Tänd ljuset! Annars kanske du trampar på Lego! Eller nåt värre…!
Ovanpå pianot i mitt vardagsrum har jag en ljusstake. Egentligen är det inget märkvärdigt med den. Den är rund och gjord i trä. Det är inte något unikt hantverk alls, kostar inte många kronor och skulle vara helt omöjlig för mig att sälja. Jag tror inte ens nån skulle vilja ha den om jag försökte ge bort den. Man skulle också kunna tycka att jag borde ha bytt ljus i den. Det som är kvar av ljuset verkar mest vara en stump. Det finns en liten klisterlapp på ljuset, med layout som verkar lite daterad. Så står det visst nåt på ljuset också, och visst vet jag vad det står, men bläcket har ju bleknat. Inte så konstigt kanske, eftersom det är en ljusstake från 1970-talets slut. Lite dammig är den också, för oftast tänds ljuset i den bara en gång om året.
Varför har jag då sparat en sån ljusstake? Varför står den på hedersplats ovanpå mitt piano? Den borde jag väl ha kasserat för länge sedan? Eller åtminstone bytt ljus? Jo, därför att den fortfarande fyller sin funktion. Skulle jag ta med mig ljusstaken in i ett riktigt mörkt rum och tända den lilla ljusstumpen i den så skulle mörkret försvinna. Ja, mörkret skulle inte ha en chans mot denna lilla oansenliga ljusstump. Det skulle tvingas att fly direkt. Jag skulle kunna se alla farligheter och förhoppningsvis kunna undvika dem. Jag skulle slippa gå in i vassa bordskanter eller trampa på Lego. Ljuset skulle rädda mig.
Ja, du har säkert redan räknat ut att jag berättar om min dopljusstake. Den som jag fick den där septemberdagen 1979 då jag döptes. Jag var ju bara en månad gammal så jag minns ju såklart ingenting av dagen, om det inte hade varit för mitt ljus och några bleknade fotografier. Men på de bleknade fotografierna kan jag se mitt lilla dopljus, som blivit tänt på ett mycket större dopljus som stod alldeles bredvid dopfunten där i kyrkan. Och så blir jag glad!
Jesus säger: Jag är världens ljus. Den som tror på mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.
När det är som allra mörkast på året, firar vi jul. Vi firar att Jesus – ljuset – föddes. Precis som med mitt lilla dopljus så skulle det visa sig att mörker, synd och död inte skulle ha en chans mot Jesus. Han skulle besegra dem alla. Och han skulle komma att dela denna seger med alla sina lärjungar. Ja, inte bara med de lärjungar vi kan läsa om i Bibeln, utan med alla som är kristna idag också, ca 2022 år senare. För det är ju genom dopet som jag blir kristen, blir lärjunge. Det stora dopljuset vid dopfunten påminner om Jesus. Det lilla dopljuset som jag fick ta med mig hem, påminner mig varje dag om att mitt liv hör ihop med Jesus och hans liv. Hans liv som aldrig dör. Det ger mig hopp för min vardag. Hur mörkt det än är i mitt liv går Jesus med mig, så att jag ska kunna se det som är farligt (och gör bra mycket ondare i livet än att trampa på legobitar) och undvika det, eller åtminstone bli ledd av Jesus genom det. Hur mörkt mörkret i mitt liv är, så är Jesus där för att lysa mig väg ända hem till förlåtelsen, livet och Guds rike.
Varje år, den 30 september, tänder jag därför mitt lilla ljus. Det får kanske inte brinna så länge numera för jag vill gärna ha kvar det, (även om jag vet att jag skulle få ett nytt av kyrkan om jag eldade upp det). Det beror inte på att ljuset och ljusstaken i sig är så fina eller viktiga. Det beror på att det påminner mig om att mitt liv hör ihop med Jesus och hans liv. Ett liv som aldrig kan dö. Det är fint och viktigt för mig varje dag.