Lundby församling

Prata med oss

Kontakt

Lundby församling Besöksadress: Hisingsgatan 26, 41703 Göteborg Telefon: +46(31)7316800 E-post till Lundby församling

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Perspektiv på diakoni

Underlag för samtal vid diakonernas årliga heldag. 30 januari 2017, Kyrkoförvaltningen


Texten Perspektiv på diakoni för utskrift (pdf).

Inledning

Först ett stort tack för er inbjudan att få vara med er idag, och att ni ger mig förtroendet att få inleda vårt gemensamma samtal om diakoni. Det jag bidrar med, blir säkert som att bjuda bagarens familj på bröd - men jag lovade mig redan när inbjudan kom, att idag lyssna mer än tala, även om det börjar med ett talande som ett svar på ett lyssnande.

Inom mig bär jag på en längtan efter det som Lutherska världsförbundet har fastslagit, och som Biskopsbrevet om Diakoni, så vackert kallar för Diakonins spår (Ett biskopsbrev om diakoni, s. 65ff):

- Hopp i tron på Kristus,

- Tolkningsperspektiv underifrån och med sanningen som ambition, så som Jesus gjorde, och därför alltid i protest mot destruktivitetens krafter,

- Förebilder som fungerar,

- Och att jag är till, lever och rör mig i Gud pga. av nåd inte pga. av vad jag säger, vill eller gör.

För mig är diakonin, precis som ärkebiskop Antje skriver i förordet till Ett Biskopsbrev om diakoni, ett av flera kännetecken på dess trovärdighet. Så här står det:

"Ofta betraktar både medlemmar och icke-medlemmar kyrkans sociala arbete, diakoni, som måttstock för vår trovärdighet."

I en turbulent, postkristen, sekulariserad tid med dalande kyrkliga seder när det gäller dop, konfirmation och gudstjänstdeltagande, kan det bli så att diakonin, trots att vi säger att den är en av de fyra dimensionerna i kyrkans grundläggande uppgift, trots att både ärkebiskopen, samtliga biskopar, och jag betonar att "kyrkan är mer än det arbete som Guds folk tillsammans utför", just blir det enda kriteriet eller beviset för Svenska kyrkans trovärdighet.

- Det är väl inte så farligt, om det blir så, kan jag höra mig själv, och kanske er också, viska.

Nej, det är kanske inte så farligt - men två omständigheter gör att det är oerhört svårt för kyrkan att hantera en sådan diakoni-monopolitisk situation.

Självklart är den första omständigheten den viktigaste, och också, för många men inte alla, den som är anledningen till att kyrkan behöver ordningen med diakoner.

Den första omständighet som gör det inte bara svårt men outhärdligt svårt när diakonin ensamt får bära kyrkans trovärdighet är att människors nöd i vår tid är så stor. Även om professor Hans Rosling kontinuerligt ger föreläsningar som visar proportionaliteter av olika slag, så är det ändå så att utanförskapet i Sverige, psykisk ohälsa, arbetslösheten bland unga människor ökar samtidigt som samhället drar i sär genom fördelningspolitiska beslut och marknadsmässiga krafter. Till människors nöd hör också de basbehov som flyktingar, asylsökande, EU-immigranter har och på sikt det integrationsarbete som sannerligen inte sker av sig självt. Genom all denna mänskliga nöd blir det ohållbart om diakonin ensam skall bära trovärdighetsuppgiften, och ovanpå det nämnda finns ju också några domedagshot mot världen, mot samhällen, mot kultur, mot mångfalds- eller med ett begrepp från GP- i helgen, öppningsvärderingar, mot strategier för jämställdhet och jämlikhet, mot etniska och religiösa grupper och mot biologiskt liv i form av det som sammanfattas med uttrycket klimathotet - som just i våra dagar liksom HBT frågor flyttas ner och bort från världsagendan av somliga.

Om kyrkans trovärdighet hänger på diakonin så innebär den sammanlagda nöden i världen en i det närmaste oändlig utmaning på diakonin. Till detta hör dessutom, att människors utsatthet, tilltufsadhet, kommer oss mycket nära, och på ett sätt som inte bara upplevs som hotfullt utan också reellt är hotfullt för våra liv, vår hälsa, vår integritet, vår tilltro och glädje. Samhällets nöd blir en del av vår arbetsmiljö i distrikt som t ex Biskopsgården.

Faktorn trovärdighet blir därmed en kamp att kämpa, och den skapar i vissa situationer och tider inom oss också ett Getsemane, där vår tilltro till Guds kärlek och barmhärtig kommer i obalans. Upplevd brist på trovärdighet kan bli upplevd otro.

Om således den första omständighet som gör det svårt när diakonin ensamt får bära kyrkans trovärdighet är att människors nöd i vår tid är så stor, så är den andra omständigheten som gör en sådan förväntan på diakonin svår att diakoni är två saker.

Vad menar jag då med att diakoni är två saker, och på vilket sätt är detta något som blir problematiskt i ljuset av uppfattningen att kyrkans trovärdighet hänger på diakonin?

Åter till Ett Biskopsbrev om diakoni där det står så här:

"...diakoni, både som ett speciellt kompetensområde och som ett självklart uttryck för kristen tro."

Diakoni är således ett kompetensområde samtidigt som det är ett uttryck för varje kristen människas tro, enskilt och tillsammans, ett liv i dopet.

Denna dubbla identitet för diakonin leder till att det ibland blir krångligt att tala om diakoni, och utöva diakoni. Tankarna kring vad som borde göras i världen, mitt i all nöd, kan ju bli lika många som antalet kristna, och helt autentiska. Och det den ene kallar nöd kan den andre kalla naturligt, självförvållat eller omöjligt att hantera - och därför inte se som något diakoni borde eller kan ägna sig åt, ens på analysnivå. Och kanske har ni också hört begreppet ”rätta fattiga”.

Samtidigt har denna gemenskap av kristna vigt några människor som efter utbildning och prövning därmed anförtrotts uppgiften att vara diakoner och blivit lovade att få stöd av gemenskapen och biskopen för utförandet av uppgiften. Alla kristnas kallelse är samtidigt någras specialkompetens - och det gäller att finna former för hur behov ska kanaliseras, idealitet ska användas rätt, analyser ska göras förståeliga och vinna acceptans, långsiktighet ska värnas samtidigt som diakonerna bär och är burna av barmhärtigheten som en del av Uppdraget. Biskop Per formulerar med följande ord en strategi för hur diakonins dubbla identitet kan hållas samman:

"Diakoni som uttryck för att leva som kristen och att som kyrka uttrycka Guds kärleks omsorg måste alltså hela tiden hitta nya former i ett samhälle som förändras. I kyrkans vigningstjänst är det diakonerna som har sin tyngdpunkt i uppgiften att vara vägfinnare och identifiera behov hos enskilda människor och i närsamhället. Som vägfinnare är det också en uppgift för diakonerna att vara inspiratörer för att mobilisera de möjligheter vi alla har som enskilda kristna att leva i diakoni." (Per Eckerdal, Skakad inte rörd, s. 129)

I valrörelser i Sverige är det sedan ett tag så att fler och fler av de politiska partierna talar om skola, sjukvård och arbetstillfällen. Detta är ingen tillfällighet, utan ett tecken på att många är överens om att ett samhälles trovärdighet beror på hur dessa tre fungerar. Alla som arbetar inom någon av dessa sektorer vet av erfarenhet från tillställningar av olika slag, att de flesta människor gärna delar med sig av sina synpunkter och tips på hur saker och ting med lätthet kan lösas. Säkert har ni som diakoner också hört hur vi skulle kunna göra för att fler ska komma till kyrkan, och människors nöd mötas och åtgärdas. Det är bra att lyssna på sådant - men att inte falla i gropar av olika slag.

Till specialkompetensen diakoni hör således att förhålla sig till de mångas uppfattning, och att finna en balans, för diakonins skull, som ett stöd för människor. Utbildning stärker kompetensen, nätverk och fortbildning stärker kompetensen, andras reflektioner bidrar till utveckling, som också kan innebära avveckling, nya prioriteringar, snävare verksamheter, tydligare fokus eller interimistiska perioder i avvaktan på att vi hunnit se och analysera tidens tecken.

Biskop Per Eckerdal ger i sitt Herdabrev, som tyvärr har en olycklig titel och istället borde ha hetat Läs det här nu, en beskrivning av diakonins uppgift som jag själv tycker mycket om. Beskrivningen som av andra formulerats på liknande eller andra sätt, är varken ny eller uppseendeväckande. Men den är klart och precist formulerad. Och den är förankrad i historiska och komparativa diakonivetenskapliga studier och i empiriskt arbete.

Dessutom, den avgränsar inte diakonin till antingen allas uppgift eller någras uppgift - samtidigt som den tydliggör att när alla organiserar sig som församling behövs det diakoners specialkompetens för att få ordning på förhållningssätt, strategier och insatser. Inte bara för att de ekonomiska resurserna är begränsade, och Svenska kyrkans ekonomiska och därför också personella resurser framöver kommer att minska utan för att det tillhör det mänskliga livet och historien att vi ibland trots och ofta med stora resurser gör helt fel, går åt fel håll, arbetar kontraproduktivt och i snabbhetens, större-och-större, mer-och-mer andan medverkar till att nöden ökar, eller att de komponenter som tillsammans leder till nöd får energi eller att det läggs en dimridå över nöden.

Ing-Marie återvänder ofta i våra samtal till en träffande bild för det dilemma och det ansvar som diakonin har – såväl varje människas, som den gemensamma, som den som utövas av människor, er diakoner, med specialkompetens.

Det är bilden av att vi befinner oss nedanför ett berg, och med jämna mellanrum kommer människor farandes ned från stupet där uppe. Tydligen fattas det ett staket där uppe. Dilemmat är att hjälpa dem som fallit och fortsätter att falla ned; Sätta upp en hjälpstation, ge omsorg, sjukvård, och skicka vidare vissa till mer avancerad hjälp längre bort. Sammantaget alltså många åtgärder som tar resurser. Och samtidigt tillse att det borttagna staketet eller skadade staketet där uppe blir ersatt eller lagat. Men har vi resurser till bådadera? Vilket ska vi göra först, samtidigt eller bara?

Den här bilden betyder mycket för mig - och med hjälp av den kan jag också beskriva min känsla av att den specialkompetenta diakonin är ett skydd mot att resurser inte medverkar till större nöd, eller lägger en dimridå över den nöd som härjar. För när någon hamnar i den fällan - så kan en säga att vi är medansvariga till att det söndriga bristfälliga staketet blir än söndrigare, och att därför alltfler faller mot obarmhärtig mark. Paradoxen är tanken att bräder hämtas från staketet däruppe för att bygga ut skjulen på marken nedanför stupet.

Så här skriver Per:

"Ett svar på frågan vad diakoni är, kan alltså vara att man från tid till annan får se vad det är man i realiteten kallar diakoni. Men trots påtagliga olikheter finns det samtidigt en resonansbotten som verkar vara densamma // Det gemensamma är dels sammanhanget, kyrkan i vid bemärkelse, och dels drivkraften, som är kärleken och omsorgen om medmänniskan." (Per Eckerdal, Skakad, inte rörd, s. 73.)

Dessa två, I kyrkans sammanhang och Med kärleken som drivkraft, är enligt Per förankrade i trinitetsläran. Den kärlek som flödar mellan Fader, Son och Ande, flödar också "över till oss människor". (Ibid, s. 75). Det är därför Per tar avstånd från den tidigare delvis rådande tanken att diakonin är en konsekvens av, istället för konstitutivt för kyrkans väsen. Guds osynlighet blir enligt den syn som grundar diakonin i Guds trinitariska liv, synlig i Guds inkarnation och Kristi liv, och därefter synlig genom oss som lever i Kristus, tror på Kristus. Eftersom kristen tro är trinitarisk, alltså en tro också på skaparen och upprätthållerskan av det goda, materien, tid och rymd, sker diakoni alltid i samverkan med världen, samhället och krafter som står på livets sida, oavsett hemvist och ursprung.

När biskop Per kritiskt reflekterar över Svenska kyrkans varierande sätt att se på diakoni, ställs den konstitutiva synen mot den begränsande synen att diakoni i första hand har en själavårdande karaktär. Detta var på 1960-talet då tanken också framfördes att diakonin ingick i evangelisationsprojektet och som Per så väl formulerar det, kunde "uppfattas som ett verktyg för att fylla kyrkbänkarna". (Ibid, s. 126) Per talar varmt för hela människovärdet, alltså såväl kroppsliga, själsliga, sociala som andliga behov - och att diakonin ska ge "utrymme för hela detta spektrum". (Ibid, s. 127)

Biskopsbrevet om diakoni

Med detta sagt som bakgrund går jag nu in på Biskopsbrevet om diakoni. Som ingång vill jag uppmärksamma er på kyrkoordningens helt olika sätt att tala om Gudstjänst och Diakoni.

I kyrkoordningen står det att ”Gudstjänsten är hela församlingens gåva och uppgift. Alla i församlingen är kallade att delta i gudstjänsten och kommer med sina erfarenheter och livsfrågor till det gemensamma mötet med Gud. Kyrkorådet, församlingsrådet och kyrkoherden har gemensamt ansvar för gudstjänstlivets utformning och utveckling. Prästen, kyrkomusikern, kyrkvärdarna och den gudstjänstfirande församlingen gestaltar tillsammans varje enskild gudstjänst.”

För att detta som sägs om gudstjänsten ska fungera finns det ett flertal regler,

t ex om hur kyrkvärdar utses, vilka former av huvudgudstjänst som ska användas utöver högmässa, medgivande till ekumenisk huvudgudstjänst, samrådsskyldighet för kyrkoherden om huvudgudstjänsten uppbyggnad och utformning, samrådsskyldighet för kyrkoherden beträffande gudstjänstplan, samrådsskyldighet för kyrkoherden om gudstjänstordning och musik vid huvudgudstjänst i annan form än den som finns i kyrkohandboken, samrådsskyldighet för kyrkoherden beträffande ekumeniskt nattvardsfirande, beslut om inventarieansvarig kyrkvärd, beslut om församlingskollekt och ändring av kollektdag.

Dessa regler reglerar vad kyrkoråd och församlingsråd och kyrkoherde ska och får göra, samt hur de ska samverka och samråda med varandra vid beslutsfattande, och hur tvister ska lösas mellan dem, när det gäller dimensionen Gudstjänst.

Hela detta regelsystem kan ju få den anande att inse att det har behövts regler kring gudstjänst., och den som läst Stig Lindes skrift Välfärd och kyrka har fått inblickar i möjliga historiska orsaker och paralleller.  När det gäller dimensionerna diakoni, undervisning och mission är det helt annorlunda. Här finns varken avdelningar eller kapitel. Det finns således inget i kyrkoordningen som fastslår hur ansvar eller uppgifter ska fördelas mellan kyrkorådet, församlingsråd och kyrkoherden när det gäller diakoni. Istället är det så att den verksamhetsstyrning som ett pastorat, eller i vårt fall, en fristående församling utvecklar är det sätt som ansvar fördelas och delegeras på. Våra verksamhetsplaner ska ligga i linje med församlingens församlingsinstruktion, verksamhetsidé, övergripande inriktningsmål, övergripande resultatmål, och verksamhetsplanerna, såväl för verksamhetsområden som för funktioner. Till detta kommer också en genomarbetad diakonipastoral.

Eftersom diakoni inte är reglerad, vilket ovannämnda radda regler visar att gudstjänst är, krävs det oerhört mycket reflekterande kring diakoni, och nätverkande mellan er diakoner, och samverkan med t ex Göteborgs stadsmission, och, samtal med församlingens kyrkoherde. Om allt det här står det mycket om i Biskopsbrevet, och det sistnämnda formuleras på det här sättet:

”I kyrkoherdens ansvar att leda församlingens verksamhet ingår också att leda specifika diakonala insatser.” (Ett Biskopsbrev om diakoni, s. 44)

Till kyrkoherdens ledningsfunktion, samordning och faktiskt också tillsyn, (ibid, s. 44f) anges därefter att:

- ”Övergripande strategier ska formuleras i församlingsinstruktionens pastorala program”

- ”Tillämpningen av dessa strategier följer sedan i det dagliga arbetet.” (ibid, s. 44)

Som en hjälp för denna ledning kan, då det saknas regler i kyrkoordningen för diakoni, kyrkoherden inspireras av formuleringen att ”eftersom förutsättningar och behov förändras måste också den diakoniverksamhet som församlingen bedriver förändras” (ibid, s. 44) och insikten att detta ”ställer stora krav på diakoner och andra medarbetare.” (ibid, s. 44).

När biskopsbrevet därefter slår fast att, ”behöver det finnas ett tydligt samspel mellan kyrkoherde och medarbetare för att formulera konkreta prioriteringar, ramar och utvecklingsmöjligheter”, kommer vi rakt in i sådant vi arbetar med i våra verksamhetsplaner här i Lundby församling. Men, det är inte tillräckligt, det vet jag, för förändringarna i samhället är stora just nu, och precis som det också står i Biskopsbrevet:

”Detta stöd är viktigt för att de som står i det dagliga arbetets frontlinjer inte ska slitas ner av behov som ständigt är större än möjligheterna att möta dem.” (ibid, s 44) Till vår hjälp har vi inom ett år, vill jag understryka, vilket också framhålls av biskoparna, en diakonipastoral.

Efter denna ingång, alltså via en jämförelse mellan regelverket mellan dimensionen Gudstjänst och Diakoni, tänker jag därför peka på några saker i Biskopsbrevet som är viktiga för mig. På så sätt hoppas jag att ni kan se var jag lägger tyngdpunkterna i den kontext som är vår.

I Inledningen skriver biskoparna att de vill tygliggöra bl a motiv och visioner för kyrkans diakoni. Redan strax därefter möter en avgörande distinktion, som inte har med vem som gör något, vilket den ovannämnda distinktionen mellan alla döptas kallelse och diakonernas specialkompetenta uppdrag tar sin utgångspunkt i. Nu görs istället distinktionen mellan, det som kallas betydelsenivåer:

”Diakoni i församlingens liv innebär för det första att låta allt genomsyras av en diakonalt präglad atmosfär. För det andra talar vi om diakoni i meningen församlingens diakonala verksamhet.” (ibid, s 6)

Diakoni ska inte fångas i en definition och biskopsbrevet väljer att tala om dess inriktning: ”diakoni uttrycker kristen tro genom kärlek, omsorg och solidaritet med människor och hela skapelsen. Där livet hotas frigör diakoni livskraft.” (ibid, s 11) Därför måste diakonin, sägs det, reflektera över vad som är ont och vad som är gott, över människovärde och mänsklig värdighet, och över vad det innebär att bekänna en tro på Gud som Skaparen, Befriaren och Livgivaren”, eller som jag väljer att säga Livgiverskan (på biblisk grund). (ibid, s. 11f).

Istället för att börja i en katalog över en massa göranden – introducerar biskopsbrevet oss, som ett första steg, i en reflektion över hur våra värderingar och tankemönster påverkar vårt förhållningssätt till andra – och detta innefattas också i diakoni. (ibid, s. 12)

För mig är det som i Biskopsbrevet står under ”Diakonins utgångspunkt – att se ur den utsattes position” (ibid, s. 23) avgörande. Formuleringen att ”Motivet för kyrkans och den kristnes liv i diakoni är inte att stärka varumärket utan att möta medmänniskornas behov och att växa i kärlek”, (ibid, s. 23) ser jag som en vakttjänst mot sådant som kan bli följden av att inte bara Biskopsbrevet, som jag påpekade inledningsvis, utan också ett flertal andra röster, talar så mycket om diakonin och kyrkans trovärdighet bland människor.

Ett andra steg i introducerandet är talet att diakonin har två riktningar, in i församlingens gemenskap, och utåt till världen. (ibid, s. 13)

När det gäller diakonins riktning in i församlingens gemenskap betonas att diakoni som förhållningssätt behöver genomsyra församlingens liv och verksamhet, för att ge trygghet, ”signalera en öppenhet för människors situation och en omsorg kombinerad med respekt för vars och ens integritet.” (ibid, s. 31) Den enskilda människan ska bekräftas i den större gruppen – det är ett ledaransvar att se till att det görs. Genom en diakonikonsekvensanalys menar biskoparna att olika verksamheter kan kontrolleras, för att leva upp till detta. (ibid, s. 31) I min värld gäller detta alla verksamheter!

Diakonins andra riktning, utåt till världen, är inte knivskarpt åtskild från den diakoni som beskrivs under den första inriktningen, och det är ett klokt val av biskoparna. Vad som sägs under rubriken ”Att bedriva diakoni” pekar således både inåt och utåt. För det står att ”Diakonala verksamhetsformer…behöver utformas i dialog med närsamhällets förutsättningar och behov. När samhället och mäniskors levnadsvillkor förändras behöver därför också de diakonala utrycksformerna omprövas.” (ibid, s 31) När församlingarna ger sig ut på ”sällan upptrampade” vägar, är det enligt Biskoparna viktigt med ”Eftertanke och planering”. Härvid anges de tre stegen SE – ANALYSERA – HANDLA, och stor uppmärksamhet läggs vid att alltför ofta blir ett steg rundat, nämligen försöket att tolka vad som har blivit sett. (ibid, s. 34) Ambitionen är att analysen ska vara bred, att lyssna in de osynliggjordas perspektiv, barns som vuxnas. (ibid, s. 34) Diakoniinstitutioner och stadsmissioner nämns explicit som goda samverkanspartners i detta analysarbete samt för s k välfärdsuppgifter.. (ibid, s 38).

Som en del av diakonins andra riktning, utåt världen, nämns också diakonins uppgift ”att ge röst åt utsatthet”, det som ibland har kallat ”profetisk eller politisk diakoni.” (ibid, s. 41) Biskoparna antyder här en något restriktiv hållning, och det är intressant av ett flertal skäl. De skriver således så här: ”Denna viktiga sida av kyrkans diakonala verksamhet bör utföras med urskiljning och eftertanke.” (ibid, s 41) – Detta är ord som alla, och därför vi också bör ta till oss. Och lika viktiga är de följande orden: ”I församlingens strategiska planering är det viktigt att det finns en öppenhet för denna funktion i församlingsdiakonin.” (ibid, s. 41) Talet om den profetiska rösten utvecklas sdå det förutom att ”handla om att formulera sig offentligt i olika sammanhang” sägs att det också kan ”vara fråga om att i handling visa att det finns alternativa metoder eller verksamhetsformer.” (ibid, s. 41) En fråga är ju i vems namn vissa ord sägs, och handlingar utförs. Här behöver vi självklart reflektera tillsammans, inte bara över adressaten utan också över avsändaren, dess/deras mandat och ansvar. Min förbön är att varje diakon som ju är vigd med uppdraget att ”peka på Guds rikes verklighet mitt i samhället och kämpa för rättvisa, delaktighet och värdighet för alla”, ska uppleva att församlingen ger mandatet för att i ord och handling agera när det behövs.

För i dagens värld möter vi obarmhärtighet över allt, i våra egna självbilder, i vår omgivning och i politikens agendor.  Obarmhärtighet mötes människor i det vårt analysspråk kallar för ”lokala förutsättningar” fastän de hela tiden förändras. Obarmhärtighet möter också hela tiden människor i det som Biskopsbrevet benämner sju ”generella områden”. (ibid, s. 53). Och vi känner så väl igen dem när vi hör dem räknas upp:

1. Individualismen som leder till att människor både är solister och publik i sitt eget liv, rotlösa och håglösa även när ytan är glättig och käck, framgångsrik och lycklig, och där ödestron stigmatiserar den som mött motstånd eller sjukdom. Här behövs barmhärtiga ord och handlingar.

2. Inomvärldslighet som ensamgör människor och leder till avståndstagande från all religiositet.

3. Ekonomism som gör att vårt tänkande och språkbruk, relationer och hopp blir ekonomiserat.

4. Isärdragning av världen i stort och av vårt eget samhälle, och av vårt inre med främlingskap och gated communities/countries som följd.

5. Världens nöd – EU-migranter och flyktingströmmar, hör nu till samhällsbilden eftersom krig och konflikter i olika delar av världen gör att människor tar sin tillflykt till Sverige. Biskopsbrevet är tydligt med att denna historiskt helt nya situation, med avseende på omfattningen, ställer tre krav på diakonin,

· att samverka med alla goda krafter i samhället (alltså den utåtgående och inåtgående riktningen), i mötet med den enskilda människan,

· att motverka rädsla och fientlighet (alltså den utåtgående och inåtgående riktningen),

· att arbeta strukturellt (alltså, enligt min tolkning av Biskopsbrevet, den profetiska rösten med ord och handling). (ibid, s. 62).

6. Hotade självklarheter – att värderingar som medmänsklighet och demokrati om och om igen behöver erövras och tillämpas på nytt av varje generation.

7. Klimatkris – hotet mot livet, som redan nu leder redan fattiga i allt större lidande, ger oss oro och ångest, när vi ser hur världens ledare lockas att blunda för vad som behövde göras igår, måste göras idag, kan vara för sent i morgon.

(ibid, 53ff)

Avslutningsvis,

Stig Lindes skrift Välfärd och kyrka, som jag vet att ni diakoner har börjat arbeta med, är en fantastisk källa till förståelsen av det som bildar bakgrunden för den syn på Svenska kyrkan och dess relation till staten och samhället som präglar nuet. Här finns otaliga infallsvinklar på och analyser av hur historien, idéhistorien och samhällspolitiken har samverkat för att skapa det som är vår tid, och därmed ge oss de frågor vi har idag, de dilemman vi måste ta itu med – men också de möjligheter som nu väntar oss. Lindes skrift kan hjälpa oss att få en utifrånblick som samtidigt är ett helikopterperspektiv. Det här ser jag fram mot!

Kristian Lillö