De gånger jag känner mig full av liv, och därmed nära livets källa, har något gemensamt. Det är gånger då jag upplever en stor närhet till en eller flera människor till exempel vid en gudstjänst där många sjunger tillsammans, eller för den delen i träningssalen när vi är många som samtidigt gör samma sak. Det finns också gånger när jag i min ensamhet upplever samhörighet med Livet självt, med GUD, som när jag är ensam, i stillhet i ett kyrkorum, eller vid havet. Havet vars rörelser och ljud kan fylla mig med ro, kanske för att jag är uppvuxen nära det.
GUD är med mig, med dig, oavsett vad. I ensamheten, i gemenskapen med andra, GUD är med. När Jesus talar om Johannes som en lampa som brann och lyste, då ser jag framför mig en man som var full av liv och engagemang så att han fick andra att känna sig ett med honom och med GUD.
Det som stämmer till eftertanke är att denna känsla av gemenskap som vi människor kan känna med varandra, eller med en karismatisk ledare kan missbrukas. Istället för att den karismatiske ledaren gör som Johannes och pekar på GUD kan ledare peka mot sig själv, eller sina ideal, eller sitt verk helt för sin egen skull.
Det gör att jag, och du, behöver vara medvetna om att vi inte alltid bör följa vår känsla och låta den leda oss i våra handlingar. Att analysera varifrån ursprunget, källan, motivet för den karismatiske ledaren är kanske inte alltid är lätt, men viktigt. Det är svårt att göra det själv, oftast behöver vi tala med andra om vad som kan vara rätt väg att gå. Då finns församlingens gemenskap som en källa att gå till, tillsammans kan vi hitta vägen till Livets källa.
/Lis Carlander, präst
Avslutar med en av bönerna för söndagen:
Livets Gud,
för oss till brunnar med
levande vatten
och var för oss en källa
som ger liv i överflöd
I Jesu namn.
Amen