Åttonde söndagen efter trefaldighet ”Andlig klarsyn“
Text: Matt 7:15-21
Jesus sade: Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.
Tankar för dagen
För ett tag sedan stod jag i en butik och skulle läsa innehållsförteckningen på en vara, de som har så pyttesmå bokstäver. Jag kunde inte tyda texten och jag irriterade mig på att de skrev med så liten text och tänkte för mig själv, ingen människa kan ju läsa detta, varför skriver de med så små bokstäver. Jag gick hem och berättade om detta och fick till svar: du kanske borde kolla din syn. Och tänka sig, jag behövde läsglasögon. Förunderligt att jag själv inte tänkte tanken att det var mina ögon som såg dåligt, jag har ändå uppnått den ålder då behovet av läsglasögon inte är särskilt ovanligt. Vilken skillnad det blev. Klara och tydliga bokstäver, det som förut bara varit ett suddigt virrvarr av bokstäver. Världen såg plötsligt helt annorlunda ut, och upplevelsen fastnade hos mig, att få se klart, att få vara klarsynt.
Idag talar vi i kyrkan om andlig klarsyn. Och jag kan känna att det väcker en längtan i mig. Tänk att få se lika klart inte bara det som är konkret, det vi ser framför oss och kan ta på. Utan också det som handlar om anden och själen, allt det där som vi inte ser, våra relationer och tankar och känslor, vår tro. Det som inte är konkret – men som är så viktigt och betydelsefullt i våra liv.
Orden om andlig klarsyn väcker längtan, men också en viss rädsla och oro. För hur skulle jag kunna vara andligt klarsynt? Jag har inte Guds facit, det är så mycket jag inte förstår när jag läser Bibeln, för att inte tala om hur lite jag förstår av livet och det som händer mig och människorna runt omkring mej. Hur ska jag kunna veta, och ha klara svar på frågor. För mig är livet mycket sällan så där klart och tydligt som texten jag nu kan läsa. Mycket, mycket oftare är det suddigt och obegripligt och märkligt.
Och det gör mig orolig att läsa om träden som bär bra och dåligt frukt, och om profeterna som leder folket vilse. För jag är rädd att där jag famlat fram i suddigheten har jag ibland burit dålig frukt och lett människor vilse. Det är ingen garanti att jag tror på Gud, att jag tillhör kyrkan, att jag med ord bekänner Jesus Kristus. Det finns gott om exempel i historien, och än i dag, på hur vi i kyrkan varit just vargen i fårakläder som vi läste om. Hur vi utnyttjat Jesus kärleksbudskap till att predika kärlekslöshet i förtäckta ordalag. Och det finns gott om exempel i mitt eget liv där jag kommit till korta och inte alls burit god frukt till människor, utan den dåliga kärlekslösa frukten. Och i dagens texter är orden hårda mot dem som vilselett folket och burit dålig frukt. Det är ett stort ansvar som ges oss.
Därför tycker jag att det samtidigt är skönt att läsa orden om frukten. Vi kan ju välja att fastna i om frukten är bra eller dålig, men kanske ligger huvudpoängen någon annanstans. Nämligen att det är just på frukten som de goda profeterna ska kännas igen. Inte på vad de säger eller hur de ser ut. Utan på frukten de bär, på deras handlingar, på det de gör för människor, på den betydelse de får i andras liv.
Och här någonstans känner jag att jag kan börja våga axla ansvaret och försöka möta människor med Guds kärlek. För här vrids perspektivet från det omöjliga till det möjliga. Det är omöjligt för mig att vara andligt klarsynt om det innebär att förstå världen och Guds vägar, jag är ju bara en människa, min hjärna räcker helt enkelt inte till.
Men orden om frukten berättar för oss att vår hjärna inte behöver göra hela jobbet – vi får ta hjälp av andra delar av oss själva också. Att vara andligt klarsynt handlar inte bara om att förstå – det handlar om att känna, och att handla, och att möta – ja, att använda hela vår kropp och alla våra gåvor.
Jag är fortfarande bara människa, jag räcker fortfarande inte till att alltid vara klarsynt och klok och alltid göra rätt. Men jag når kanske lite längre när jag använder hela mig. Jag har nämligen kommit på att när någon verkligen behöver mig – då är hjärnan inte alltid så användbar. Det är svårt att förstå varför människor måste bli sjuka och ha ont, varför olyckor måste hända, varför människor måste leva ensamma och så vidare. Det har jag liksom inga förklaringar på. Men det är mycket lättare att känna och göra – att känna med dem som lider, att göra något. Även om vi inte kan ta bort det som gör ont, så kan vi i alla fall göra något – lyssna, krama, gråta tillsammans, ge att äta och dricka. Något som kan göra ensamheten lite mindre, och smärtan något lättare att bära.
Och här blir det möjligt tror jag, att åtminstone närma oss en andlig klarsyn. När den inte behöver handla om att förstå det där som ingen av oss kan förstå, utan kan handla om det där som vi faktiskt alla kan – att känna med varandra, möta varandra och göra vad vi kan för varandra. Att använda hela oss själva för att i varje stund pröva och försöka se hur Guds kärlek bäst sprids just här och nu, till den som jag möter. Att varje stund försöka utröna Guds vilja. För det är vårt ansvar. Och det är fortfarande lika stort. Och jag tror tyvärr fortfarande att jag kommer att hamna snett många gånger. Men jag vill försöka, och jag vill be att jag inte kommer att skada människor. Och jag tror ändå att om Gud ger oss det här ansvaret, så är det för att Gud tror att vi kan växa in i uppgiften och långsamt, långsamt se bitar av världen och Guds vilja allt tydligare, bära mer och mer god frukt och bli redskap som kan användas för att Guds kärlek ska synas i människors liv. Kanske blir det inte lika tydligt som bokstäverna på innehållsförteckningen, men kanske kan det ändå genom livet för varje dag som går bli klarare och klarare.
/Linda Isberg, präst