Lundby församling

Prata med oss

Kontakt

Lundby församling Besöksadress: Hisingsgatan 26, 41703 Göteborg Telefon: +46(31)7316800 E-post till Lundby församling

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Predikan 24 augusti 2014

Lundby nya kyrka


Söndagen den 24 augusti firades flera gudstjänster här i Lundby församling. I samband med högmässan i Lundby nya kyrka avtackades diakonen – distriktschefen Ing-Marie. Musiken, den gemensamma psalmsången och arbetslagets varma hälsningar med sång berörde.

Under högmässan sjöng vi psalmerna 2 , 715, 396 och 298. Som trosbekännelse sjöngs psalmen 766. Stig dagermans "En broder mer", ljuständning och måltid, samlade oss kring det väsentliga och varma.

Texterna som vi hörde, 10 söndagen efter Trefaldighet, var: Josua 24: 16-18, Första Korintierbrevet 12: 4-11 och evangeliet var hämtat från Lukas 9:46-48. 

Predikan

Några av de människor som jag har lärt känna under det här senaste året i Göteborg, –  och det är väldigt många, har på sistone, sagt samma sak, nästan exakt samma sak, med samma ordalydelse. Och det har inte handlat om fotboll eller om Winnerbäck. Innan vi kommer in på vad ni har sagt så vill jag säga något jag har tänkt mycket kring, säga något kort om Gud.

Fortfarande är det så att en rätt vanlig bild av bibeln och kristen tro, ja de bilderna sammanfaller ofta, är att det viktiga i bibeln är skapelseberättelsen och syndafallsberättelsen. Kanske beror den här uppfattningen på att dessa berättelser är så målande, och att skolplanscherna har betytt mycket för många av oss. Kanske är planscherna jämförbara med Iphonen nu. En annan anledning till uppfattningen att det viktiga i bibeln är skapelseberättelsen och syndafallsberättelsen kan vara att Adams och Evas nakenhet erbjuder tacksamt material att ösa ur, för alla pryda människor.

På djupet tror jag att det som gör att skapelse- och syndafallsberättelsen fortsätter att vara aktuella, är att var och en av oss berörs av föreställningen:  

  • att Gud söker människan

  • att Gud till människan ropar evigt i galaxers galaxer, förbi ljusårs hastighet, rakt in i varje tid, varje snår och snara av växtlighet, av olika slag: var är du, var är du?

Ja, vad är det då mina nya vänner har sagt om och om igen de senaste veckorna. Svaret är att de har gjort detsamma som vi människor, och djuren också är jag övertygad om, har gjort. Vi har stannat upp med händerna på degen, eller på plogen, i rörelsen, i arbetet, till lands och havs. Vi människor har gått ut på balkongen, eller i trädgården. Djuren har höjt blicken och precis som vi fascinerats av naturens väldighet. Ja, så har alla levande väsen, barn, ungdomar och vuxna, och hur gamla vi än är, reagerat inför regnbågen. Detta enorma naturfenomen som byggs upp av värme och kyla, vatten och solens ljus – som möts och omfamnar varandra. Regnbågen som spänner sin båge, och därför också kallas löftesbågen, och alltid tar tag i oss, och får oss att säga: titta på regnbågen, titta, och se, där är en till, så klar den är.

Regnbågen vars färger blandar sig in i våra vardagsliv, och det är därför vi älskar att sjunga What A Wonderful World som i ton och ord gestaltar när detta sker.

Hur börjar bibeln?

Egentligen skulle jag vilja svara drastiskt och säga, att bibeln börjar med en berättelse vars poäng är att människan har ansvar för alltihop, att människan har stora likheter med Gud själv (det talas ju om gudalikhet, och att människan är skapad till Guds avbild), och, och det är mycket viktigt för min tro, att Gud ångrar sig. Ja, bibelns Gud ångrar sig.

En av de första berättelserna i bibeln tolkar nämligen regnbågen på ett helt annat sätt än t ex Kalle anka och klassiska sagor som tolkar regnbågen som en bro till en skattkista, som är begravd där. Visst, det finns likheter, och det är dem vi är på väg till.

Bibeln säger att regnbågen spänns upp, då och då, på himlavalvet, för att Gud har ångrat sig, ångrat att Gud föll för frestelsen att hämnas och straffa människorna. Med det som förr kallades för syndafloden. Den Gud som ångrar detta tilltag, spänner upp regnbågen som en påminnelse för sig själv att inte göra om det här. För det kändes inte alls bra.

Eftersom du och jag, nu kan jag ju inte nämna oss alla vid namn, är skapade till Guds avbild, så är det helt naturligt att vi går in i den här dynamiken, att förhårdnas, och att kunna ångra.   Den största nådegåvan är kanske trons kunskap om att det faktiskt är så - och en annan att kunna hjälpa andra att se att det kanske också är så i deras liv.   Ja, världen blir underbar när regnbågen påminner oss om vår inre längtan, att göra gott, att tänka gott, eller som Luther skriver i förklaringen till det åttonde budet: tyda allt till det bästa, som vi läste förr i Lilla katekesen.   Regnbågen vars löften blandar sig in i våra vardagsliv.

De människor som Jesus lärde känna och blev vän med när han vandrade omkring, och det var väldigt många, fick inte alltid höra det som hans närmaste vänner, lärjungarna fick höra. Med lärjungarna samtalade han ju också på ett annat sätt. Till dem sade han rent ut – att de inte bara var på en missionsresa med delandet av bröd och fisk, som en mässa. (Lukas 9: 10-17). Med dem delade han erfarenheten av Gudsnärvaro på förklaringsberget. (Lukas 9: 28-36). Och med dem delade Jesus glädjen när barnet blev befriat från den förfärliga sjukdomen. (Lukas 9: 37-43). Sådant hälsoarbete gjordes i det offentliga, i gränder och på samlingsplatser. Men i förtroligheten sade han något helt nytt bara till dem, lärjungarna, och mer än en gång gjorde han det. Jesus sade att de också var på väg till lidandet, korsfästelsen, och Tredjedagen. (Lukas 9: 22, 9: 44 och 18: 31-33).  

Så när Jesus förstår att lärjungarna sinsemellan funderar över rangordningen mellan lärjungarna, så reagerar han reptilt snabbt, och direkt. Det som gäller honom själv, att kärlekens väg blir lidandets väg, gäller också dem. Det finns ingen genväg.  

Därför ställer han barnet som han nyss botade från en förfärlig sjukdom, bredvid sig, och talar om värdelikheten som bär på hoppet om radikal förändring. Liten som stor, svag som stark, marginaliserad som idoliserad står bredvid varandra.  

Människolikheten har sin grund i gudslikheten och bär på hoppet om radikal förändring. Och likheten mellan Gud och människa färgläggs genom de underbara orden: den som tar emot barnet, tar emot mig, och den som tar emot mig, tar emot den som har sänt mig.  

På så sätt blir missionsarbetet i Galiléen en bild för den eviga missionen, att människor som möts, hälsar på varandra, och tar ansvar för världen med kärlek och solidaritet, och låter livet växa mitt i lidandets gråt, tar emot Jesus Kristus och båda de minsta som står bredvid, och de är inte sammanblandade men oskiljaktiga: Gud och människa.  

Tack gode Gud för att det regnar löften och hoppfullhet i Göteborg.  

Tänk om det är så att Guds och ditt svar på frågan, eller på ropet, eller på ångestkänslans, var är du? - som ekar i universum är ett och detsamma: Här, bredvid dig! Här, bredvid dig, vandrar jag med er, jag är vänner, och ska aldrig överge din Ande, och vi ska alltid hålla varandra i hand, kind mot kind.  

Psalm 730 (Må din väg gå dig till mötes… och må solen värma din kind…må Gud hålla dig i sin hand.)