Meny

Söndagshälsningar från Domkyrkan

Läs och lyssna!

*****

Predikan Annandag påsk den 13 april 2020 i Linköpings domkyrka. 

Präst Johan Garde, komminister, Linköpings domkyrkoförsamling.

Text: Johannesevangeliet 20:19-23

Ingenting är som det brukar.  Påsken blev inte som vi trodde att den skulle bli.  
Vi sitter instängda och isolerade. Vi vågar inte gå ut. 
Oron, ängslan och ångesten är närvarande. 
Framtiden känns oviss. Det som vi satt vår tillit till verkar ha raserats. 
Hur länge ska det vara så här? Hur länge ska det kännas så här?  Vad kommer att hända härnäst? 
Känns det igen? För många gör det nog det men det inte ett försök att beskriva livet under corona-pandemin. Det är ett försök att sätta sig in i hur lärjungarna kände efter det att Jesus blivit avrättad och lagd i graven. De satt isolerade bakom reglade dörrar. Deras verklighet var vänd upp och ner. Ingenting var som det skulle vara. Lärjungarna hade följt Jesus under lång tid. De hade lyssnat till honom, ätit med honom och levt med honom. Framför allt så hade de hoppats på honom. De hade hoppats och trott att han var den som skulle befria Israel från förtryck, att han var den som skulle förverkliga allt det som sagts genom profeterna, att han var den som skulle upprätta Guds rike och förverkliga Guds vilja i världen. 
 Nu hade han blivit dödad. Avrättad på det hemskaste och mest förnedrande sätt som den romerska statsmakten kunde komma på. Lärjungarnas verklighet hade raserats fullkomligt. Allt som de hoppats på var tillintetgjort. 
 Men plötsligt sker något som de inte på något sätt hade kunnat föreställa sig, något som inte fanns i deras vildaste fantasi.  
 Jesus kommer till dem. Han kommer till dem genom reglade dörrar. Han hindras inte av deras isolering. Han står mitt ibland dem. Mitt i deras oro och rädsla och ångest så kommer han till dem och ger dem sin frid.  
 Så vänds deras verklighet upp och ned igen. Deras hopp och tro fick fyllas på nytt. De förstod, inte direkt men allt eftersom, att Guds rike var större än de tidigare trott och att befrielsen inkluderade fler än bara Israel. Det hopp som de satt till Jesus var inte bortkastat. 
 Vi lever i en underlig och osäker tid. Ingenting är som det brukar. Påsken blev inte som vi trodde. Många av oss sitter instängda och isolerade. Sådant som många satt stort hopp till, ekonomiska strukturer och en stark arbetsmarknad, verkar plötsligt mycket osäkert. 
 Evangeliet om hur Jesus kommer till lärjungarna genom de reglade dörrarna berättar inte bara om något som hände då utan också om verkligheten här och nu. 
 Hoppet som vi sätter till Gud är inte bortkastat. Det kanske inte känns så men vi är inte ensamma, vi är inte övergivna. Jesus är också hos oss i vår isolering. Han är hos oss, mitt i vår oro, rädsla och ångest.  
Gud kommer till oss genom reglade dörrar. Han hindras inte av vår isolering. 

***** 
Johan Gardes predikan Annandag påsk går även att lyssna på:

https://www.youtube.com/watch?v=c0fsz0rh934

*****

*****
Predikan Påskdagen den 12 april 2020 i Linköpings domkyrka. 

Präst Helen Olsson, församlingsherde, Linköpings domkyrkoförsamling.

Text: Matteusevangeliet 28:1-20

Vi skulle kunna kalla denna dag för påskdagen som aldrig blev av. Påsken är kristendomens största högtid. Vårt firande är mycket stillsamt i år mot vad det brukar vara på grund av Coronapandemin som drar genom världen. Hur ska vi orka ett helt år till när vi inte har fått fira påsk ordentligt och när vi har det som vi har det? Den bibliska historien ekar genom tiden och den judiska påsken, pesach. När dödsängeln hemsökte egyptierna och det israelitiska folket kunde räddas genom att stryka blod på dörrposterna. Den gången var det den förstfödda sonen som dog. Nu är det de gamla och tidigare sjuka i första hand. Vi vet inte vad som kan hjälpa oss mer än folkhälsomyndighetens rekommendationer. Vi ropar till Gud om hjälp precis som människor gjort i alla tider.
Den kristna påsken firas i år stillsamt för att undvika smitta. Vi får avstå får välfyllda gudstjänster med pukor och trumpeter och från att fira den måltid som Jesus gav till oss på Skärtorsdagen, Herrens heliga nattvard. Vi får avstå från pampiga påskdagskoraler där vi sjunger för full hals tillsammans uppfyllda av påskdagsglädje. Men den kristna påsken börjar egentligen med något annat.
I evangelisten Matteus berättelse så är det en hel del dramatik. Ett kraftigt jordskalv, Herrens ängel kommer direkt ned från himlen till jorden för att rulla undan stenen. Ängeln sitter där på stenen med ett utseende som blixten och kläder vita som snö. Vakterna ligger skakande av skräck på marken. Kvinnorna, Maria och Maria som kommit för att se på graven uppmanas av Herrens ängel att inte vara rädda. Han berättar för kvinnorna att Jesus, han som blev korsfäst, att han har uppstått. Kvinnorna springer därifrån som de blir uppmanade för att berätta för lärjungarna. Då händer nästa stora händelse, Jesus själv kommer emot dem och hälsar dem. De faller på knä och griper om hans fötter för att hylla honom. Han är mitt ibland dem.
Det är berättelsen om den kristna påsken. Hur kvinnorna går till graven och springer tillbaka övertygade om att Jesus har uppstått. Ja, den här påsken får vi klara oss utan trumpeter och mäktiga koraler i vår Domkyrka, utan att få fira Herrens måltid tillsammans. Men det är ett offer vi måste göra för att så många som möjligt ska få leva. Den kristna påsken handlar inte om pompa och ståt utan om tron på att Jesus verkligen har uppstått. Den tron har stuckit ut i alla tider och det hör vi redan om i vår evangelietext idag, om soldaterna som förde ut att lärjungarna tagit kroppen. Vittnesbördet om att Jesus verkligen har uppstått det är det som är påsken. Det vittnesbördet som kvinnorna vid graven var de första att berätta om grundat på det som de hade sett och hört, det som de hade fått vara med om.
Hösten 1988 började jag läsa religionsvetenskap i Uppsala. Jag var uppvuxen i kyrkan. Jag hade alltid stämt in i trosbekännelsens ord pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda. När jag började läsa religionsvetenskap i Uppsala så kom det lite varningsrop från olika håll. Du kommer förlora din tro! Läsa om tron på ett vetenskapligt sätt, det kommer aldrig att gå! Men jag trivdes med mina studier. Någon gång 1989-90 så läste jag Nya testamentets exegetik. Och då jag var med om en märklig händelse. Jag satt där och läste i en av böckerna i min studerkammare. Jag har letat i böckerna men aldrig riktigt kunnat hitta stället igen. Jag läste om uppståndelsen och den tomma graven. Och plötsligt kände jag att jag blev alldeles varm i kroppen, hjärtat jublade och jag upplevde med kraft att Jesus verkligen hade uppstått från de döda. På den fasta och jublande övertygelsen har jag verkat som präst i snart 26 år. På den uppståndelsetron har jag firat gudstjänst, jag har döpt både barn och vuxna, jag har konfirmerat och jag har begravt många döda. Och inte minst vid alla dessa begravningar så har det varit den tron som burit mig även när omständigheterna har varit för eländiga med döda småbarnspappor och annat som vi inte vill uppleva. Trotsigt har jag trott och bekänt att döden är slutgiltigt besegrad med tårarna brännande under ögonlocken. En dag ska Gud minsann göra allting nytt igen!
Då ska döden inte finnas mer!
För några år sedan firade jag påskdag i en kyrka på slätten. Den mässan var inte alls som jag hade förväntat mig. En enda besökare kom till kyrkan. Jag får medge att jag kände mig besviken och dystra tankar om kristendomens framtid dök upp i mitt huvud. Men jag gjorde mitt bästa och medan jag stod där och predikade slog det mig att alla vi som var i kyrkan var kvinnor; kantorn, prästen, vaktmästaren, kyrkvärden och kyrkobesökaren. Jag nämnde det i predikan. Vi var inte många i kyrkan men vi var vid graven precis som den första påsken. Det blev en stark stund där ögonen tårades på flera av oss och vi kände att den uppståndne Herren var mitt ibland oss.
Det kan tyckas att påskdagen 2020 aldrig blev av. Vi riktar vår blick mot Gud och ber om hjälp i en svår tid. Men Gud har en gång handlat, han gav sin enfödde son som led, dog och uppstod för vår skull. Blodet som skyddar oss är Jesu blod på Golgata. En dag gör Gud allting nytt och dödens udd är bruten. Den kristna påsken har överlevt mycket genom årtusendena. Och den kristna tron på en uppstånden Herre står kvar, den tro som börjar med kvinnorna vid graven. Den tron får vi födas, leva, dö och en dag uppstå i. Så också denna påsk!
Var inte rädda, han är med oss alla dagar till tidens slut!
Amen

*****

*****
Predikan Långfredagen den 10 april 2020 i Linköpings domkyrka. 
Präst Peter Lundborg, domprost i Linköping.

Text: Matteusevangeliet 27:32 - 56

Finns det någon Gud i Långfredagens mörker?
Mänsklighetens historia är i många stycken något som ägt rum och äger rum i ett långfredagsmörker, ett Golgota, en avrättningsplats där vi gör varandra illa eller där vi far illa, där lidande och död råder. Det är livets villkor.
Var finns Gud, när livets villkor är så här som de kommer till uttryck den första Långfredagen liksom långfredagen år 2020 då hela världen håller andan?
-         Är det en värld som är glömd av Gud?
-         Är det människor som är glömda av Gud?
-         Är det smärtor och lidande som Gud inte bryr sig om?
Finns det verkligen en Gud när det är så mycket ont som kan hända?
Frågan ropas ut från alla tider och från alla platser i vår värld och den har aldrig blivit ställd med större skärpa än inför Långfredagens evangelium. Ser Gud bara på eller finns Gud i det som händer i vår värld, det som händer med människor, det som händer med mig?
- ”Jag och Fadern är ett” säger han som hänger på korset. I dom orden finns inget avstånd, ingen plats för en likgiltig Gud som låter Sonen ensam lida för att på så sätt tillfredsställa något obegripligt behov av försonande blod. Nej, i den hemlighet som finns i Långfredagens berättelse är det Gud själv som dör på Golgata.
”Jag och Fadern är ett” - Det är Gud själv som hänger där på korset. Inte en likgiltig Gud som ser på utan att ingripa, utan en Gud som är med i allt och lider. En Gud som själv ropar:
”Eli, Eli, lema sabachtani”
”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
Ord som ropas på alla språk och i alla tider av förtvivlade människor och varje gång är det Gud själv som ropar. På Golgata kors är det Gud själv, Fader, Son och Helig Ande, som lider och då finns det ju ingen att ropa till. Övergivenheten är total.
- Här finns ingen likgiltig avstånds-Gud som bara ser på utan en Gud som lider och skriker vår vånda, vår smärta. Där finns också din och min gråt, din och min rädsla och din och min ångest.
- Gud dog – vi kallar det försoningen. Men vi kan aldrig förstå försoningen och vi kan aldrig fånga den i tydliga och logiska lärosatser, den är utan gräns därför att den har alla sina rötter i kärleken som inte heller har någon gräns.
Långfredag - försoningsdag - på engelska heter dagen the Good Friday, den goda fredagen, därför att något mycket gott blir synligt den här dagen och det är kärleken. En kärlek som inte går att döda. En kärlek som fortsätter att älska till och med när man korsfäster den.
- Den goda fredagen där Gud uppenbarar sin kärlek i Långfredagens mörker.
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son.”
Helige Gud,
tack för att din Sons död på korset
har räddat oss från den eviga döden.
När ångest drabbar och vi frågar
varför du har övergivit oss,
bär oss genom mörker till ljuset i ditt rike.

*****
I Jesu namn.
Amen.

*****
Predikan Palmsöndagen den 5 april 2020 i Linköpings domkyrka. 

Präst Madeleine Nordell, domkyrkokomminister, Linköpings domkyrkoförsamling.

Text: Matteusevangeliet 21:1-11

Idag är det Palmsöndag, söndagen som öppnar mot det kyrkan kallar ”stilla veckan” och påsk, den allra största och viktigaste högtiden. Ja, påskfirandet står inför dörren, men inte mycket är som det brukar. Det mesta ställs in, också gudstjänster. Eller ”ställs om”; det tänks nytt med hjälp av teknik. Andakter och gudstjänster live-streamas och predikningar läggs ut på nätet. Och förändringarna görs av omsorg. Vi är många som nu får lära oss att också tillbakadragandet – en tillbakahållande attityd kan vara att göra gott. För inte är kyrkorummen fredade platser för virus. Det finns inga sådana platser.
Det är något stort i att vi, samhället, ställer om och in, och går samman för att skydda varandra. Och vi lär oss nya ord, som ”flockimmunitet”. Ett ord som blivit trösterikt att ta i sin mun, ett tillstånd att längta till, ha som målbild och tänka att: ”det är dit vi är på väg!”. Ordet kan också väcka bilder, med pastoral ton och färg. Som bilden av hur flocken samlas i skyddande ring runt de mest utsatta. Inte utan risk för sig själva, sitt eget. Inte utan plåga och oro. Oavsett om vi nu tänker på arbetsbelastning och oro hos vårdpersonal på sjukhus, och vårdboenden, eller oron och förtvivlan hos egna företagare, restaurangägare, frilansande kulturarbetare och musiker. Många är de frilansande musiker som går miste om arbetsengagemang den här Palmsöndagen, som annars är den söndag då kyrkorummen fylls av toner. Av  passioner, av det stora lidandet och den stora kärleken. I musiken möts detta (som exempelvis i Bachs Matteus- och Johannespassioner) och blir till dissonans, skörhet och skönhet. Där det går att hämta tröst och vila i något där helheten ryms, hela livet, smärtan och övergivenheten, och glädjen och nåden. Kanske känner vi igen oss bättre än någonsin i smärtan i år? Kanske har vi i år fått sinnen extra lyhörda för oron och smärtan? I alla fall de av oss som hittills varit förskonade från att leva med detta till vardags.
Den vardag som nu fått något ovanligt över sig. Med kontrollförlust över ekonomi, planering, jobb, och hälsa vilket väcker ångest och oro. Ingen av oss är utom fara.
Kanske är det därför också ett annat flockbeteende uppstår. Vid sidan av den starka underströmmen av omsorg, hjälpsamhet och tillit som just nu drar fram och drar med oss i sin läkande framfart. Det andra flockbeteendet är destruktivt och polariserande. Närs av oron och ger upphov till misstänksamhet och behovet att förlägga det onda någon annanstans. Som hos den som har fel utseende, fel ursprung, fel dialekt på fel plats. Oavsett permanent boplats, och oavsett det berättigade i att vi bör hålla oss hemma med omsorgens tillbakahållande attityd.  Ett flockbeteende vi skulle behöva bli immuna mot, den farliga bymentalitetens:  ”Åk hem! Vi vill inte ha er här! Ni hör inte hit.” Förakt och förskansning och ett flockbeteende som gör illa värre.
Idag är det Palmsöndag. Och kanske har som sagt läget hos oss, i Sverige, inte på länge varit så i fas med stämningen det går att tänka sig fanns där vid intåget i Jerusalem.  Ibland är det lätt att tänka att allt måste varit så enkelt då, glädjen ogrumlad och vissheten om livets seger över döden given. Men så kan det knappast ha varit. Vi har påskens händelsers facit. Men då? Ovissheten måste ha varit enorm, oron och förvirringen likaså.
Vad gäller vårt firande i nutid av Palmsöndagen har tonvikten nog oftast legat på glädjen, med jubelropens ”Hosianna!” och palmviftande i procession. Kanske, hör och ser vi andra nyanser i år? Lägger märke till dissonanserna och gråtonerna. Hur glädjen samsas med oron och ovissheten. Ja, kanske märker vi en annan rörelse i människoflocken än ogrumlad glädje.
Jesus arrangerar sin ankomst som en kungs intåg i staden. Den väntade kungen, Messias. Då behövs de attribut som får människor att känna igen kungen. Och då behövs åsnan (oavsett om det nu var en eller två..) inte främst som tecken för ödmjukhet och låg status, utan som tydligt tecken på en kungabärare. Som exempelvis när kung Salomo kom inridande på en mula. Då behövs också mantlarna och kvistarna, som tydliga tecken på tidigare hyllningar av härskare, kungar. Och så behövs folket, de som går före och de som går efter, ropande, sjungande orden ur Psaltaren: Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!   Hosianna är hyllningsropet som ursprungligen också var ett rop på hjälp: ”Herre, hjälp oss, fräls oss! Herre ge framgång”. Den dubbla klangbotten finns alltså här. Nödropet och lovsången som inte kan skiljas åt, om vi skall rymmas, våra livs verklighet rymmas. Om kungen verkligen skall kunna vara vår Frälsare och Befriare.
Se din konung kommer till dig. Vi hör om hur det uttrycks som att hela staden och marken skälver, skakas i sina grundvalar när detta händer. Och nog inte bara av glädje. Vem är han? Vad vill han? Vad har du med oss att göra? Det är som att destruktionens makter bävar, redan nu inser att det här är ingen vanlig kung som eftersträvar makt och prakt och är här för att göra politisk revolt.
Detta är en annan kung, med en annan makt. En kung som skall komma med ett oväntat och för många oönskat besked: vilket är ett nej till vara härskare på det sätt massorna önskar. Men ett ja till att vara den Frälsare de behöver. Det vill säga ett ja till att vara den Frälsare vi behöver. För att vara människor. Förbli – bli än mer människa bland människor. I vår oro och förvirring. I allt vi inte förstår och kan kontrollera. I vår litenhet och svaghet – i vår storhet och längtan efter varandra och efter vardagens liv. I vår självuppoffrande tillbakahållande attityd för att uppnå flockimmunitet, och i vårt rädda destruktiva flockbeteende som gör illa värre.
Palmsöndagen hör vi om oro och ovisshet, om längtan och förväntan, om nödrop och lovsång. Om en annorlunda kung som kommer till oss, bortom alla våra beräkningar. En kung med lyhördhet för dissonanser. Med intresse inte bara av glädjeropen utan av ropen ur djupet. Det är vår räddning. Det är goda nyheter för oss som så lätt stelnar i rädsla och inskränkthet. Det är goda nyheter för oss som tror att det är vi som är först på plats, som har kontrollen och makten.
Men Gud är före, alltid före. Se din konung kommer till dig, på sitt eget sätt, med liv ur död. Gud kommer till oss i orostid, från framtiden. Med den visshet bara Gud kan ha. Med den enda kärlek värd namnet, den som kan rymma varje ångest och rädsla utan att förgås. Den som älskar för den andras skull, inte för sin egen. Den som blir kvar, inte släpper greppet, när vi hotas, hotar, eller går vilse. Den som ger mod att leva i orostid, i coronatid, och efter. Se din konung kommer till dig! Tryggare än så kan ingen bli.
*****

*****
Predikan Femte söndagen i fastan
den 29 mars 2020 i Linköpings domkyrka. 

Präst Jonny Karlsson, domkyrkolektor, Linköpings domkyrkoförsamling.

Text: Johannesevangeliet 3:11-21

Idag, på femte söndagen i fastan, två veckor före påsk, inleder vi passionstiden.  Passionstiden handlar om och siktar fram emot de sista dagarna i Jesu liv, mot Långfredagen. Passion handlar om kärlek som lidelse, om en kärlek som är så stark att inget kan hindra den, inte ens döden. Den är gestaltad i dramer som Romeo och Julia och i Tristan och Isolde, men också, och framför allt i Guds kärleksdrama med sin älskade skapelse, med oss.Det handlar inte om en kärlek som vi ska finna, utan om en kärlek som finner oss.
Selma Lagerlöfs bok ”En herrgårdssägen” handlar om att bli funnen av kärleken, om att bli älskad tillbaka till livet, bli älskad in i livet. Bokens huvudpersoner är Ingrid och Gunnar. Båda lever i ett utanförskap, utan kärlek, utan att vara älskade av någon. Därför flyr de från verkligheten. Ingrid in i en skendöd, eftersom hon menar att den som ingen älskar inte har rätt att leva. Gunnar flyr in i vansinnet för att slippa se sig själv och sitt misslyckade liv, som en som ingen älskar men alla skrattar åt. Gunnars fiol spelar tillbaka Ingrid till livet, för vid fiolens toner minns hon hur hon en gång mött kärleken, och hon upplever närvaron av denna kärlek som ett leende ansikte bredvid hennes, ett ansikte som följer henne vart hon går, som beskyddar henne och vakar över henne, som håller fast vid henne i ömhet. Hon hade åter rätt att leva för att någon älskar henne. Så kan hon också älska Gunnar tillbaka till livet, Gunnar som visar sig vara hennes ungdoms förälskelse och som osynlig varit vid hennes sida. ”Ingen kan tycka om mig” säger Gunnar. ”Jag tycker om dig”. ”Ja, du säger så nu därför att jag behöver höra det.”. ”Behöver du höra att någon tycker om dig?” ”Om jag behöver? Gud, om jag behöver?” Men så kommer tvivlet på nytt och han dras mot mörkret: ”Det är bättre att bli tokig igen. Jag hör dem ropa åt mig och jag ser mig själv. Och det är ångest, ångest, ångest.” Men då brister tålamodet hos Ingrid. ”Ja, det är rätt” ropar hon, ”bli tokig på nytt, du! Det är just karlaktigt att bli tokig för att slippa lite ångest.” ”Och han såg att här var verkligen en som älskade honom, som längtade efter honom. Hon talade mycket hårt till honom, men han hörde kärleken skälva i varje ord. Han var älskad, han, stackars förfärliga människa, han, stackars vidunder. Och då kände han detta, visste han, att han var räddad, att mörkret hade funnit sin överman.”
Så slutar Selma Lagerlöfs berättelse, och med orden om att mörkret hade funnit sin överman i kärleken kastas vi rakt in i dagens evangelium som innehåller den vers som kommit att kallas Lilla bibeln, en bibelvers som många av oss fått lära oss utantill i söndagsskolan, i skolan eller i konfirmandundervisningen. Lilla bibeln,
för att denna vers är evangelium i destillerad form, ett rent koncentrat:
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att dom som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv”. Vi fick lära oss det utantill, ”by heart” som det heter på engelska, för att vi skulle ha något att fästa vårt hjärta vid, fästa vår tro vid. Ett ord att ta till och lita på när andra ord säger oss att vi är värdelösa, ett ord att ta till när mörkret tar över, när oron för våra nära och kära, oron över framtiden överskuggar allt annat. Hur ska det gå med allt? Med samhället, med mig, med gamla mormor? Och om vi ändå kan hoppas och tro att pandemin har ett slut kommer vi aldrig bort ifrån att vi en gång ska döden dö. När mörkret övermannar oss får vi likt Selma Lagerlöfs Gunnar vila i att mörkret har sin överman. Det är Jesus, han som är ljuset och kärleken, han som går mot Långfredagen och sin död på ett kors, och som i sin död vinner livet. I våra dop har vi fogats in i hans liv. När vi i nattvarden tar emot honom, när han ger sig själv till oss i denna fullkomliga kärleksgärning dras vårt mörker och vår död in i hans mörker och hans död så att vi också får del i hans uppståndelse. Döden är genom honom inte längre tillintetgörelsen, alltings slut. Döden är vägen på vilken vi följer Kristus in till livet, kärlekens väg. Döden är fortfarande döden, men den har mist sin udd genom att den nu är porten till livet. Det är försoningens mysterium och löfte som vi får lita till i tro, också mitt i livet, att Gud genom Jesus älskar oss tillbaka till sig och till livet.  ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” Så får vi vandra genom livet med honom vid vår sida, som ett leende ansikte bredvid vårt, ett ansikte som följer oss vart vi går, beskyddar oss och vakar över oss, och som i ömhet håller fast vid oss.
*****