Foto: Maria Nilsson/Ljungby pastorat

Kyrkoherden har ordet

Vår kyrkoherde Axel Fors informerar och delger sina tankar.

Tron är spåret 

Kyrkoherden har ordet - ur kyrkposten nr 2, 2022 
Artikel skriven av Max Wahlund, Linköpings stift

Fram och tillbaka mellan Västervik och Hultsfred går en liten smalspårväg. Den underhålls av järnvägsentusiaster från hela Småland. En av dem är Axel Fors som också är kyrkoherde i Ljungby. Linköpings stifts utsände följde med på en av de sista turerna i höstas för att höra om Axel ser några likheter mellan rälsbussen och kyrkan. 

– Likheten med kyrkan är att jag bor inte så nära här, säger Axel, som tjänstgör som konduktör ombord på tåget. Några helger om året kommer han upp från Ljungby för att jobba ideellt tillsammans med andra entusiaster.
– Jag är alltså här då och då, men det bygger på att det finns människor som bor häromkring och under hela året kan ha hand om underhåll och meka med vagnarna. Jag tycker att det är jätteroligt att gå runt på tåget på sommaren och prata med tyskar och holländare som åker – holländska kan jag inte men tyska pratar jag lite grann, och då får man prata med dem. Och sen är det många svenskar också som åker förstås. Men för att järnvägsföreningen ska hålla igång så behövs det de som är med varje vecka året runt, för att vi som kommer lite då och då ska kunna göra det. 
– Och så är det i kyrkan också. Det ska vara öppet för alla att komma när man vill, men för att de som vill komma då och då och fira gudstjänst ska kunna göra det så behövs det de som gör det jämnt för annars skulle det inte finnas. Så det är ju samma egentligen. 

Vad säger du om den här tanken att ”vi är vandringsfolket”, vi är på väg någonstans, det gör man ju på tåget också. Men spåren ligger ju där de ligger, det är ju både en fördel och en nackdel, men en fördel kan ju vara att man inte åker vilse så lätt med tåget. 
– Nej man vet ju vart man ska, att man kommer att komma dit förhoppningsvis, om inte något oförutsett inträffar så gör man ju det. Sen vet jag inte vad det beror på men präster verkar vara överrepresenterade när det gäller tågintresse.
Tåget har lämnat Hultsfred och arbetar sig mödosamt mot Västervik. Till höger ser vi Vena kyrka. Det är regnigt och halt, och rälsbussen har det svårt när spåren blir blöta – hjulen riskerar att slira. Därför ligger alla hållplatser på plan mark. Att starta i uppförsbacke skulle inte vara möjligt.
– Just från 1800-talet och början av 1900-talet finns rätt många frälsningslåtar från väckelserörelsen med tågtema, berättar Axel.
– För några år sedan när en järnvägsstation i Skåne återinvigdes så var kyrkan med. Min far som var präst där då var med och firade detta. Och då hade man i det församlingsbladet publicerat en del av en predikan som en kyrkoherde i norra Bohuslän skrivit på 1800-talet när järnvägen var alldeles ny. Där drar han också parallellen att nu kommer järnvägen och det är framtiden – vi går en ljus framtid till mötes och det är precis som vi säger i kyrkan, att vi har det bästa framför oss. Och sedan passar han på att dra parallellen att tron är spåret. Så han lade redan på 1870-talet den teologiska aspekten på det hela. 
– Han skriver en ganska lång del om att när man ser ett tåg susa fram och ångloket frustar, vad ska man göra då? Jo man ska falla ner på sina knän och tillbe Gud allsmäktig som har gjort det så stort att till och med de här minsta små vattendropparna kan åstadkomma detta enorma under att tåget går framåt. Så tänk på det nästa gång du ser ett tåg, då ska du falla ner och tillbe Gud Fader allsmäktig, att han har skapat människosnillet så sinnrikt. 

Ja men det där är ju en intressant teologisk fråga. Kan man skriva allt gott som människor utför på Guds konto? Men sedan brukar man ju ofta avstå från att skriva det dåliga människor gör på Guds konto. Gud får all äran men människorna står för det dåliga?
– Det dåliga får man istället skriva på Jesus konto, att han försonar det. Det är ju för den saken han kom. 
Axel reser sig och går en vända i tåget för att inspektera biljetterna. Den här dagen är det ganska glest i tåget. Under högsäsong kan det vara helt fullt, men idag är det bara några få resenärer. Men i ena änden av tåget finns en abonnerad vagn med några resenärer på födelsedagsutflykt.

Kan man abonnera sin vagn till himlen också, om vi fortsätter med de här parallellerna - och hur skulle det gå till? Åka i en egen vagn? 
– Haha, nä… det finns ju de som genom historien har försökt köpa sig fördelar i religiöst avseende med avlatsbrev och så, men alla kyrkor har nog kommit på att det inte var så bra ändå, det handlar nog mer om att man finns i en gemenskap, en kyrka, snarare än att man kan abonnera en plats. 
– Det påminner om den gamla historien om att någon blir insläppt av Sankte Per i himlen och det är så fint och vackert, och så går de förbi nån korridor, nåt rum… och då säger Sankte Per att nu måste vi vara väldigt tysta ... för de tror att de är ensamma här. Haha.
– Men jag tror inte att de i den abonnerade vagnen tror att de är de enda som åker på tåget. Däremot har de sin egen vagn, kanske sin egen servering, så det finns några saker som skiljer åt, men alla har samma mål.
– På liknande sätt kan man ju prata om ekumenik då, mellan olika kyrkor, möjligtvis. Där vi både har saker som lite skiljer oss åt och samtidigt grunden som vi har gemensamt, med tron på Jesus då.

Hur länge har du hållit på med detta? Hur gammalt är ditt tågintresse?
– Oh, det är ju ända sedan barnsben. Vi hade en museijärnvägsförening i närheten när jag var liten, far tog gärna med oss till den och när man är liten är man fascinerad av ångloken och såna grejer... Och sedan i min familj så var det alltid naturligt, att när vi skulle någonstans så åkte vi tåg. Jag hade ju den här pojkdrömmen då såklart att bli lokförare. Gud ville annorlunda och jag blev kallad till präst. Men därför är jag så väldigt glad över att nu kan jag ändå syssla med det här på fritiden. 
– Jag har varit engagerad i just den här föreningen sedan 2010 för att en god vän som var engagerad här och sa till mig: ”det här är roligt och du gillar ju tåg, kom och va med!” Så fungerar det i kyrkan också. Jesus säger: ”Kom och följ mig, kom och var med! Det här är något bra.” De första lärjungarna visste inte exakt vad det var de hoppade på, men de hade förtroende för Jesus och jag har haft förtroende för min vän här och när han säger ”det här är bra” – jamen då hänger jag på. Så det är samma grej egentligen. 
– Och det är det som är så fint i en ideell förening, vi kommer från så väldigt många olika håll. Nån är civilingenjör, nån arbetar på fabrik nånstans, nån är pensionär, andra är tonåringar som fortfarande går i skolan. Nån är forskare... alltså vi kommer verkligen från hela samhället precis som det, i bästa fall, också är i en kyrka. 

Jag följer er förening på Facebook och då ser man att det är otroligt mycket arbete som läggs ner, med rälsbussar, med banan och allt…
– Verkligen. Vi kör daglig trafik från slutet av juni och in i augusti och på helgerna i september, men för att vi ska kunna köra den perioden så krävs det jobb året runt. Den här banan är kulturminnesmärkt och vi får ju söka de bidrag som går att söka till sån här verksamhet, och det är ett väldigt populärt turistmål, men på så sätt sysslar väl även den här föreningen med kollekt. För du har kanske sett på hemsidan att vi har en rälsbuss som vi nu måste renovera från grunden för att vi ska kunna ta den i bruk. Och föreningen har inte pengar till att göra det utan då lägger vi ut på Facebook: ”Vill du vara med och göra en insats – swisha din gåva”. Och det känner vi ju igen från kyrkan, det är så vi arbetar med kollekter för att Act Svenska kyrkan ska kunna hjälpa människor, för att kyrkliga gårdar ska hållas vid liv... 
Tåget har passerat den i järnvägskretsar välkända stationen Jenny och är på väg den sista biten in mot Västervik. Axel avslutar:
– Järnvägsföreningen här bygger på att vi känner varandra, vi ingår i en gemenskap som är överblickbar och därför engagerar vi oss för alla förstår att vi behövs. Och jag tror att kyrkan måste hitta tillbaka till det och inse att de små enheterna som är framtidsvägen. Jag är ju kyrkoherde i Ljungby pastorat med åtta församlingar, men församlingarna måste få ha sitt eget självbestämmande och känna att ”vi har ansvar för vår kyrka”. Jag tror det är jätteviktigt, också för framtiden. 

Tänk om vi gjorde som Madicken och Lisabet lite oftare! 

Kyrkoherden har ordet - ur kyrkposten nr 1, 2022

Om du har läst Astrid Lindgrens böcker om Madicken, eller åtminstone sett den klassiska tv-serien från 1979, då kanske du kommer ihåg den gången Madicken och Lisabet får för sig att leka nere vid ån. Kommer ni ihåg vad de leker där? 

Jo, de leker ”Moses i vassen”! Det finns en tunna att använda som korg och så får Lisabet vara Mose och Madicken själv Faraos dotter som ska hitta den lille. Leken slutar inte riktigt som de tänkt, men ändå… de leker ”Moses i vassen”.

Kan du den berättelsen?* Ja, för några generationer sedan kunde de flesta barn den. Det är tveksamt om särskilt många barn i Sverige kan den idag. Nu är detta INTE en spalt som propagerar för återinförd kristendomsundervisning i skolan, för det är varken möjligt eller önskvärt, men läs för all del vidare ändå. Detta är nämligen en spalt som uppmanar oss kristna att ta vår identitet på allvar.

Lite då och då talar vi om att kyrkan borde bli lite modernare och lite mer uppdaterad till nutiden. Och det är klart! Jesus angår alla, också oss som lever i nutiden. Det är den kristna övertygelsen! Förlåtelse, tröst, upprättelse, hopp och evigt liv kan aldrig bli omodernt. Det behöver alla människor i alla tider. Då måste vi tala om det, och agera utifrån det, också i nutid, på vår tids språk.

MEN för att kunna göra det behöver vi bevara vår identitet som kristna; Vårda våra berättelser ur Guds Ord i bibeln och berätta dem för våra barn och barnbarn; Fira vår gudstjänst; Leva våra liv i tro; Be; Ta emot Jesus i nattvarden. För hur ska vi kunna ge vidare av vår tro om vi inte själva bevarar den, om vi inte själva vill leva trons liv?

1974 släppte John Lennon ett album med titeln ”Walls and bridges” – murar och broar. Det är precis det vi som kyrka och som kristna behöver bygga idag. Murar och broar. Starka kyrkMURAR, som skyddar och bevarar oss och vår kristna identitet oavsett vilka trender som råder i det nutida samhället, och BROAR som gör att vi kan nå ut med glädjebudet om Jesus till vår samtid, broar som gör det möjligt för alla som vill att söka sig allt längre in mot den kristna trons kärna att göra det.

Vi kan inte kompromissa med vår tro i jakten på att bli moderna, för då är risken stor att vi istället för att bli moderna blir irrelevanta.

Vi kan inte heller skylla ifrån oss och tjata om att outsourca kristendomsundervisning till skolor som i ärlighetens namn faktiskt inte har kompetens att sköta den. Det är ju vi själva som ska göra det jobbet och ha den kompetensen! Det är ju vi som är kristna! Låt oss därför vårda vår kristna tro och vår kristna identitet och leva kristet liv. Ja, låt oss göra som Madicken och Lisabet lite oftare!

* Fräscha upp minnet och läs Andra Mosebok kapitel 2 vers 1–10. Ja, varför inte läsa hela berättelsen om Mose i Andra Mosebok när du ändå håller på?

Vi kan inte kompromissa med vår tro i jakten på att bli moderna, för då är risken stor att vi istället för att bli moderna blir irrelevanta.

Axel Fors, kyrkoherde

”Har du köpt Playmobil i julklapp?” – eller – ”När lekte du med en julkrubba senast?”

Kyrkoherden har ordet - ur kyrkposten nr 4, 2021

Är man alltså inte ens befriad från reklam i kyrkoherdens spalt? Nej, inte den här gången. Men det finns en anledning. 

För några veckor sedan döptes mitt kusinbarnbarn Lucas. På grund av pandemin hade föräldrarna inte kunnat ha dopkalas tidigare, så den lille pojken hade hunnit bli ett och ett halvt år när det nu äntligen kunde bli dop. Lucas gick själv in i processionen i kyrkan, hållandes sin mamma i handen. När jag döpte honom i Faderns och Sonens och den helige Andes namn fick han sitta på dopfuntens kant. Där satt han och tittade ner i dopvattnet, och när jag tog vatten på hans huvud verkade han tänka ”jaha, det är så man ska göra” och så började han ösa vatten ur dopfunten på sig själv på samma gång.

Alla får vara med i Guds familj. I dopet blir vi Guds barn, vi får den kristna tron som present, och Jesus, Guds Son, till bästa vän. Lucas var verkligen med på sitt dop och han hade roligt! 

Vad ger man då en ett-och-ett-halvt-åring i doppresent?

Jo, varför inte Playmobil? För det som är så bra med denna tyska leksakstillverkare är att de faktiskt också gör byggsatser med kristna teman. Både Martin Luther och J.S. Bach finns som Playmobil. Men framför allt finns det julkrubbor att bygga ihop för leksugna barn i alla åldrar. 

Lucas fick en julkrubba för de minsta att bygga ihop. Genast började han plocka upp figurerna ur lådan. Där fanns stjärna, får, krubba, visa män, Maria, Josef och inte minst lilla Jesusbarnet. Inget är ömtåligt. Det är bara att ta fram och leka! Det är okej att stapla de vise männen på varandra eller låta stjärnan hoppa ner i krubban!

För så är det. Julen är egentligen inget pynt. Julen är något att använda, att leka med, att bära med sig i livet och bygga livet på, precis som du bygger med en Playmobilkrubba. Jesus vill inte bara finnas i ditt liv som ett ömtåligt pynt som stoppas tillbaka i sin låda så fort julen är slut. Nej, hela poängen med att Jesus, Guds Son, kommer till världen är ju för att vi ska kunna förstå och ta till oss att Gud vill vara med oss, synligt, i vardagen och hjälpa oss där med den.  

Det bekanta skapar trygghet

Det vi använder oss av ofta; Det vi gör till en del av vår lek, eller vår vardag; Det blir vi också trygga och vana vid. Jesus kommer för att ge oss kärlek, fred och hopp från Gud. Hans jordeliv börjar i krubban, fortsätter till döden på korset, till uppståndelsen ur graven och sedan ända in i evighetens glädje efter döden. Han gör det för att vårt jordeliv också ska kunna börja med födelsen, fortsätta till döden, men sedan också vidare till det eviga livet och glädjen hos Gud. Att vänja sig vid tanken att det är så livet är tänkt, att leva med förväntan på att det gäller också mig, det är att tro. Plötsligt blir leken med Playmobiljesus ett sätt att tro, ett sätt att redan från början vänja sig vid att Jesus där i krubban är min vän som följer mig genom hela livet och lovar ännu mer. 

Köp dig en Playmobilkrubba. Lek med den. Tro. Och var beredd på världens bästa julklapp: Syndernas förlåtelse och ett evigt liv!

Det är okej att stapla de vise männen på varandra eller låta stjärnan hoppa ner i krubban!

Axel Fors, kyrkoherde

Vad vill Gud att kyrkan ska göra?

Kyrkoherden har ordet - ur kyrkposten nr 3, 2021

”Vad vill du att kyrkan ska göra”, så står det på en del reklam för att man ska rösta i kyrkovalet nu den 19 september.Själv blir jag bara mycket irriterad när jag ser ett sådant budskap. För det är faktiskt ett okristet och direkt felaktigt sätt att se på kyrkan. Själva ordet kyrka kommer från grekiskans ”kyriakon” – som betyder ”det som tillhör Herren”. Kyrkan är inte vår, att göra vad du och jag vill att kyrkan ska göra.

Kyrkan är Guds, och ska bara göra det Gud vill att den ska göra. Vad Gud vill att vi ska göra, det blir tydligt genom Jesus, Guds Son. Vad Gud vill att vi ska göra, det
går att ta reda på genom att be, fira gudstjänst och genom att läsa Guds Ord – bibeln. Här står redan vad kyrkan ska göra = sprida det glada budskapet om Jesus Kristus i ord och handling. Även om vi i fullgod demokratisk ordning, med 51% majoritet, skulle bestämma att kyrkan ska sluta tala om Gud, sluta hjälpa människor till en levande tro på Jesus som Guds Son, syndernas förlåtelse och evigt liv, så kan kyrkan ändå inte ta hänsyn till sådana beslut, hur demokratiskt ett sådant beslut än
hade varit. För det hade ändå varit fel. Det hade inte varit vad Gud vill ha kyrkan till. Gör kyrkan enbart det du och jag vill, är den inte längre en kyrka!

Kyrkovalet handlar därför om vilken riktning kyrkan ska ta för att kunna göra det
Gud vill att kyrkan ska göra på bästa sätt. Hur vill Gud att vi som kyrka i Ljungby, Ljungby Maria, Angelstad, Annerstad, Torpa, Lidhult, Odensjö och Vrå ska agera? Det är inte våra egna ambitioner som ska förverkligas i kyrkan. Det är inte politiska ambitioner som ska förverkligas i kyrkan. Kyrkan handlar inte enbart om byggnader, skog, konst, kulturarv, historia och konserter. Det där är bara bonus
till det som är kyrkans egentliga ärende: att hjälpa människor att följa Jesus och leva kristet liv.

Så innan du bestämmer dig för att rösta i kyrkovalet, och på vad du då ska rösta
på, knäpp dina händer och be! Läs i din bibel! Fira gudstjänst! Fråga Gud i bön vad han vill att kyrkan ska göra! Utifrån det mötet med Gud kan du läsa igenom nomineringsgruppernas förslag och bestämma dig för vad du ska rösta på. Vilken av dem skulle klara uppdraget – att göra det Gud vill att kyrkan ska göra – bäst? Vilken av dem skulle bäst kunna hjälpa människor till att älska Jesus? Det är det
kyrkovalet handlar om!

 

Så innan du bestämmer dig för att rösta i kyrkovalet, och på vad du då ska rösta på, knäpp dina händer och be!”

Axel Fors, kyrkoherde

Ingenting är heligt längre! Eller? 

Kyrkoherden har ordet - ur kyrkposten nr 2, 2021

En av de stora händelserna i en människas liv är att få vara med när en ny människa kommer till världen. Att få hålla sitt nyfödda barn i sin famn gör man med vördnad inför livets storhet. Allt finns där i den nya lilla människan, om än bara i lite mindre format. Livet är en gåva från Gud. Det är heligt. Kanske märks det extra särskilt där, minuterna efter ditt barns födelse. Det som är heligt gör man inte hur som helst med. 

Det är annars inte på många ställen idag som något tillåts vara heligt. Nej, allt ska vara så vanligt som möjligt. En bra präst ska helst vara som folk är mest, så att det inte märks att han eller hon är just präst. Visst pratar vi ibland själva om att ”du inte alls behöver vara särskilt annorlunda bara för att du är kristen”, när vi försöker ”sälja in” kristen tro inför andra. Och en bra gudstjänst, inbillar vi oss, är den som är så vardaglig och lättsam som möjligt, inte så där högtravande och ”högkyrklig” (trots att ordet högkyrklig egentligen betyder nåt helt annat).
Men, ursäkta, om ingenting får vara heligt längre, om allt bara ska vara så vanligt som möjligt, vad är det då för vits med den kristna tron och vår kyrka? Har vi svenskkyrkligt kristna i Sverige av idag fått så dåligt självförtroende! Det är faktiskt totalt annorlunda att vara kristen i Sverige idag. Men det är nåt vi ska vara stolta över!

Annorlunda att vara kristen

Det fanns en tid, även om det börjar bli mer än ett halvt sekel bort, då det näst intill var synonymt att vara svensk och att tillhöra det som idag kallas Svenska kyrkan. Även om en del av oss minns denna tid så är det bara att konstatera att
det var bra länge sedan nu. Majoritets-
kulturen i Sverige är inte kristen. Fråga bara vilken kristen tonåring i skolan som helst. Att vara kristen sticker ut. Det kan vara riktigt kämpigt. Det är annorlunda att vara kristen!

Andra kristna i vårt land vet att de minsann är mycket annorlunda. Det är många av dem rent av stolta över! Katoliker, ”frikyrkliga”, assyriska och ortodoxa kyrkor m fl vet att de inte tillhör majoritetskulturen i vårt land. De har i den svenska historien fått kämpa för att ens få finnas till. För 150 år sedan var det knappt ens lagligt att tillhöra dessa kyrkor här. Dessa kyrkor har i sitt DNA att de är annorlunda och sticker ut. De vet att de har något heligt, nåt speciellt, nåt fantastiskt att värna, som de håller i sina händer. Livet med Jesus i tro är helt annorlunda än livet utan Jesus och tron på honom. Tron på Jesus förändrar människor. Precis som det förändrar en man och en kvinna när de blir föräldrar. Inte minst förändrar det våra prioriteringar i livet. Livet är heligt! Tron är helig!

Helig istället för vanlig

Tänk om vi inte skulle sträva efter att vara så vanliga som möjligt utan efter att vara så heliga som möjligt! Tänk om vi skulle börja ta det som ett nederlag om det inte märks på oss att det är annorlunda att vara kristen! Tänk om det skulle märkas tydligt på prästen att han eller hon är just präst och lever ett kristet liv i bön och handling! Tänk om vi skulle visa hur bra det är att vara annorlunda när vi vill ”sälja in” kristen tro! Det är ju bra att värna livet. Det är ju bra med förlåtelse och att stå emot synd och ondska. Det är ju bra att prioritera och fira gudstjänst söndag förmiddag. Tänk om vi strävade efter att få uppleva helighet i gudstjänsten och inte vardaglighet!

För tänk, när du står där med det lilla nattvardsbrödet i din hand, så håller du i Jesus själv! Han som offrat sig för dig, han som förlåter dig. Han som vill ge dig evigt liv. Det är inte vardagligt. Det är heligt! Det är en gåva från Gud. Och det vill man inte göra hur som helst med.

För tänk, när du står där med det lilla nattvardsbrödet i din hand, så håller du i Jesus själv!

Axel Fors, kyrkoherde

Kyrkklockorna: Ett välsignat oväsen!

Kyrkoherden har ordet - ur kyrkposten nr 1, 2021

Ibland hör människor som reagerat på olika sätt på klockringningen från våra kyrkor av sig till mig. Såhär i orostider är många extra glada för att klockorna ringer. De visar att bönen pågår ständigt och att det kanske är viktigare än på länge att be för vårt samhälle och vår värld.

Ibland hör folk av sig med andra reaktioner. En undrade t.ex. oroligt om det varit nåt fel på våra klockor eftersom de ringer så ofta(!) Men det är inte fel på våra klockor. Den förutfattade meningen om att kyrkan är tom nuförtiden, är just bara en förutfattad mening. Det händer faktiskt saker i våra kyrkor på alla dessa tider som föranleder klockringning. Våra kyrkor fylls i vanliga fall med folk på många olika tider, till flera olika saker. Kyrkan är inte alls tom. Inte ens i pandemitid slutar klockorna att ringa, då gudstjänst firas troget, även om flera följer den digitalt.

VARFÖR RINGER KYRKANS KLOCKOR?

1. Klockorna kallar till gudstjänst. – Lyssnar du noga hör du att de sjunger: Kom, kom, kom…

2. Klockorna uppmanar till vila. - Lördagar kl.18 ringer klockorna in vilodagen. Innan folk fick ledigt på lördagar var detta signalen till bygden att nu är det dags att lägga ner arbetet och helga vilodagen. Klockorna ringer och till och med tv sänder troget helgmålsbönen, också 2021.

3. Klockorna ringer för de avlidna. Själaringning. – Förr var det ett sätt att tala om för bygden att någon hade dött. Ringningen är också en bön för att Gud ska ta hand om den avlidne och en tacksägelse för den avlidnes liv.

RELIGION - INTE EN PRIVATSAK

Men ibland är folk som hör av sig arga. En som tog kontakt hade blivit väckt av klockklangen på juldagens morgon, när det ringde till julotta. Vederbörande vill slippa ”oväsendet” från kyrkan.

De finns dessvärre allt fler som, likt sjusovaren på juldagsmorgonen, vill att kyrkans klockor ska tystna för att de stör. Visst, klockringning i sig är inte det viktigaste kyrkan gör. Men det finns också en allvarlig sida av det här. Uppfattningen om att religion ska vara en privatsak breder ut sig allt mer. Det är en allvarlig utveckling i Sverige då det leder till att fler menar att kyrkan inte ska få märkas i det offentliga rummet. Gudstjänsten kan man låta bli att komma på om man inte vill vara med, men klockornas klang kommer man inte undan. Men kristen tro är inte någon privatsak, utan en tillsammanssak. Gud har ett ärende till hela världen och kallar oss att vara kristna och leva ut vår tro tillsammans. Och framför allt: den kristna tron och kristna människor är en aktiv del av det svenska samhället 2021. Att försöka tysta och gömma undan människor och tro på det här viset är inte värdigt en demokrati.

LJUD I DET OFFENTLIGA RUMMET

Kyrkans klockor är ju inte det enda ljudet i det offentliga rummet i Sverige. Ljud är tillåtet vid olika tillfällen, också på udda tider där vissa människors sömn störs. Ett exempel är nyårsfyrverkerier mitt i natten. Andra exempel är trafikbuller eller idrottstävlingar som t.ex. fotbollsmatcher och motortävlingar. Den som bosätter sig i närheten av en kyrka, en motorbana eller idrottsplats får räkna med att höra ljud från det. Kyrkan är en del av både samhället och ljudbilden i Sverige. Det har kyrkan varit de senaste dryga 1000 åren också i våra bygder. Hela denna tid har kyrkklockor ringt och förkunnat Guds och den kristna trons närvaro i Sverige.

Det är faktiskt bra om klockorna stör. För det är ett välsignat oväsen som finns för att väcka oss och påminna oss om att det faktiskt finns ett högre syfte med vår tillvaro än att äta, jobba, sova och dö. Nämligen: Syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Nådens helge Ande vill störa din sömn. Salig är du, om du vaknar.

ur psalm 265 i psalmboken

Arkiverade sidor

Kyrkoherden har ordet (2020)

Vår kyrkoherde Axel Fors informerar och delger sina tankar.

Kyrkoherden har ordet (2019)

Vår kyrkoherde Axel Fors informerar och delger sina tankar.