Lundby församling

Prata med oss

Kontakt

Lundby församling Besöksadress: Hisingsgatan 26, 41703 Göteborg Telefon: +46(31)7316800 E-post till Lundby församling Webbplats

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

”Save us from more of the same” – en berättelse om vuxnas dop

2015-12-30


Barnen lekte nästan alltid. Året om träffades de för att göra saker tillsammans. De första åren var de mest hemma hos varandra, på golvet i köket, eller i parken tillsammans med någon vuxen, eller gammal, som satt i skuggan. Med tiden blev barnen i kvarteret allt fler, och i alla åldrar. I lekarna skapade de sin egen värld, med självklar hängivenhet och mening.  

Kvarteret fick med tiden en uppsjö olika leker, för alla årstider. Kvällarna på våren och tidig sommar svetsade dem samman. Majbålets eld och korvgrillning liksom nyårsfirandets raketer längtade alla till.

Det var självklart, ja en oskriven regel att alla skulle få vara med.  På sätt och vis var det själva meningen med allt barnen gjorde. Och för barn som precis hade flyttat in stod det massor av dörrar och bersåer på vid gavel.  

År efter år var alla åldrar av barn och ungdomar blandade. Lekarna var öppna och utspelade sig bakom husen, på garagetaket, i trappuppgångar och på mattställningar, runt koloniområdet, bland blommande äppleträd och på gräsplanerna.  

Elias Fries park, Lund
Bild: Kristian Lillö

Allt var öppet både för flickor och för pojkar, små som stora. Som för många var barndomen i det här kvarteret en god tid. Här fanns strukturer för gemenskapen och platser för lekar, spontana och för brännboll, hopprep, hoppa gummiband, landhockey, fotboll. Barnen ritade alltid nya rutor i marken, eller fyllde i de gamla med krita. Av plankor och hönsnät blev det små hockeymål, och klubbor lindades tillsammans. Av snitselband i rött och gult korsflätade barnen hängen till cykelnycklarna.  

Alla var ett vi. Och identiteten i att vara ett vi föddes, växte och mognade i samspelet. Lekandet formade oss och vi blev ett lyckligt vi, med långt kvar till vuxenlandet.  

I det här paradiset ingick att klättra i träd. Plocka, eller som vi sade för att känna oss busiga, palla äpplen. Det var då det hände. I allt stoj, med några av barnen på marken och några högt uppe, under tillrop och skratt. Ett barn trillade hela vägen ned på gräset under trädet. En duns. Det svartnade för ögonen någon sekund. Alla barnen stod runt omkring. Alldeles tyst. Frågande, osäkra barn tittade på sin vän, som bara låg där, bland äpplen som klättrarna skakat loss från de översta tunna grenarna. På rygg såg barnet sina vänner. I fallet hade all luft pressats ut från de små lungorna.  Utan anda i kroppen upplevde barnet för första gången i sitt liv, i sjuårsåldern:  

- ovissheten inför det okända,
- att inte få luft
- men också varseblivandet om sin egen individualitet,
- och med den sin ensamhet,
- att aldrig igen få luft,
- och att bli beskådad på distans fastän de andra barnen stod  
så nära, i en tät ring.  

Fallet från trädets översta grenar, var ett fall ur barndomens kollektiva kroppskänsla. Föräldrarnas närhet, deras självklara kroppsliga och själsliga gemenskap med barnen fortsätter i leken med andra barn. Gemenskapen är ursprunget - och när grenar bryts och vi faller upptäcker vi vår sårbarhet, vår ensamhet, eller som det ibland heter, vår individualitet. Gemenskapen är ursprunget – och målet.  

Jesus kom till i en miljondels sekund av Big Bang, och föll genom alla mikrodelar då oändligt många universa skapades, föll och föll, för att genomsyra allt med gudomlig närvaro. Och mer än en gång har han legat på marken när kometer och människor slått ned sina spjut av våld eller bortvänd blick i marken.  

Och en gång, föddes Jesus igen, för att återgå till gemenskapen som stod runt omkring. Och när de förenades så befriades de från individualitetens skådande på distans. För när andan återkom till Jesus, så kom den till oss. Som ett dop - där det bärande varken är förlåtelse från (privata små) synder eller från skuld (av otro) eller den där livskammen som växer ur inget. För jag talar om ett dop bort från andlöst ett jag till en andefylld gemenskap.  Och handen på hjärtat, vem av oss längtar efter more of the same – för människor på flykt, eller oss själva. Djupaste bönen är väl ändå: Save us from more of the same.  

Efterord:  

Den här berättelsen har jag vävt samman från min barndom och mitt vuxenliv. Jag gjorde det för att säga något väsentligt om vuxnas dop. (Lägg märke till att jag inte säger ”vuxendop”, precis som vi inte säger ”spädbarnsdop”. Det finns bara ett dop!)   

Lundby församling inbjuder extra till Drop-in-dop nu på Trettondedag Jul, den 6 januari i Brämaregårdens kyrka. Se gärna dessutom mitt blogginlägg med rubriken Hello, it’s me… Att längta i tro och dop som vuxen, daterat Nyårsdagen, vars gudstjänster alltid har temat: I Jesu namn!  

Kanske kan någon njuta litet av parallellerna och dynamiken mellan min berättelse ”Save us from more of the same” och blogginlägget Hello, it’s me, vars teologiska tankar kommer från PEP (lundavän).  

I Jesu namn/

Kristian

Prosten Lillös blogg