Vi har fått lära oss ett nytt begrepp; att ha social distansering. Istället för att sitta nära eller gå fram till någon uppmanas vi nu att hålla oss ifrån varandra och ta avstånd. Detta går helt emot vårt mänskliga behov av gemenskap och närhet. Vi svenskar som redan innan pandemin hade problem med att bygga relationer och knyta kontakter.
I ett land där ensamhet sedan tidigare varit en folksjukdom uppmanas vi nu att hålla oss ännu mer på vår kant. Det är klart att vi inte mår bra av detta. Samtidigt är det viktigt att ta det på allvar.
Följderna och oron av pandemin och våldet vi får höra talas om, eller tyvärr även drabbas av, ger upphov till oro på flera plan. Vi bekymrar oss för vår hälsa, för våra nära och kära, ensamhet och isolering. Hur ska julen bli? Kommer vi klara oss ekonomiskt? Ja ni hör, det finns mycket som vill tynga våra hjärtan. Det blir som stenar i en ryggsäck som bara blir tyngre och tyngre. Hur ska vi då göra?
Psaltaren i bibeln är en underbar skatt i livets vandring. Den ger tröst och styrka men också uppmaningar som vi behöver ta vara på. David som blev kung i Israel var väl förtrogen med livets svårigheter. Han var samtidigt en man efter Guds hjärta. Han visste var han skulle hämta sin kraft i stormiga tider och har skrivit många psalmer. I psaltaren 55:23 står det: ”Kasta din börda på Herren, han ska ta hand om dig”. Herren Gud vill vara en plats för dig och mig att lämna det som tynger oss. Istället för att du och jag bär på saker som vill dra ned oss, uppmanas vi bokstavligen att kasta vår börda på Herren. Vilken underbar uppmaning! Det är inte något tappert litet rop på hjälp, utan en tydlig uppmaning att göra oss av med bördan i våra liv.
Vår himmelske Far vill inte vara långt borta från oss utan vill vara mitt i våra liv, men vi behöver ge Honom vår tillåtelse. Människan har en förmåga att vara envis, på snudd dumdristig i våra försök att klara av alla bekymmer på egen hand. Eller så vet vi helt enkelt inte av någon annan utväg. Det är inget fel i att vara stark och försöka, men vi ska samtidigt vara medvetna om att vi inte kan bära världens alla bekymmer på våra axlar. Det kommer inte du och jag kunna lösa men vi kan däremot vara lösningen för något nära. Vi uppmanas att bära varandras bördor. Det innebär inte att vi ska bära varandra men vi kan hjälpa till i andra människors liv. Vi kan finnas där för någon i vår närhet. Det blir givetvis svårare nu när vi uppmanas att hålla avstånd men då får vi hitta andra kreativa sätt att visa omsorg och kärlek. Tänk vilken glädje ett litet kort skrivet för hand kan betyda för någon. Eller att du kommer förbi med en liten blomma eller slår en signal.
Det står om ett tillfälle i Matt 8 att Jesus steg i båten och lärjungarna följde honom. Det blåste upp till full storm så att vågorna slog upp över båten. Men Jesus sov. De kom då fram och väckte honom och sade: Herre rädda oss, vi går under. Han sade till dem: ” Varför är ni så rädda? Så lite tro ni har!” Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och sjön och det blev alldeles stilla. Det Jesus visar i denna händelse är att han vill finnas där mitt i våra liv. Lärjungarna var vana fiskare. Sjön och vågor var de mycket förtrogna med, men nu var det på ett annat sätt. Vågorna var så stora att de fruktade för sina liv och det med rätta. Rädslan kröp innanför skinnet på dem och de trodde att nu var det kört. De missade att komma till Jesus innan fruktan tog överhanden. Mitt i detta kaos uppmanar Jesus dem att inte vara rädda utan tro. Tro på vad? På hans omsorg. På att han är väl förtrogen med våra liv och vet hur vi har det. Att han vill finns där. Istället för att se på vågorna och problemen uppmanar han oss att vända om till honom i förtröstan. Han vill vara där mitt i våra liv och hjälpa oss. Precis som han var i lärjungarnas, båten och sjön var arbetsplatsen för flera av dem. Så nära vill Jesus vara dig och mig mitt i vår vardag.
Men kan Jesus verkligen hjälpa mig med min ekonomi? Det är väl ändå mitt ansvar.
Du kanske har ett företag som går på knäna eller du riskerar att bli av med ditt jobb på grund av nedskärningar. Eller du kanske redan har blivit av med ditt jobb. Vi får ibland gå igenom svåra tider i våra liv då vi stretchas i vår tro. Kommer vi klara det? I bergspredikan går Jesus igenom många delar som berör oss människor i livets olika situationer som vi ställs inför. En av dessa var just detta med ekonomi. Jesus säger i Matt 6:25: ”Bekymra er inte för ert liv, vad ni ska äta eller dricka eller för er kropp vad ni ska klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna. Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni värda mycket mer än de?” Det är givetvis lättare sagt än gjort att våga lita på detta. Bibelordet handlar inte om att vi passivt ska vänta oss att Gud ska hjälpa oss. Utan vi ska precis som fåglarna göra vad vi kan för att samla in men det är samtidigt en uppmaning att göra det utan oro. Om vägarna stängs och vi inte ser någon utväg ska vi lita på att en ny väg öppnar sig. Har Gud en sådan omsorg om fåglarna, hur mycket mer har han inte då det om dig och mig.
Det sista jag vill nämna är mörkret vi möter. Mörkret är mycket påtagligt denna tid på året. Vi kan ha mörker i våra liv på olika sätt. Vi kan se mörkret i vår omvärld men vi kan också vara bärare av mörker som vill dra oss ned i vårt inre. Låt oss då påminna oss om att ljuset alltid övervinner mörkret. Alltid. När jag överlämnar dopljuset brukar jag säga om det var alldeles mörkt i kyrkan och vi tänder detta lilla stearinljus skulle ljuset alltid vinna mot mörkret, oavsett hur stor lokal det är. Dopljuset är en påminnelse om det Jesus sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Inget mörker i världen kan vinna över detta ljus. Låt oss vända oss till Honom och gå in i årstiden och tiden som ligger framför oss med orden från Jer 29:11: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.”
Herrens frid vara med er alla!
Av: Håkan Strandh, präst