ett liv av kärlekslöshet. Och det här gäller inte bara oss själva och våra gåvor och talanger. Vi har grävt ner och gömt naturen - och står till följd av detta inför miljökatastrofer av olika slag. När vi gräver ner och gömmer - eller kanske snarare glömmer - en medmänniska blir vår egen och hennes ensamhet större.

Jag tror inte att Gud vill straffa oss till mörkret där ute. Tvärtom. Jag tror att när Gud gör oss till förvaltare, så erbjuds vi en möjlighet att komma in från mörkret utanför och in i ett liv i gemenskap. Gud ger oss något att föra vidare så att andra får del av det. Genom att gräva upp vår gåva kan vi leva i glädjen istället för i mörkret.

Det är som sagt inte så lätt alltid att våga se och visa sina gåvor. Men vi får komma ihåg att det är Gud vi har att göra med. Gud begär aldrig mer än vi klarar av. Och Gud jämför aldrig med andra. Gud var lika nöjd med den som samlat två talenter som med den som samlat fem - förutsättningarna var ju olika. Och för att vi ska bli så goda förvaltare som möjligt får vi också olika mycket av olika gåvor. För att vi ska kunna utföra förvaltaruppdraget tillsammans och komplettera varandra, i gemenskap med Gud och med varandra. två talenter var lika bra som fem, det enda som Gud verkligen uppmanar till är att inte gräva ner och gömma kärleken, utan att plocka fram den, visa den för varandra, ge den åt varandra. Att göra vad vi kan för att ta hand om vår natur, att kämpa för fred och mat åt alla, att vara varsamma i mötena med varandra.

Gud ger oss en möjlighet. Ett hopp om en framtid där vi inte ska behöva gråta och skära tänder i mörkret – utan där vi får kämpa för och finnas inne i gemenskapen och kärleken.

/Linda Isberg, präst