Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Linköpings domkyrkopastorat Besöksadress: Ågatan 40 , 58222 Linköping Postadress: Box 2037, 58002 Linköping Telefon:+46(13)303500 E-post till Linköpings domkyrkopastorat

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Med omtanke som arbete!

Niklas Lüning är sjukhuspräst på Universitetssjukhuset i Linköping. Att visa omtanke ingår i hans arbetsbeskrivning.

– Du ska få följa med på lekterapin idag, säger Niklas Lüning, som är sjukhuspräst på Universitetssjukhuset i Linköping, när vi möts. Det är en av veckans höjdpunkter, men först ska vi fira mässa och fika.

Varje onsdagsmorgon firas det mässa i meditationsrummet vid cafeterian i huvudblocket på US. Idag är det Margareta Stenhammar, även hon sjukhuspräst, som leder mässan. På vägen in hälsar jag på frikyrkopastor Lasse Hermansson.

Under mässan ber man för alla som finns på sjukhuset, för alla som känner rädsla eller smärta, och speciellt för någon som önskat förbön inför en operation. Lasse delar några tankar om hoppet som ger en annan färgnyans till livet. Sen släpper han och Niklas loss spelglädjen på gitarr och piano så att psalmsången hörs långt ut i cafeterian.

Andlig vård i sjukvården

Efteråt mässan går vi till Sjukhuskyrkans kontor som ligger bortom hissarna på nedre plan. Det bjuds på fika och när vi slår oss ner börjar Niklas, Margareta och Lasse att berätta om Sjukhuskyrkan som är en del av det vidare begreppet ”andlig vård i sjukvården”. Sjukhuskyrkan finns på de flesta sjukhus i Sverige och lokalt är det ett ekumeniskt samarbete mellan de olika kyrkorna i Linköping.

– Sjukhuskyrkan är till för alla som vistas på sjukhuset, berättar Margareta, både patienter och deras anhöriga, sjukhusmedarbetare och även studenter som befinner sig på sjukhuset under sin utbildning. Vi har bland annat reflektionsgrupper för personalen i samarbete med kuratorerna. Det kan vara fiktiva fall om hur man gör när man möter en anhörig eller hur man hanterar sin egen sorg när någon dör. Vi har även enskilda samtal med personalen när de kommer och knackar på.

 Hej, hur är läget?-sms

– Jag använder ofta telefonen när jag följer upp en kontakt som jag mött i något sammanhang, säger Niklas. Några korta telefonsamtal eller sms kan ibland betyda så mycket. Det är någon som jag lärt efter mina år som själavårdare.

För ett tag sen mötte jag en anhörig i samband med en förrättning där personen i fråga uttryckte sin tacksamhet för den omtanke som jag visat. Många är ensamma i vårt samhälle och behöver kontakt med andra medmänniskor. Det är så små saker som betyder så mycket. Det är viktigt med ”Hej, hur är läget?”-mötena och sms:en.

Niklas sjunger och skojar med barnen på lekterapin på US

– Vi kan gå och ”drälla” på avdelningarna och fråga personalen om det är någon som de tycker att man ska gå in och hälsa på, berättar Lasse. Personalen är våra ögon och öron. Det finns ofta en oro för sjukdom hos patienter och det är skönt med någon som delar ens tankar kanske inför en operation.

Jättestort kontaktnät

– Det är många kontakter som inte kan bli djupa eftersom patienterna ligger inne så kort tid, fyller Margareta på. Det är korta möten som måste bli bra. Våra kragar är en tydlig signal och gör det lätt att ta kontakt med oss. Många har svårt att hitta på sjukhuset i alla korridorer. Det går inte en vecka utan att man hjälper folk att hitta och det leder också till samtal. Människor undrar vad jag gör här. Jag brukar svara att jag visar vilsekomna själar till rätta, säger Margareta med ett skratt.

– Ibland när vi kommer till avdelningarna säger personalen att de inte har någon ”kyrklig” patient, fortsätter Margareta, men det är inte dem som vi vänder oss till främst. Där finns ofta ett fungerande kontaktnät med församlingen, något som många andra människor saknar.

– Vi har dessutom ett jättestort kontaktnät med alla kyrkor ute i bygderna, flikar Niklas in. Vet vi att en patient skickas hem till ensamhet i någon lägenhet, utan anhöriga, då kan vi fråga om det är okej att vi slår en signal till diakonen i församlingen så de kan få ett besök och en kontakt där. Och ibland är det tvärtom att en diakon eller anhörig ringer och tipsar om någon vi kan hälsa på här.

Dygnet runt, året om

– Alla kontakterna börjar utifrån människors behov. Det behövs så lite för att visa omtanke. Vi har sparat gamla läsglasögon och telefoner med kontantkort. När lägenheten har brunnit ner eller vid en bilolycka och man står där utan telefon och inte kan kontakta anhöriga och omvärlden - då kan vi låna ut. 

– Vi har nattjour och kan nås dygnet runt, året om, berättar Margareta. Det är allt från trafikolyckor till brännskador. Ibland är det akuta dop, vigslar och enskild nattvard, men ofta är det väldigt praktiska saker som att ringa runt och rodda. Vi har även kontakt med andra religionsutövare och kan förmedla kontakter.

En stor del av vårt arbete är att vara med vid visningar av den döde, fortsätter Margareta. Det är mycket samtal i de sammanhangen och det kan vara mycket starka känslor. Ibland vill de att man ska var med och be, ibland önskar de att man ska finnas till hands. Ge näsdukar och hålla om.

Musiken lyfter människor

– Det är en tillgång att vara musikalisk här, säger Niklas. Det lyfter många människor. Bodil Söderberg, vår musiker, har uppskattade musikstunder i meditationsrummet flera gånger i veckan och spelar även ute hos patienterna. Vi hade ett samarbete med en sköterska på hematologen och ordnade trivselkvällar med allt från jazz till Vivaldi med bubbel i glasen. De är isolerade och infektionskänsliga och kan ju inte ge sig ut och då får kulturen komma till dem istället sätta lite guldkant på tillvaron.

– På tal om musik så är det dags för oss att gå upp till lekterapin, säger Niklas och börjar packa ihop sina instrument. Tillsammans med lekterapeuterna sjunger, spelar och leker vi med barnen en gång i veckan. Vi har gjort det i fem år och det är ett uppskattat inslag i veckans rytm på avdelningen. Till den här veckan har jag letat upp och övat in Roadtrip från Melodifestivalen, berättar Niklas i hissen på väg upp. Det är ett önskemål från förra veckan. Ungarna önskar ofta låtar och jag försöker hitta dem på datorn.

– Välkomna, vad roligt att ni kommer, hälsar en av lekterapeuterna glatt när vi kommer in och bubblar vidare om hur värdefulla besöken är för både barn och anhöriga.

Niklas slår sig ner och börjar stämma trumman och barnen samlas i en cirkel runt honom. Snart trummar han igång första sången, efter en stund han byter till gitarren. När Roadtrip-låten kommer skiner en liten tjej upp lite extra och sjunger med. Niklas spelar så han får en stor blåsa på fingret, då går han över till munspelet och kör en Mors lilla Olle-blues. Han skojar och pratar som Kalle Anka och har de leende barnens fulla uppmärksamhet.

Även jag ler och tänker på det Niklas sa tidigare under samtalet:

– Det behövs så lite för att visa omtanke, men betyder så mycket. ■

Text och bild: Royne Mercurio. Publicerad i Liv & Längtan Nr1 2018