Lundby församling

Prata med oss

Kontakt

Lundby församling Besöksadress: Hisingsgatan 26, 41703 Göteborg Telefon: +46(31)7316800 E-post till Lundby församling

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Navigering & inspiration

3 juli 2016, Lundby nya kyrka.


Navigera & inspireras

Om efterföljelse – predikan i Lundby nya kyrka söndagen den 3 juli 2016.

Amos 7:10-15, Första Thess. 2:1-8 och Matteus 16:24-27

 

Till havs, inomskärs framför allt, finns det ingenting som är så viktigt som att ha koll på de fasta landmärkena. I århundraden har sjöfolk haft samma landmärken, oftast kyrktorn – och dessa har fått en dubbel funktion: En hamn för hemlängtans blick, och rent konkret, ett riktmärke för hur fartyget ska navigeras.

Är det då likadant med livet – det är ju frågan. Mycket av det som var landmärken förr har monterats ned och skrotats av tidsandan och av förändringar i världsbilden och av förändringar i våra sinnen. Värderingar, principer, förhållningssätt och bondepraktiker gäller inte längre på samma sätt som förr. Och det är svårt att backa tillbaka, och söka sig en nostalgisk eller idyllisk livsåskådning, när världen ser ut som den gör, och vårt medvetande har fått så många nya och motsägelsefulla intryck att bearbeta, om och om igen.

Redan när vi går till våra egna liv, så kan vi känna igen det här. Att värderingar och principer som för bara några år sedan var omistliga och självklara för oss – inte är det längre. Att kunskaper och övertygelser som vi trodde vi delade med många – inte längre delas av så många, och inte ens helt och fullt, av oss själva.

Fastän vi så gärna vill tro, och vill hoppas – så har motsägelserna, ambivalensen smugit sig in som en dimma, mellan oss på livets fartyg och det som förr var det fasta landmärket, kyrkans torn på berget. Gud försvinner i fjärran, och vi blir ensamma överlämnade till en värld med helt andra riktmärken. Jag tänker på sådant som kortsiktighet, plumphet, sexism, ekonomisering, militarisering med atomvapen, hungersnöd och klimatkatastrofer.

Ju äldre vi blir desto tydligare blir det för oss att livet är en utvecklingsresa. Vi vet att människan av alla levande väsen är den art som har längst barndom, och som längst är beroende av sina föräldrar, av sin första primärgrupp. Och ju mer vi funderar över vårt beroende av varandra och att vårt medvetande, våra tankar, vår reflektion utvecklas – ju mer anar vi att en sådan utveckling, om den fortgår, och intensifieras, kommer att leda oss ända hem till Guds medvetande, rakt genom dimmor av ondska, nöd, dumheter och omoral – och inte bara för oss, utan för alla människor på jorden, för allt liv, för all materia. Detta är vårt hopp – att vår hemlängtans blick har anat den slutdestination som är Guds medvetande som både är kropp och anda. Eller för att säga det på latin: Att vi bejakar att vi väljer att in-spireras, andas-in.

När jag beskriver den här känslan som jag vet att många människor har – så vet jag att det finns en risk att det låter som om det är andra människor och krafter som står emot vår utvecklingsresa. Alltså som om vi som vill vara på väg, och som inspireras, på något sätt vore bättre och godare än andra. Så är det absolut inte. Vi tillhör också dimman av kortsiktighet, plumphet, sexism, ekonomisering, militarisering med atomvapen, hungersnöd och klimatkatastrofer. Både för andra och för oss själva.

Men, vi låter inte dimman få sista ordet. Vi ger inte upp och allierar oss med det kortsiktiga.

För vi vill mer.

Och, är vi på väg någonstans – så har vi ju kommit från någonstans. Och vi har kommit från Gud, precis som varje människa, och allt i hela universum. Därför kan vi med säkerhet påstå att vi kommer från den hamn som vi är på väg till.

Och det vatten vi färdas på är det vatten som skapades när resan påbörjades. Fartygets mast ser precis ut som alla master, som ett kors – och vi minns att Jesus Kristus som före tiden, mitt i tiden, och efter tiden går före oss, både över och genom de mörkaste och farligaste vattnen – inte som en förebråelse, utan med tillförsikt, och med tröst för människor som lider sade:

Ta ditt kors, alltså den uppgift som du ser är dig given för världen, och följ mig, resten av vägen, så att hela världen blir hel igen, följ mig till Guds hamn.

Trotsa dimman – rädda världen istället för dig själv, för du kommer ju att vinna på köpet, för att använda tidsandans term!

För allt hör ihop, början och slutet, alla och den enskilde. Kom ihåg att Kristus är A och O. Den första och den sista.