Symposium om Carl Olof Rosenius

Nyhet Publicerad 21 oktober 2019

Stiftshistoriska sällskapet har hållit sitt höstsymposium i Piteå. På programmet stod Carl Olof Rosenius och hans betydelse för Amerikaemigration samt hans brev till rådman Lars Petter Wåhlin i Piteå.

Symposiet inleddes med att Daniel Lindmark presenterade huvuddragen i Carl Olof Rosenius (1816–1868) liv och verksamhet. Rosenius föddes i Nysätra i Västerbotten men växte upp på olika platser i Övre Norrland. Några av de tidigaste barnaåren bodde han i Piteå, när hans far, läsarprästen Anders Rosenius, tjänstgjorde där. Livet igenom behöll han kontakten med sina norrländska släktingar och vänner, både genom besök och brevväxling. Han fick stort inflytande på 1800-talets inomkyrkliga väckelse som predikant, författare och redaktör, och Övre Norrlands kustland blev ett kärnområde för den rosenianska väckelsen. När Rosenius besökte Piteå 1854, samlade han en åhörarskara på 1 200 personer. Hans skrifter nådde tidigt människor i andra länder, även svenska emigranter i USA.

Om symposiet

Symposiet arrangerades av Luleå stiftshistoriska sällskap i samarbete med Piteå församling och EFS-kyrkan i Piteå. Det ägde rum i EFS-kyrkan i Piteå lördagen den 28 september 2019 och samlade drygt 40 åhörare.

I sin föreläsning om Rosenius och Amerikaemigrationen lyfte Kjell Söderberg fram det starka anglosaxiska inflytandet i Sverige vid 1800-talets början. Då engagerade sig Anders Rosenius i spridandet av traktater och biblar som engelska missionärer hade påbörjat i landet. Tack vare nära samarbete med George Scott och Robert Baird, två viktiga företrädare för engelsk-amerikanska missionsorganisationer, blev Carl Olof Rosenius år 1841 avlönad som stadsmissionär i Stockholm av ett amerikanskt missionssällskap. Ledaren för detta, Robert Baird, gjorde flera resor till Sverige. Sommaren 1840 hade han besökt väckelsebygderna i Hälsingland och då predikat i Hudiksvall för mer än 5 000 personer och bland annat utmålat religionsfriheten i Amerika i de ljusaste färger.

Till Rosenius stora sorg erövrades några år senare delar av hälsingeläseriet av Erik Jansson, vars syndfrihetslära och bokbränningar ledde till ingripanden från myndigheterna. Konflikterna ledde till en dramatisk första massutvandring från Sverige åren 1846–1854. Cirka 1 500 erikjansare gav sig iväg till Amerika för att där ”bygga det nya Jerusalem”. En som tidigt kände sig manad att följa efter för att om möjligt återföra erikjansarna till den lutherska läran, var prästen Lars Paul Esbjörn. Han blev den förste i raden av läsarpräster för vilka Rosenius var en stark inspirationskälla och som i spetsen för stora utvandrargrupper for till Amerika och efterhand kom att bygga upp den rosenianskt lågkyrkliga Augustanasynoden med församlingar och kyrkor i hela Nordamerika.

Daniel Lindmark behandlade i sitt avslutande föredrag innehållet i Rosenius brev till rådman Lars Petter Wåhlin (1803–1888) i Piteå. Wåhlin intog en framträdande plats inom den moderata grenen av väckelsen i Piteå. Kretsen kring Wåhlin bildade så småningom den missionsförening som blev grunden för EFS-kyrkan i Piteå. Det finns ett 20-tal brev bevarade från Rosenius till Wåhlin under perioden 1848–1866. Av breven framgår att de två var mycket nära vänner. I breven behandlas många praktikaliteter, framför allt rörande prenumerationer och skriftspridning, men Rosenius relation till Wåhlins familj och vänkrets i Piteå framträder också. Även om Rosenius ofta skrev under stor tidspress, var han mån om att hinna beröra trons grund och den kristna erfarenheten.