Lundby församling

Prata med oss

Kontakt

Lundby församling Besöksadress: Hisingsgatan 26, 41703 Göteborg Telefon: +46(31)7316800 E-post till Lundby församling

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Domsöndagen 2015

Predikan 2015-11-22


Trädet står bara några meter från min ytterdörr här på Hisingen. Varje morgon jag går förbi trädet stannar jag till, litet högtidligt, och ser årstidernas växlingar i bladen och på frukten. Det skira tunna försiktiga på våren avlöses av sommarens färger och festskörd. På hösten återvänder klorofyll och kraft genom stammen, till rötter och mark.

Trädet blir en bild för livet. Vi gror och växer, mognar och bär frukt för varandra och de sammanhang vi är satta att verka i och leva för. Vindar och regn, och frost följer och härjar med oss, liksom dagar och tider av värme och sol. Var och en av oss bär på en medvetenhetens kompass för var på livsåret vi befinner oss. Och varje tid, barndom, ungdomstid som vuxenliv, har sin charm och sitt hopp och sin djupa längtan.  

Bild: Kristian Lillö

I fredags stannade  jag längre än vanligt vid trädet. Det var något med det där lilla trädet. Kanske gjorde den kyliga morgonen sitt. Luften stod stilla. Något var på gång, vintern trängde bort all höstljumhet, den som längre än vanligt hade påmint oss om sommaren.  

På grenarna fortfarande några äpplen som ännu inte hade blivit fågelföda eller fallit till marken, för att återgå i kretsloppet. Äpplena påminde mig om just den här dallrande fallande tiden, dagarna kring den söndag som både berättar om ett efterlängtat möte och en dom, Kristi återkomst och dom.  

 

 

Det var väl kylan som också gjorde att vi var så många på Vagnen den här morgonen. Inget cykelväder precis. Alldeles bakom mig stod några studenter, säkert från Lindholmen eller så. De talade ogenerat om både det ena och det andra. Så som unga människor - och vi andra också fördenskull, gör nuförtiden för öppen ridå.  

En i sällskapet beskrev ingående allt fixande och ordnande, och alla inköp som skulle göras i helgen för att allt skulle vara klart till nästa helg: Adventsljusstake, vit pappersstjärna till fönstret i köket, förlängningssladd och en 25 watts lampa med liten sockel, stearinljus med siffrorna 1 till 24 för dagarna till julafton, glögg, både den vanliga och den där nya sorten, och så ett besök på Ikea för säkerhets skull.  

Vi hann aldrig höra resten. En annan person i sällskapet bröt nämligen in just här, och sade, väldigt bestämt, men absolut inte bryskt: Men vännen, det är ju först domsöndag, nu den 22 november. Det är den vi ska zooma in nu. Inte advent och jul. - Fokusera på domsöndagen, nu, viskades vädjande.  

Och så fick vi alla höra en intensiv, personlig och rätt biblisk tolkning av domsöndagen. Och det var inte förrän Vagnen hade stått still en stund på ändhållsplatsen som ialla fall jag, insåg hur länge vi hade varit fångade av berättandet, och helt enkelt missat alla våra hållplatser längs vägen.  

Fångade, säger jag, för det var en drömsk berättelse, som väckte känslominnen från barndom och vuxenår till livs. En berättelse som fick det väsentliga och nödvändiga, det sanna och goda, att komma fram kristallklart.  

- Tänk dig att alla dimridåer och filter i verkligheten löses upp, försvinner.
- Att alla oklara samband blir klargjorda.
- Allt alla lösa trådar av missförstånd och ovilja smälter ihop av kärlek och uppenbarad kunskap. Från mikrokosmos till makrokosmos.  

- Tänk dig att allt gott verk som påbörjats når sin fulländning.
- Att alla människor, djur- och växtarter, samhällen och folkgrupper, religioner och ideologier som splittrats och skadats av sjukdom och död, dumhet och ondska, ensidig tidsanda, orättvisor och godtyckliga regelsystem, och av att ha varit i otakt med varandra, läks och upprättas, försonas och förvandlas.  

Att hela verkligheten blir uppfylld av förtätad gudomlig närvaro, vars färger och former är oändliga, och som vi anar ibland i steget och andetaget. Och mitt i allt detta kommer vi ansikte mot ansikte med den yttersta verkligheten, Jesus. Och tro mig, i samma gudomliga ögonblick som vi dömda faller till marken, är Jesus gudomlig kärleksfull famn som tar emot oss.  

Ungefär där, ryckte det till i Vagnen som startade och vände sakta motsols, och började sin resa tillbaks. Vid varje hållplats steg människor på, från världens alla hörn, och med alla möjliga klädesplagg, språk och dialekter. Jag kände mig hemma, och upptäckte att jag faktiskt satt och nynnade på psalm 490.