Foto: Ulrika Sköld

Domprostarnas predikningar

Mattias Bähr och Peter Lundborgs predikningar 2-3 oktober 2021

Domprost em. Peter Lundborgs avskedspredikan
2 oktober 2021 i Linköpings domkyrka. 

Uppb 5:11-14 och Joh 1:47-51

”I Faderns och Sonens och den Heliga Andes namn.

Vad roligt och härligt det är att vi på nytt får samlas till gudstjänster, utan att behöva räkna kvadratmetrar och sittplatser.  Och så får vi ha processioner och körsång och kyrkkaffe.

Den här gudstjänsten där jag officiellt lämnar uppdraget som domprost har ju låtit vänta på sig i mer än 8 månader. Samtidigt är det ju rent historiskt inte självklart att det förunnas en präst att på det här sättet få avsluta sin aktiva tjänst med en så kallad avskedspredikan.

 Av dom 59 domprostar som varit mina företrädare enligt vår 800-åriga domprostlängd, så är det inte särskilt många som har fått hålla en avskedspredikan. För det är ju bara under dom senaste 100 åren som en präst har haft möjlighet att få gå i pension. Dom allra flesta av domprostarna i Linköping avgick med döden eller så blev dom biskopar. Och själv är jag både tacksam och glad över att det numer finns ett tredje alternativ.

Idag är det ju lördagen före den Helige Mikaels dag, kyrkoårets änglahögtid och vi har här i gudstjänsten läst och fått lyssna till två bibeltexter som hör till Mikaelidagens särskilda texter. Den första läsningen var ur Uppenbarelseboken och handlar om den himmelska gudstjänsten inför Gud, med alla änglar och himmelska varelser, som bokens författare Johannes får ta del av i sin syn. Den andra bibeltexten, evangeliet, slutar med Jesu löfte: ” Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.”

När Jesus säger dom orden så är det en tydlig association till den urgamla berättelsen om Jakobs dröm, stegen mellan himmel och jord, med änglarna som stiger upp och stiger ner.

Om man gör en kort sammanfattning av vad bibelns texter berättar om änglarna så handlar det om deras tillbedjan och närvaro inför Gud själv i himmelen. Vi möter också berättelserna om hur änglarna är budbärare, kommer till människor med konkreta budskap från Gud. Så har vi berättelserna om hur änglarna tar upp kampen mot fördärvsmakterna i ett kosmiskt perspektiv men också när det gäller enskilda människor i vardagen, det som vi brukar kalla för skyddsänglar. I dag, den 2 oktober, är det ju enligt traditionen just Skyddsänglarnas dag.

 ”Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.”

Jag tänker att änglarnas rörelser bortom allt det som är gränser för oss, handlar om att tjäna Gud, ytterst handlar det alltså om allt det som är gudstjänst, det handlar om gudstjänstens väsen.       

Samma gränslösa rörelse som änglarna har, det har också gudstjänsten. Gudstjänsten i himmelen hör ihop med gudstjänsten på jorden. Gudstjänsten här i kyrkan hör ihop med gudstjänsten utanför kyrkan, i vardagen, i våra vanliga, dagliga liv.  Änglarnas rörelse är också gudstjänstens rörelse, i himmelen och på jorden, i kyrkan och i världen.

Utifrån dessa rörelser vill jag här i min predikan ta upp tre för mig viktiga perspektiv avseende gudstjänsten.

·         Det första handlar om gudstjänstens gemenskap.

Tänk vad vi har lärt oss under pandemitiden då vi inte kunde samlas som församling till fysiska gudstjänster men ändå på olika sätt upprätthöll en gudstjänstgemenskap, ofta genom digitala sändningar, men också endast genom vetskapen om att någon eller några firade gudstjänst för de många i församlingskyrkan. Vår fixering vid statistik fick här sig en törn som jag hoppas ska få leva kvar. Vi vet att vi är så många fler i gudstjänstens gemenskap än dom tre, fyra, fem, tio, femton som är med i rummet eller dom femtio eller hundra som registrerades på Facebook. Vi upptäckte en gemenskap utanför rummets gränser och på ett sätt också en gemenskap utanför tidens gränser – tillsammans med Guds änglar. På något sätt blev det tydligare att församlingens gudstjänst också var en ställföreträdande gudstjänst, där vi som det står i psalmen ”Bär så många med oss i bön när vi går fram”. Det finns inga gränser, gudstjänstens gemenskap är långt större än dom personer vi ser och kanske umgås med. Att vara medveten om detta är också det bästa botemedlet mot den stora faran av en sluten och utestängande församlingsgemenskap. Änglarna visar vägen till det som är större och mer inkluderande, än den lilla kretsen som har åsiktsgemenskap.

·         Det andra jag vill säga handlar om gudstjänsten som aktivitet.

I debatterna som föregick kyrkovalet för några veckor sedan sas väldigt många ord som inte borde sagts, och det från både det ena och andra hållet. Bland mycket annat användes deltagandet i gudstjänsten som en aktivitet som kunde mätas och som antingen var något mycket positivt eller som något negativt. Spelar egentligen inte någon roll vilket, eftersom gudstjänsten hur som helst användes för att bedöma människor. Det här synsättet på gudstjänsten har säkert många olika bottnar. Till en del är det nog kyrkans eget fel. Jag tänker på alla generationers konfirmander som med stämpelkort och kyrkogångsböcker fått lära sig att det viktigaste är antalet gånger och sen duger man. Det är nog inte så bra pedagogik.

-Hur många gånger har jag inte mött människor som fått dåligt samvetet när dom ser att jag är präst och därför känt sig tvungna att be om ursäkt för uteblivna gudstjänstbesök, bara för att man tror att man inte duger i mina eller kyrkans ögon. Och jag vill låna några ord från biskop Mikael Mogren i Västerås stift som i en tidningsartikel om forskningen av dom Nordiska folkkyrkorna just tar upp det här fenomenet, att människor inte tror att dom duger bara för att dom inte går till kyrkan varje söndag. Han skriver: ”Jag träffar ofta individer som är döpta, firar jul, vill vara hyggliga mot andra, samt har sin släktbakgrund i kristna traditioner, och ändå menar sig inte duga.” Det är ju helt absurt att det blivit så, säger Mogren och menar att sådana uppfattningar kommer från helt andra kyrkotraditioner som inte alls hör hemma i vår kyrka.

·         Det tredje jag vill säga om gudstjänsten handlar om gudstjänsten utanför kyrkorummet, gudstjänstens gemenskap med änglarna utanför våra kyrkliga gränser.

Att få syn på det är, att mitt i vardagen se himlen öppen och Guds änglar som stiger upp och stiger ner.

Det finns väl snart inte en enda nyhetssändning som inte handlar om människor som skjuter omkring sig och spränger våra hus osv. Alla dessa nyheter som vi matas med i våra telefoner, radio Tv och tidningar, gör ju något med oss. Och drabbas vi av brott för egen del blir ju detta än mer påtagligt. I värsta fall ser vi till slut bara ett samhälle som består av hot och våld. Men låt oss komma ihåg att det är inte en majoritet av människor som begår brott utan det är faktiskt en mycket liten minoritet. Vi behöver upptäcka den gudstjänst som pågår varje dag i hela vårt samhälle.

För någon månad sedan predikade församlingsprästen Madeleine Nordell här i Domkyrkan och hon refererade till en norsk författare som jag inte alls kände till, Nina Lykke. Men det hade det goda med sig att jag gick hem och läste Lykkes senaste roman. Och där hittade jag några rader som jag måste få citera, Nina Lykke skriver: ”Vi ställer upp och tar hand om människorna, husen och bilarna och vägarna och bussarna, lagar mat och matar varandra, tvättar kläder och klär på små och stora kroppar som inte kan klä sig själva. Folk tar ledigt från jobbet för att ta hand om sjuka barn och gamla … Människor gör så gott dom kan, och det är dom människorna som det finns flest av … Detta är Gud, tänker jag då, för om Gud finns någonstans så måste det vara här i all denna ostoppbara vardagliga strävan.” Slut på citatet.

Vårt samhälle är precis fullt av Guds-tjänst, som vi alla, du och jag, gör med och för varandra, i vår vardag tillsammans med alla Guds änglar i himmelen och på jorden.              

Därför kan vi i tacksamhet säga:

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Ande.

Nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.”

Domprost Mattias Bährs predikan Mikaelidagen 3 oktober 2021 i samband med välkomnandet i Linköpings domkyrka.

”Vid varje Mikaeli-dag så tänker jag på söndagsskolan i Kalmar kanske lite märkligt att tänka på söndagsskolan just denna dag. Men det var då vi barn klämde i den lite naiva sången ”Glöm inte bort att änglarna finns att dom är här för att se hur du har det att dom kan hjälpa dig fast dom inte syns glöm inte bort att änglarna finns” Alla vi barn i söndagsskolan klämde i och sjöng. Vad visste vi då om livet, vad visste vi då om änglar? Ja, vad vet vi idag egentligen?

Hos mig fastnade sången om änglarna mycket därför att de osynliga men hjälpsamma änglarna öppnade upp både min fantasi och gav mig nya bilder av livet att mycket av det som inte går att ta på eller förstå också har ett värde. 

Ja nog har värdet hos de olika änglabilderna alltid skiftat i samhället – ibland är de frånvarande, och ibland är dem mycket närvarande. Dem finns på kuddar och lampor.  De flesta avbildningar av änglar är så där söta och lite nostalgiska.

Den mest nostalgiska änglabilden jag kan komma på är den som finns på den där klassiska barnkammartavlan.   Med stora vita vingar, milt ansikte och beskyddande händer går ängeln där bakom en liten flicka och en liten pojke som går på en farlig väg, en smal bro över stupet. Himlen är mörk, tänk om barnen hamnar i avgrunden … men ängeln är ju där! Känns tavlan igen? Om inte, så går det nog ändå att föreställa sig bilden.

Scenen beskriver något som är farligt, men likväl tryggt och säkert. Lite väl romantiskt kanske, men ändå; motivet är fascinerande. Vi kan känna igen oss i detta

Ängeln ger skydd och trygghet åt barnen. Samtidigt har de också frihet. Ängeln curlar inte. Den ställer sig inte framför barnen och säger: stopp, det här är för farligt för er. Det här är inget för barn, ni klarar inte det. Ni måste åtminstone ha hjälm på er. Ängeln går inte heller framför barnen så att de slipper utmaningen och rädslan.   Nej, ängeln går bakom. De kan inte se den, bara lita på dess närvaro. Ängeln i sin tur tycks lita på barnen: Gå ni bara, var inte rädda. Jag är med.

Hur vuxna vi än är, någonstans blir vi aldrig äldre än barnkammartavlans barn som tillitsfulla steg går på okänd väg, med änglavakten i ryggen. Samtidigt handlar tavlan med barnkammarängeln inte bara om barn. Den har också ett budskap till föräldrarna: Våga du låta ditt barn finna sin egen väg och ändå finnas där, såsom ängeln gör? Kommer du ihåg att du i dopet la ditt barn i Guds händer? Kan du vila i det att du inte är ensam om att vaka över ditt barn? Det är gott att påminna oss själva och varandra om änglavakten. Den goda närvaron som finns där även när den mörka dagen är inne. Visst, ibland verkar det som om ängeln blundar. Även med skyddsängeln förblir det livsfarligt att leva. Vi kan dö och mista dem vi älskar.

Men från episteltexten så hör vi pulsslagen som ger hopp ”nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde”. Dessa pulsslag finns med vid varje gudstjänst i kyriet ropar vi Herre förbarma dig och i gloriat ära åt Gud i höjden.

Någonstans där rör sig livet mellan kyriet och gloriat. Dessa pulsslag om frälsningen ger inte kontroll över livet för livet går inte att förutsäga men pulsslagen ger sammanhang och det är något annat än kontroll. Sammanhangets essens är Jesu död och uppståndelse och i detta är det som vi lever vi rör oss och vara till i.  

När vi går på livets väg ibland med självklara steg andra gånger snubblande och dröjande så rör vi oss i ett sammanhang där Kristus kommer oss till mötes. Varje gång jag kommer in i denna katedral och lyfter blicken så påminner mig altartavlan om att Kristus kommer mig till mötes oavsett om det är Kyrie eller Gloria eller ett både och i mitt liv. Sänker jag sedan min blick ser jag Frälsarkransens pärlor i golvet som ger mig ett sammanhang att oavsett som det är bekymmerfrihet eller öken i livet så finns Gud där.  Var skulle jag kunna komma undan din närhet, vart skulle jag fly från din blick? Katedralens uttryck och psaltarens fråga möter oss människor där vi är i livet.

Det finns något i detta som också sammanfaller i änglarnas olika besök hos människan och det är att de kommer till människan i hennes befintliga skick. Precis där hon är, till Daniel som är en hårsmån från att dö, till den unga Maria som får budet att hon ska föda en son, till herdarna ute på fälten, till kvinnorna vi Jesus grav.

Ingen har förberett sig för att ta emot änglarna utan de kommer till människan i hennes befintliga skick. Ja de kommer för att världen ska leva och i denna kamp och överlåtelse är du och jag indragna. 

Änglarna visar på två rörelser dels att kampen är viktig. Kampen för människovärdet för tron och att stå emot ondskan som finns runt om oss och i oss.  Men den andra rörelsen är också viktig och det är överlåtelsen. Jag tänker på profetens Daniel vars liv går som en bergodalbana mellan kyriet och gloriat mellan hopp och förtvivlan mitt i detta säger han orden jag litar inte till min egen rättfärdighet när jag kommer med mina böner utan till din stora barmhärtighet. Här finns överlåtelsen.

Både kampen och överlåtelsen är en del av det kristna livet vi ska inte spela ut dom mot varandra båda behövs.

Idag får vi glädjas över att få fira mässa tillsammans, jag gläds över att få bli mottagen till detta pastorat och stift med så mycket goda resurser, församlingsbor, förtroendevalda, medarbetare, ideella och de som bara nyfiket tittar in i kyrkorna.

Här ska vi tillsammans i både kamp och överlåtelse i både gloria och kyrie arbeta, bo, be och vara just för att världen ska leva.

Vid varje Mikaeli-dag så tänker jag på söndagsskolan i Kalmar kanske lite märkligt att tänka på söndagsskolan just denna dag. Men det var då vi barn klämde i den lite naiva sången ”Glöm inte bort att änglarna finns att dom är här för att se hur du har det att dom kan hjälpa dig fast dom inte syns glöm inte bort att änglarna finns” Alla vi barn i söndagsskolan klämde i och sjöng. Vad visste vi då om livet, vad visste vi då om änglar? Ja, vad vet vi idag egentligen?

Hos mig fastnade sången om änglarna mycket därför att de osynliga men hjälpsamma änglarna öppnade upp både min fantasi och gav mig nya bilder av livet att mycket av det som inte går att ta på eller förstå också har ett värde. 

Ja nog har värdet hos de olika änglabilderna alltid skiftat i samhället – ibland är de frånvarande, och ibland är dem mycket närvarande. Dem finns på kuddar och lampor.  De flesta avbildningar av änglar är så där söta och lite nostalgiska.

Den mest nostalgiska änglabilden jag kan komma på är den som finns på den där klassiska barnkammartavlan.   Med stora vita vingar, milt ansikte och beskyddande händer går ängeln där bakom en liten flicka och en liten pojke som går på en farlig väg, en smal bro över stupet. Himlen är mörk, tänk om barnen hamnar i avgrunden … men ängeln är ju där! Känns tavlan igen? Om inte, så går det nog ändå att föreställa sig bilden.

Scenen beskriver något som är farligt, men likväl tryggt och säkert. Lite väl romantiskt kanske, men ändå; motivet är fascinerande. Vi kan känna igen oss i detta

Ängeln ger skydd och trygghet åt barnen. Samtidigt har de också frihet. Ängeln curlar inte. Den ställer sig inte framför barnen och säger: stopp, det här är för farligt för er. Det här är inget för barn, ni klarar inte det. Ni måste åtminstone ha hjälm på er. Ängeln går inte heller framför barnen så att de slipper utmaningen och rädslan.   Nej, ängeln går bakom. De kan inte se den, bara lita på dess närvaro. Ängeln i sin tur tycks lita på barnen: Gå ni bara, var inte rädda. Jag är med.

Hur vuxna vi än är, någonstans blir vi aldrig äldre än barnkammartavlans barn som tillitsfulla steg går på okänd väg, med änglavakten i ryggen. Samtidigt handlar tavlan med barnkammarängeln inte bara om barn. Den har också ett budskap till föräldrarna: Våga du låta ditt barn finna sin egen väg och ändå finnas där, såsom ängeln gör? Kommer du ihåg att du i dopet la ditt barn i Guds händer? Kan du vila i det att du inte är ensam om att vaka över ditt barn? Det är gott att påminna oss själva och varandra om änglavakten. Den goda närvaron som finns där även när den mörka dagen är inne. Visst, ibland verkar det som om ängeln blundar. Även med skyddsängeln förblir det livsfarligt att leva. Vi kan dö och mista dem vi älskar.

Men från episteltexten så hör vi pulsslagen som ger hopp ”nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde”. Dessa pulsslag finns med vid varje gudstjänst i kyriet ropar vi Herre förbarma dig och i gloriat ära åt Gud i höjden.

Någonstans där rör sig livet mellan kyriet och gloriat. Dessa pulsslag om frälsningen ger inte kontroll över livet för livet går inte att förutsäga men pulsslagen ger sammanhang och det är något annat än kontroll. Sammanhangets essens är Jesu död och uppståndelse och i detta är det som vi lever vi rör oss och vara till i.  

När vi går på livets väg ibland med självklara steg andra gånger snubblande och dröjande så rör vi oss i ett sammanhang där Kristus kommer oss till mötes. Varje gång jag kommer in i denna katedral och lyfter blicken så påminner mig altartavlan om att Kristus kommer mig till mötes oavsett om det är Kyrie eller Gloria eller ett både och i mitt liv. Sänker jag sedan min blick ser jag Frälsarkransens pärlor i golvet som ger mig ett sammanhang att oavsett som det är bekymmerfrihet eller öken i livet så finns Gud där.  Var skulle jag kunna komma undan din närhet, vart skulle jag fly från din blick? Katedralens uttryck och psaltarens fråga möter oss människor där vi är i livet.

Det finns något i detta som också sammanfaller i änglarnas olika besök hos människan och det är att de kommer till människan i hennes befintliga skick. Precis där hon är, till Daniel som är en hårsmån från att dö, till den unga Maria som får budet att hon ska föda en son, till herdarna ute på fälten, till kvinnorna vi Jesus grav.

Ingen har förberett sig för att ta emot änglarna utan de kommer till människan i hennes befintliga skick. Ja de kommer för att världen ska leva och i denna kamp och överlåtelse är du och jag indragna. 

 

Änglarna visar på två rörelser dels att kampen är viktig. Kampen för människovärdet för tron och att stå emot ondskan som finns runt om oss och i oss.  Men den andra rörelsen är också viktig och det är överlåtelsen. Jag tänker på profetens Daniel vars liv går som en bergodalbana mellan kyriet och gloriat mellan hopp och förtvivlan mitt i detta säger han orden jag litar inte till min egen rättfärdighet när jag kommer med mina böner utan till din stora barmhärtighet. Här finns överlåtelsen.

Både kampen och överlåtelsen är en del av det kristna livet vi ska inte spela ut dom mot varandra båda behövs.

Idag får vi glädjas över att få fira mässa tillsammans, jag gläds över att få bli mottagen till detta pastorat och stift med så mycket goda resurser, församlingsbor, förtroendevalda, medarbetare, ideella och de som bara nyfiket tittar in i kyrkorna.

Här ska vi tillsammans i både kamp och överlåtelse i både gloria och kyrie arbeta, bo, be och vara just för att världen ska leva.”