Emmie följer människor en bit på vägen...

– Hade du sagt till mig för 20 år sen att jag skulle bli diakon så hade nog jag gapskrattat, skrattar Emmie Davidsson, som är diakon i Tannefors. Kallelsen var ingen blixt från klar himmel, utan en längre resa där kallelsen blev klarare och klarare med tiden. Jag tvivlade många gånger på vägen och tänkte att jag kanske inte är tillräckligt kristen…

– Jag kommer från en liten by utanför Vimmerby i de småländska skogarna och flyttade till Malmö för att plugga efter gymnasiet. Målet att bli diakon fanns inte då, det fanns inte ens i min begreppsvärld. Jag hade en dröm om att bli samhällsjournalist, men började så småningom läsa på socionomutbildningen. Jag har alltid vetat att jag vill arbeta med människor och förhoppningsvis kunna göra skillnad på något sätt. På utbildningen då hade vi ett utvärderingsarbete på diakonicentralen i Lund. Jag spenderade mycket tid där och då väcktes min nyfikenhet för kyrkans sociala arbete. Det var en öppen verksamhet för hemlösa och människor med missbruksproblematik, dit de fick komma och få rådgivning och mat och kläder. Jag kände att det här jobbet skulle passa mig jättebra. Det var ett helt annat sätt att jobba med och förhålla sig till människor än jag tidigare mött.

Kallelsen mognade fram

Då började min resa, berättar Emmie, och det tog lite tid innan jag landade. Inte minst den inre resan, då jag behövde ta ställning till min tro. Jag engagerade mig mer i kyrkan och gick Svenska kyrkans grundkurs. Jag blev kyrkvärd och började jobba som ideell och serverade mat på Mariakyrkans café för socialt utsatta i Malmö. Efter ett tag blev jag erbjuden ett vikariat när en diakon slutade. Då landade jag och kände att det här är rätt, det är här jag ska vara.

För 3,5 år sen flyttade Emmie till Linköping och arbetar som diakon i Tannefors.

– Jag har en spännande tjänst som är inriktad mot ungdomar, konfirmander och unga ledare, men jag har även mer traditionella uppgifter som andakter på servicehus. Varje torsdagseftermiddag har vi extra öppet i Tannefors kyrka för folk som vill komma in och ta en kopp kaffe och prata en stund. 

Diakonimottagning i S:t Lars kyrka

– Jag är med på diakonimottagningen i S:t Lars kyrka på torsdagar mellan 14.00-16.00, fortsätter Emmie. Då kan man droppa in om man behöver prata med en diakon. Det kan vara om allt mellan himmel och jord. Om man har det svårt ekonomisk och behöver hjälp, och även om det är begränsat vad vi kan hjälpa till med så kan vi ofta hjälpa människor vidare. Andra kan behöva prata med någon om sorg, kris eller bara livet i stort och smått. Det är något av det finaste sakerna med mitt yrke att få det här förtroendet av en annan människa att gå med en bit på vägen. Det finns ett förtroende för kyrkan och det finns ett behov av att få dela liv. Det finns inte så många ställen i samhället där man kan göra det. Att det sen inte kostar något är både unikt och fantastiskt.

Alla är kallade att vara diakoner

– Det som skiljer kyrkans sociala arbete från annat är att vi har en tydlig förebild i Jesus. Jesus är ju diakonen, så som han mötte och lyfte människor så vill vi arbeta och i honom hämtar vi kraften. Diakoni är evangelium i praktiken. Någonstans är alla människor som är döpta kallade till att vara diakoner och bemöta människor så som man själv vill bli bemött. ■

 

Text & Foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 2 2019)