Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Luleå stift Besöksadress: Stationsgatan 40, 97232 Luleå Postadress: Box 942, 97128 LULEÅ Telefon: +46(920)264700 E-post till Luleå stift

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Försonings- och sanningskommission rörande tornedalingar

Svenska kyrkan går in med ekonomiska resurser för att fler enskilda ska få möjlighet att lämna vittnesmål om hur den tornedalska minoriteten utsattes för övergrepp långt in på 1900-talet.

Den 9 april överlämnade Svenska tornedalingarnas riksförbund – Tornionlaaksolaiset, STR-T, och tornedalska ungdomsförbundet, Met Nuoret, förstudien Då var jag som en fånge – Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Förstudien slår fast att kunskapen om de historiska övergreppen mot minoriteten behöver fördjupas och att denna kunskap behöver synliggöras och spridas.
   De tornedalska organisationerna kräver därför att regeringen inrättar en sannings- och försoningskommission för att närmare undersöka och dokumentera de övergrepp som skett. Svenska kyrkan, som ingått i referensgruppen för förstudien, instämmer i detta krav.

Vittnesmål om bestraffningar

En viktig del av arbetet med förstudien har varit att samla in vittnesmål från äldre bland annat om erfarenheter från arbetsstugorna. Vittnesmålen beskriver fysiska bestraffningar för att barnen använde sitt modersmål, utsatthet, hemlängtan, en känsla av att bli betraktad som mindre intelligent för att man inte förstod/kunde svenska, bitterhet, smärta och skam som enskilda burit på ett helt liv. Även kyrkliga företrädare nämns i intervjuerna, som bestraffare och företrädare för överheten.

Sanningen måste komma fram och övergreppen erkännas

Svenska kyrkan vill bidra till den fortsatta processen och går nu in med ekonomiska resurser för att tornedalingarnas insamling av vittnesmål ska kunna fortsätta, i avvaktan på regeringens beslut om en sannings- och försoningskommission.
   Under 2018 beviljar Svenska kyrkans nationella nivå därför stöd till STR-T med 50 000 kronor för att kunna genomföra ytterligare intervjuer.
   – Sanningen måste komma fram och övergreppen erkännas. Enskildas berättelser behöver höras och ses i ljuset av det strukturella förtryck som har utgått från majoritetssamhället. Först då kan en mer jämlik relation byggas och människor mötas i ögonhöjd. Vi behöver förstå vad som hände, hur det kunde få ske och vilka konsekvenser det fått. Ur kyrkligt perspektiv är strävan efter försoning en viktig del i det fortsatta arbetet. Försoning behövs – både för minoritetens och majoritetens skull, säger ärkebiskop Antje Jackelén i ett pressmeddelande.

Sanningen måste komma fram och övergreppen erkännas. Enskildas berättelser behöver höras och ses i ljuset av det strukturella förtryck som har utgått från majoritetssamhället. Först då kan en mer jämlik relation byggas och människor mötas i ögonhöjd.

Ärkebiskop Ante Jackelén

Gudstjänstliv på meänkieli

Svenska kyrkan bedriver församlings- och gudstjänstliv på meänkieli i flera församlingar i Norrbotten.
   – Modersmålet är en del av människans identitet och kulturella arv – en del av människans innersta. Svenska kyrkan främjar därför aktivt meänkielis betydelse i kyrkan och samhället, säger Hans Stiglund, biskop i Luleå stift.
   En rad insatser görs, exempelvis publiceras boken Ette tohtia olla oma itte – samtalsbok om språk, tro och identitet i Tornedalen den 23 maj. Arbete pågår också med en psalmbok på meänkieli och förra året kom en ny utgåva av evangelierna på meänkieli.
   – Det är viktigt att få ta del av evangeliet på hjärtats språk, säger Hans Stiglund.

 

Misstänksamhet från makthavare

Tornedalingarna, deras kultur och språk bemöttes länge med misstänksamhet av svenska makthavare. Från slutet av 1800-talet och långt in på 1900-talet bedrevs en aktiv tvångsassimilation av minoriteten, som påbjöds av beslutsfattare och som drevs på med statsbidrag.
   Tornedalingarna betraktades som ”främmande raselement” i det svenska nationsbygget och blev i likhet med samer, romer och resande föremål för rasbiologisk forskning. Tornedalska barn från fattiga familjer skildes från sina familjer och placerades i institutioner där deras modersmål och kultur aktivt motarbetades.
   De så kallade arbetsstugorna, som ursprungligen inrättades för välgörande ändamål, övergick efter ett tag till att bli ett verktyg i försvenskningspolitiken. Förhållandena på arbetsstugorna och barnhemmen kopplade till dessa var svåra, barnen stigmatiserades och utsattes för fysiska och psykiska övergrepp. Många äldre som gått i dessa arbetsstugor har i dag svårt att tala om sina erfarenheter.