Linköpings domkyrkopastorat

Prata med oss

Kontakt

Linköpings domkyrkopastorat Besöksadress: Ågatan 40 , 58222 Linköping Postadress: Box 2037, 58002 Linköping Telefon: +46(13)205000 E-post till Linköpings domkyrkopastorat

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Biskopens visitationstal

om Linköpings domkyrkopastorat


Visitationstal, Linköpings domkyrkopastorat
14 maj 2017
Martin Modéus, biskop i Linköpings stift
 
1. Mitt varma tack
Kära vänner i Linköpings domkyrkoförsamling, i Gottfridsberg, Skäggetorp, Ryd, S:t Lars, Johannelund, Berga och Landeryd. Kära vänner i domkyrkopastoratet. Det har varit en stor glädje att besöka er. Så mycket gästfrihet och öppenhet. Så mycket spännande vi har fått se. Mötet med er ger hopp och tillförsikt när det gäller kyrkan i Sverige, i Linköpings stift och i vår stad. När människor vill samlas för att be och ta ansvar, så finns alla grundläggande faktorer för kristet församlingsliv på plats.

I nästan tre veckor har denna visitation varat. Jag känner stor tacksamhet för de möten jag fått vara med om, och egentligen skulle jag vilja tacka alla med namns nämnande, men det är inte möjligt – ni är så många. Ett innerligt tack till bedjare, engagerade, förtroendevalda och personal i alla församlingar och i pastoratets förvaltning som helhet.

Några vill jag ändå kort nämna: En outtröttlig närvaro har ledningsgruppen, dvs. Peter Lundborg, kyrkoherde och domprost och Pia Ruthgård, förvaltningschef, visat vid visitationen. Jag beundrar er uthållighet. Strategi- och framtidsgruppen har stått för den lokala planeringen av visitationen – ett jättejobb. Den gruppen består av komminister Dan Jansson, domkyrkolektor Jonny Karlsson, domkyrkoorganist Sara Michelin, diakon Anna Ramén och Helena Sederström, kommunikations- och servicechef.

Ett varmt tack också till kyrkorådet, lett av ordförande Anna Lundblad, och till församlingsherdar och ordförande i församlingsråd: komminister och kontraktsprost Catharina Helmersson och ordförande Gunilla Björnståhl Magnusson i domkyrkoförsamlingen, komminister Lars Häggberg och ordförande Dan Hammarsten i Gottfridsberg, komminister Kjerstin Petrelius Allard och ordförande Åsa Torstensson i Skäggetorp, komminister Karin Larsdotter och ordförande Martin Linné i Ryd, komminister Göran Rehnström och ordförande Chrestina Pålsson i S:t Lars, komminister Anne Henriksson och ordförande Carin Ehrenkrona i Johannelund, komminister Roger Fremred och ordförande Susanna Normann i Berga, komminister Henrik Kristing och ordförande Göran Ericsson i Landeryd.

Särskilt tack också till Gunnar Forsberg, griftegårds- och fastighetschef med personal för förevisningen av både centrala griftegården och Lilla Aska. Tack till diakon Pia Jagerfeldt och dina medarbetar i Sjukhuskyrkan, till diakon Anna Ramén på Diakonicentrum, med dina medarbetare, för god inblick i den pastoratsgemensamma verksamheten. Tack till personal från kommunen och Stadsmissionen. Tack mingelaftonsfixare, musikanter, konferencierer, dukare, köksfixare, matlagare, bakare. Tack för den fantastiska pastoratsfesten, för gudstjänster, samtal och bön, för entusiasm och klokhet och glada skratt.

Varmt tack också till visitationsgruppen, stiftsadjunkt Stefan Ahlm, stiftsteolog Carina Sundberg och kontraktsprost Catharina Helmersson. Ni gör ett fantastiskt arbete, ofta bakom kulisserna, i förberedelse, närvaro och efterarbete både i denna och andra visitationer.

2. Visitationen i korthet
Hur summerar man på en liten stund tre veckors lyssnande och samtal i ett av stiftets största pastorat? Det går att nämna fragment och glimtar, men kanske också några huvudlinjer. En sådan linje finner jag i inledningen till er församlingsinstruktion. Där står så här:

Vår grundläggande tanke är att alla pastoratets församlingar med sina olika gudstjänster, samtal och verksamheter av allehanda slag skall ge rymd för tankar, drömmar, kreativitet och allas vår längtan efter mening med livet. Med andra ord, vi vill att våra församlingar skall få vara livsnära och stimulerande gemenskaper. Var och en på sin fason och samtidigt i samklang med hela pastoratets behov.

Med Kristus och påskens mysterium i centrum vill vi att alla som så önskar skall känna friheten att i Linköpings Domkyrkopastorat befinna sig i sammanhang där man som individ får slå rot och växa i sin egen takt och riktning. Men också växa i den gemenskap och tillhörighet som alla församlingarna gestaltar. Vi vill, kort sagt, vara ett pastorat med hjärta, rymd och drömmar.

När jag smakar på de orden, så känner jag igen mig. I församlingarna har vi firat olika gudstjänster, fört livsnära samtal. Här har jag mött rymd för tankar och drömmar, plats för olikhet och samklang, blick för hur växande kan ske både för individer och gemenskaper. Jag har mött ett pastorat med hjärta. Jag har mött glädje, befrielse, äkthet och nåd. Jag har anat den Kristus som ni vill ha som centrum.

Den frihet och självständighet som ni på ett så oslagbart sätt odlar i församlingarna stöds av den omsorg som går att känna i hela pastoratet, i alla vinklar och vrår. På ledningsnivå kan man se hur ni vårdar de övergripande strukturerna och har omsorg om personalen. Och bland människorna som är med och bär kan man se samma omsorg om ”det lilla goda”. Ett exempel är de vita lilje-liknande tulpanerna på Vidingsjös altare i Marie-bebådelsetid. Här har någon tänkt, tänkte jag. Här finns någon som bryr sig om denna plats.

 Visitationens ramar har varit en heldag i varje församling och dessutom dagar med fokus på det pastoratsgemensamma. Varje församling har valt en eller ett par kraftsamlingsfrågor för samtalen. Under dagen har det varit möten med församlingsråd, personal, grupper av olika slag. På kvällarna har det varit öppet mingel för att många ska få komma till tals.

Visitationsgruppen har också mött alla församlingsherdar som grupp och församlingsrådsordförandena. Vi har samtalat med kyrkoråd, enhetschefer, kommunikatörer, ekonomer, administratörer, kyrkogårdsförvaltare, förskoleledning, Sjukhuskyrkan och Diakonicentrum. Dessutom har vi haft möte med kommunledning, Islamiska Föreningen och Stadsmissionen. Och vi har bett och firat gudstjänst överallt.

Vi har vandrat med promenadgruppen i Landeryd, dansat Linedance i Berga, sjungit Laudes i Domkyrkoförsamlingen, haft internationellt knytkalas i Ryd, ätit lokalbakat bröd och sjungit lovsång i Gottfridsberg, svarat på barnens frågor i Skäggetorp, Gottfridsberg och från Diamanterna i Domkyrkoförsamlingen och samtalat med ungdomsgruppen i Johannelund. I S:t Lars församling fick vi be med barnen vid aftonbönen på mingelaftonen. Vi har mött musik, musik – överallt! I sanning trons hemspråk.

Vid besök på griftegårdarna fick vi inblick i både gott miljötänk och hög medvetenhet om bemötandefrågorna. Pastoratet är först i landet med att ha diakon på griftegården. Framsynt!

Ni har dessutom ett gott omhändertagande av kulturarvet. Bevarandet av de skyddsvärda begravningskvarteren där gamla gravar får vara kvar och nya anläggs i gammal stil var intressant att se. Här påminns vi om gamla tider då häradshövding och lokputsare var levande titlar. I dag finns de på gravstenarna till eftertanke i en föränderlig tid.

Och så har vi firat en fantastisk pastoratsfest tillsammans, där vi fick äta gott och skratta gott med kreativa bidrag från alla församlingar. Ja, det har faktiskt varit fest i varje församling – jag måste bekänna att någon gång mitt i alla festerna så tänkte jag med det gamla biskopsskämtet att: en sådan skiva till och jag måste byta stift.

3 Kraftsamlingsfrågor – gemensam linje med lokal prägel
Jag tror att ni, om man tittar tvärs över församlingarna, ger ett mycket gott uttryck för hur kloka församlingsledningar siktar in arbetet på ett konstruktivt sätt. Man ser det i hur era kraftsamlingsfrågor är valda. Frågorna som församlingarna formulerat liknar varandra, vilket tyder på att ni har god koll både på omvärld och på kyrkans utmaningar. Minst lika viktigt är dock att kraftsamlingsfrågorna präglas av den lokala bearbetningen av dem.

En enkel summering av kraftsamlingsfrågorna hamnar i att de handlar om områden av typen: förändring och mångfald, bärarskap och idealitet, identitet och vi-känsla.

Församling i förändring är t ex. en fråga som återkommer. Det kan handla om att, som i Landeryd, vara en församling där det växer, dels geografiskt med nya områden i Ullstämma och Harvestad, dels i växande konfirmand- och barngrupper. Det kan handla om mångfald så som det gör i Berga, Skäggetorp och Ryd, där gudstjänst och församlingshem blivit rum för mångkulturella och mångspråkiga möten. Här blir frågan om relationen mellan öppenhet och identitet viktig i mötet mellan nyinflyttade och dem som bott här längre.

Men församling i förändring kan också handla om att genomflyttningen är stor, som i Domkyrkoförsamlingen, S:t Lars, Ryd och även till viss del Gottfridsberg. Vad är det att vara en luthersk kyrka i denna rörliga, energifyllda, mångkulturella situation? Vad är det att vara en öppen kyrka? En diakonal kyrka? Hur skapar man öppenhet för engagemang utan att göra anspråk på att människor ska köra ner sina bopålar i gemenskapen?

Några församlingar har skapat kraftsamlingsfrågor med hjälp av Herdabrevets rörelser. Från brukare till bärare och från utförare till möjliggörare är två sådana. För flera av församlingarna har ordet bärare fungerat både bekräftande och utmanande. I Johannelund och Gottfridsberg knyts det till samtal om idealitet, ett tema som var uppe i alla församlingar. Det finns många ideella, och samtidigt en önskan att fler skulle engagera sig.

Men frågan om bärarskap är större än idealitet. Många av samtalen handlade därför om vardagsbärandet, hur vardagens arbete och relationer är den plats där man är en bärare. Här har Martin Luther mycket att lära oss. Fråga gärna honom i studier och samtal. Ofta har vi landat i frågor som Hur ska vi hjälpa varandra och andra att upptäcka vardagens kallelse? Hur ska vi stötta varandra att leva som kristna i en sekulär värld?

Kyrkoråd och församlingsråd vittnade om att det är lätt att vara kristen i Linköping, men vi behöver uppmärksamma att en del unga säger att det är svårt att berätta i skolan att man är kristen, engagerad i kyrkan. Hur rustar vi varandra?

När jag möter personer från andra länder med en självklarhet i att vara kristen i samhället inser jag att jag som infödd svensk har mycket att lära mig. Tack alla ni som bidrar, från olika bakgrunder och kristen profil. Välkomna i bön och bärande i samhälle och liv.

Frågan om det gemensamma viet, hur vi hittar varandra, hur vi kan hjälpa varandra att vara kyrka i vardagen är nog en av de som har återkommit oftast.

En av Domkyrkoförsamlingens frågor var just hur vi blir ett gemensamt vi. I domkyrkan, på en gång församlingskyrka, pastoratskyrka, stiftskyrka och citykyrka, har ni speciella utmaningar i detta, och jag vill påstå att ni tar detta på ett utomordentligt sätt. Ni kombinerar katedralpedagogik, ett fokus på bön och gudstjänstfirande med ett levande kör- orkester- och musikliv, ett vårdande av vår lutherska predikotradition i kvalitet och omsorg, ett gediget studiearbete på Studiecentrum och ett kvalificerat guidearbete. I förrgår mötte jag en kvinna vars åttaårige son nyss kommit hem från ”Detektiverna” i domkyrkan. Han var fullständigt lyrisk över vad han fått uppleva.

Nu har jag använt domkyrkan som exempel, men i varenda församling ser jag samma tendens. Här finns medvetenhet om vad som är viktigt. Här vimsas det inte omkring. Johannelund skapar samling i musikliv och i gudstjänstgrupper, S:t Lars har en metodik för predikoförberedelse i framkant och bygger cityarbete, Skäggetorps gudstjänstliv och diakoni blomstrar, Gottfridsberg samlas medveten kring bön och delande. I Ryd går ”frihet” som röd tråd genom stämningen. Landeryd utvecklar konfirmandarbetet, Berga har ett framsynt sätt att byta terminologi och i stället för ”ideella” tala om ”engagerade” för att bryta skillnad mellan utanför- och innanförskap. Exempel på medvetenhet om centrum – men lokala strategier. Och musik överallt.

När det gäller frågan om hur vi hjälper varandra att bära så skulle jag vilja fästa er uppmärksamhet på Gottfridsbergs medvandrarskapsmetod. Här finns ett mycket enkelt sätt att, över generationsgränser, dela tro och liv genom att mötas två och två för enkla, bibelnära samtal. Jag vill rekommendera er att smaka på den metoden.

4 Gudstjänsten i centrum
I Församlingsinstruktionen lyfter ni fram gudstjänsten som centrum, och ni lever med stolthet som ni lär. I pastoratet firas 78 fasta gudstjänster i veckan och dessutom musikgudstjänster, ekumeniska bön- och lovsångsgudstjänster, vardagsgudstjänster för olika åldrar, sinnesrogudstjänster, gudstjänster på servicehus, dop-, vigsel- och begravningar med mera.

                      Men det är inte mängden gudstjänster jag vill lyfta fram utan det sätt som ni skapar variation på. Högmässan är igenkännbar och varje kyrka har sin profil. Och när man hittat sin profil så håller man fast vid den. Denna långsamma, långsiktiga och lyhörda uthållighet är en framgångsfaktor, det visar all erfarenhet. Det värsta man kan göra i ett gudstjänstliv är att hoppa från tuva från tuva så att högmässan är på ett sätt ena söndagen och på ett annat sätt den andra, eller att hoppa mellan tider och platser.

Utveckling i gudstjänsten handlar om att varje kyrka hittar sin identitet i dialog med gudstjänstfirarna. Men då är det viktigt att inte bara tala med dem som går i kyrkan varje söndag. Låt samtalet om gudstjänsten växa utanför den inre kretsen så att fler får komma till tals. Då sätter ni förändringstryck på gudstjänsten som inte leder till snabba ryck utan till lugn utveckling utifrån lokala behov med ett språk som känns angeläget, en musik som återspeglar de lokala förhållandena och en liturgi som människor kan bottna i. Domprost Peter Lundborgs ord om gudstjänsten i det material som skickades in i förväg ställer jag gärna upp på:

/Gudstjänsten/ är den kristna församlingens identitet. Utifrån den identiteten blir vi utsända som församling och enskilda att vara Kristi kropp i världen och uppenbara hans liv till fred och läkedom för alla människor och hela skapelsen.

Varje församlings gudstjänstliv måste vara lokalt förankrad. Generellt för pastoratets gudstjänster är att de präglas av regelbundenhet, en rik liturgi med stor delaktighet som speglar respektive församlings mångfald, en möjlighet till igenkännande och en vilja att utveckla gudstjänstlivet utifrån ett tydligt barnperspektiv.

Man ser detta inte bara i de större gudstjänsterna utan också i de mindre. Ni har ett sällsynt medvetet ordnat böneliv, där morgonböner och middagsböner och mindre kvällsgudstjänster firas med självklarhet i alla församlingarna. På många ställen med mycket tät rytm.

                      Det är lätt att tänka att det inte är någon idé att ha en liten morgonbön – det kommer ju nästan ingen. Men det är inte så vi ska resonera. Vi ska tänka att våra små morgonböner, middagsböner och kvällsböner är en del av vår identitet. Vi ber för att det är vårt liv. Vi ber för att det är vårt ansvar. Som en präst sa: jag påminner dem jag möter om att varje gång klockorna ringer i kyrkan så är det någon där som ber för er.

Det händer något med oss som gemenskap och som samhälle när vi ber. Fortsätt gärna åt det hållet, och håll inte ansvaret inom arbetslagen. Många engagerade kan och vill vara med och bära bönen. Ring med frimodighet i bönens kyrkklockor, ofta och med glädje.

5 Levande församlingar och församlingsstrukturer
I flera samtal har vi rört vid utmaningen i att vara en församling med ett arbetslag men med två kyrkor, oftast med två gudstjänstfirande gemenskaper. I fyra av församlingarna är detta en aktuell fråga, och den har lösts på lite olika sätt. Det gäller S:t Lars-Tannefors, Berga-Vidingsjö, S:t Hans-Landeryd och Domkyrkan-Tomaskyrkan. Man skulle kunna säga att relationen Domkyrkan-S:t Lars är likartad, även om kyrkorna tillhör olika församlingar. Dessutom äger ni det spännande Stolplyckekapellet – kanske en möjlighet för framtiden?

Här finns onekligen både utmaningar och möjligheter, så hur kan man tänka? Grundbilden i vår kyrkas ordning är att där det finns en kyrka, en gudstjänstfirande gemenskap och människor som är villiga att ta ansvar, där ska det vara en församling. Detta är alltså grunden: kyrkobyggnad, gudstjänst, ansvar och församling hör ihop.

Samtidigt är det viktigt att inte genast göra detta till en systemvärldsfråga, till en fråga om att förändra organisationer eller flytta församlingsgränser. Frågan om församling är framför allt en livsvärldsfråga, och vi behöver hitta de systemvärldskonstruktioner som stöder delande, bön, undervisning – som gynnar levande församlingar.

Dock, om man har det på annat sätt än en kyrka, en gudstjänst, ansvarstagande och församling, som jag nyss beskrev, så behöver man formulera tydligt vad som är den pastorala idén med detta. Varför har denna församling två kyrkor? Eller två gemenskaper? Eller två gudstjänstliv? Vad vill man men det? Att det varit så förut räcker inte som skäl. Vilken är den pastorala vinsten i verkligheten, inte bara utifrån idéer eller principer om hur det borde vara. Vinner vi alltså något i verkligheten på denna konstruktion?

Jag har genom åren lärt mig att när personal eller förtroendevalda hör sig själva säga orden vi är ju egentligen en församling om en konstruktion där man har flera kyrkor, då är det en varningssignal om att detta kanske inte är det bästa, att denna konstruktion kanske sätter ett tryck på människor och församlingsgemenskaper som kanske mer stjälper än hjälper.

Det är alltså mycket viktigt att man betraktar frågan utifrån vad som är bäst för den gudstjänstfirande församlingen och livet i och kring kyrkan. Personalen är stöttor för detta, men verkligheten ska inte ses utifrån personalens behov.

Dock, återigen, gör nu inte detta alltför kvickt till en fråga om församlingsgränser. Det är möjligt att ha det på annat sätt än att där det finns en kyrka, en gudstjänstfirande gemenskap och människor som är villiga att ta ansvar, där ska det vara en församling. Men, jag vill uppmana de församlingar som har denna typ av konstruktion att tydligt formulera den pastorala idén som plockar fram vinsterna med den, och då de vinster som ni ser finnas eller som går att skörda i verkligheten. Då kan ni med frimodighet arbeta vidare så. Annars kanske man ska överväga andra alternativ.

En särskild strukturutmaning finns i kombinationen av den förändrade karaktären av det kyrkliga arbetet och av stadens geografi. S:t Lars kyrka och Domkyrkan sticker båda ut som kyrkor med särskild profil på ett genomtänkt och fruktbart sätt. Samtidigt växer staden i en rasande takt. Nya områden kommer snart att växa fram i Stångebro och Kallerstad.

Hur skapar man strukturer som underlättar fokuseringen av kyrkligt arbete i det band som sträcker sig härifrån domkyrkan och några kilometer utåt? Få av oss har förmågan att ha fokus på flera ställen samtidigt. Här behöver organisationen hjälpa oss. Jag föreslår en utredning som tar ett framtidsgrepp om den kyrkliga strukturen i hela detta område.

6 Diakonal tydlighet i en segregerad stad
Kyrkorådet betonar diakonin. Ni är, med rätta, stolta över er diakonipastoral och över Diakonicentrum, och över församlingarnas diakoni. Här finns en diakonal medvetenhet som blivit tydlig i snart nog alla samtal i pastoratet. Diakonin är kraftfull i Sjukhuskyrkans arbete, med god samverkan med sjukhusets andra funktioner. Kyrkan på Universitetet drar ett tidvis tungt lass med själavård och samtal i en miljö som inte är enkel.

                      Det finns skäl för att vara diakonalt tydlig och kraftfull. Vår stad är den näst mest segregerade i Sverige. Er diakonipastoral lyfter utmaningarna i de tre typerna av segregering: demografisk, socioekonomisk och etnisk. I mötet med kommunens representanter framkom kommunens glädje över det arbete ni gör, både lokalt och strukturellt.

En av de starka sidorna i ert sätt att arbeta diakonalt är den tydliga medvetenheten om vad som bör drivas centralt och vad som bör hända lokalt. Ett citat från Diakonicentrums presentation dyker upp: Tänka centralt – handla lokalt. Det är en sida. En annan är att somliga kompetenser behöver ligga centralt för allas bästa. Och ytterligare en sida är att mycket av hantverket är så beroende av relationer att det måste ligga lokalt. Gång på gång har vi kommit tillbaka till att församlingarna, människorna som samlas, är vår största diakonala resurs, även om det här och var kanske också behövs en förstärkning av diakonin i arbetsorganisationen, till exempel i Skäggetorp.

Genom församlingarna, de engagerade människorna, kan vi hjälpas åt att skapa nätverk och vänskapsrelationer som bär och skapar möjligheter att övervinna åtminstone något av segregationen. Det handlar också om att vi har någonstans att gå som enskilda kristna, i en sekulär värld, och hjälpa varandra till ett diakonalt bärarskap i hela vår vardag.

Pilotarbetet i Ryd, Skäggetorp och Berga – ja i hela pastoratet – kring migrations- och integrationsfrågor är arbete på obruten mark. Detta är ett framsynt arbete av stor vikt.

Segregation är ett otyg. Hur kan vi göra mer av den mångfaldsrikedom som finns i våra församlingar? En idé som dök upp i samtalen vill jag dela med er. Skulle det gå att skapa vänförsamlingsutbyte inom pastoratet, där församlingarna, två och två, skapar särskild kontakt? Mest intressant blir det förstås om församlingar med olika social struktur bygger vänskap. Gör det inte krångligt – åk och hälsa på varandra och fira gudstjänst tillsammans. Ha roliga aktiviteter så att ni blir vänner. Berätta om glädjeämnen och sorger. Läs Bibeln ihop! Det värsta som kan hända är att ni har kul. Allt därutöver är vinst…

7 Generationsöverskridande utmaningar
Vid flera tillfällen har det generationsöverskridande perspektivet kommit upp för samtal. Ibland har jag väckt frågan själv – jag brinner ju för den – men oftast har den dykt upp som en längtan under ytan. Jag har faktiskt inte hört detta så tydligt någonstans i stiftet. Här tror jag ni ligger i framkant och era insikter kan bli till välsignelse för hela Svenska kyrkan.

Vid samtalen framkom det att, som ett utflöde av projektet 0-18 år som just nu pågår i pastorat, så har den femte rörelsen från uppdelning till generationsöverskridande blivit allt mer påträngande. Jag tror ni ser rätt här, för det finns nog inget som skapar så stor spontan glädje i våra led som när vi verkligen får till generationsöverskridande möten. Bed och sjung, lek och samtala över gränserna.

För att rörelsen från uppdelning till generationsöverskridande ska bli en verklig rörelse i församlingarnas verksamhetsplanering tror jag att ni skulle vara behjälpta av ett systematiskt arbete där alla verksamheter blir genomlysta utifrån ett generationsöverskridande perspektiv. Och var inte oroliga: ingen av rörelserna handlar om att skapa nya verksamheter utan snarare tvärtom om att föra samman verksamheter eller att vuxensäkra respektive barnsäkra olika aktiviteter. Syftet är då att underlätta för generationsöverskridande möten som kan bidra till erfarenhetsutbyte och till att jämna vägen för unga att få en djupare del av församlingens liv.

För att få fart på denna rörelse skulle man genom en projektanställning kunna skapa ett systematiskt arbete. Gudstjänst, diakoni, undervisning och mission, barn- och ungdomsverksamhet, musikverksamhet och övriga verksamheter som planeras skulle kunna bli genomlysta och prövade utifrån det generationsöverskridande perspektivet. Hinder av olika slag skulle kunna dokumenteras liksom olika lösningar och deras effekter.

Eftersom ni är en lärande organisation går det att ta dessa erfarenheter tillvara och med hjälp av denna ”generationsöverskridandemöjliggörare” föra erfarenheterna vidare till pastoratets övriga församlingar. Möjligt? Det vore åtminstone spännande.

Jag tror själv att det generationsöverskridande perspektivet är att jämför med en kil. Ni vet, en liten sak som man använder för att flytta stora tyngder. I det här sammanhanget är en ”kil” en typ av verksamhet där många av de sju rörelserna är aktiva samtidigt: där hoppet växer, där människor upplever sig som bärare, där församlingen blir en samling kring livet, där mångfalden ökar, där vi blir möjliggörare för varandra. Och så vidare. Dessutom, eftersom mycket händer i den lilla aktiviteten så leder detta till det frestande anbudet att detta är ett sätt att åstadkomma mer genom att göra mindre.

8 Styrning, ledning, förvaltning – så bra
Vi har ägnat mycket tid åt samtal med styrning, ledning och förvaltningen av helheten. Detta är mycket välfungerande, och här skulle jag särskilt vilja peka på det utomordentligt goda ledarskap som domprost Peter Lundborg och förvaltningschef Pia Ruthgård står för.

Jag vänder mig till er med uppskattning över att ni har lett och genomfört ett imponerande arbete i att samla, tydliggöra och i god bemärkelse professionalisera organisationen. Här finns goda strukturer, samordning, lyssnande, visioner. Och här finns ett ansvarsfullt miljötänk, vilket märks inte minst i dag.

Respekt och tillit är viktiga värdeord i ledarskapet – och det är inte bara prat. Det syns i ert sätt att leda och agera – avslappat, generöst – och personalen vittnar om er omsorg och er skicklighet – också när ni inte är i rummet.

Särskilt glad blir jag över att förvaltningsorganisationen så medvetet framträder som en del av kyrkan. Samtalen med personer i den pastoratsförvaltningen har varit glädjande: så mycket kompetens, som under en god ledning fått möjlighet att utvecklas.

Också kyrkorådets förmåga att styra med tydlighet och kompetens måste uppmärksammas här. Om inte styrning och ledning både är synkroniserade och medvetna om sina respektive roller så blir det rörigt, men här har ni lyckats få varje storhet att fungera så att man gör det bästa av sina roller. Också kyrkorådet vill jag därför buga mig för lite extra.

Nuvarande församlingsinstruktion anger fyra prioriterade områden; Diakonal utveckling, Barn och unga 0-18 år, kyrkan i samhället och kommunikation. Utifrån dessa tar kyrkorådet fram övergripande mål, och det finns sedan tydliga förbindelser med hur församlingar och enheter skapar konkreta mål för respektive område.

Och det blir verkstad av det hela! Ytterligare ett av de många tecknen på vilket gott grepp ledningen har om verksamheten är den verksamhetsstyrningsmodell som utgår från övergripande tankar i församlingsinstruktionen och landar i konkret arbete i församlingarna.

Modellen ger överblick över ekonomin och bygger goda rutiner på pastoratsnivå som skapar delaktighet och förståelse på församlingsnivån. Här tydliggörs både styrnings- och ledningsfunktionen vilket i sig skapar en trygghet i organisationen så att man vet vem som gör vad. Här finns också inbyggda dialogstationer med målkonferenser, herdekollegier och uppföljningar i verksamhetsstyrningen.

Jag har märkt vid besöken i församlingarna och i de pastoratsgemensamma enheterna att man vid samtalen kring kraftsamlingsfrågorna varit väl medveten om de prioriterade områdena i församlingsinstruktionen. Förutsättningar finns att ni inom många områden kommer att utveckla levande församlingar ännu mer.

Utmaningen här blir för församlingsherdar och församlingsråd att få ihop församlingens egna prioriteringar och utmaningar med de övergripande målen från kyrkorådet. Jag tror inte att detta är ett problem här, men jag tror att just denna dynamik mellan lokalt och centralt är en av kyrkans stora organisatoriska utmaningar.

                      Vad menar jag då med detta? Jo, det finns en magnetism i starka centrala organisationer; de drar till sig makt och inflytande. Man behöver alltid försvara det lokala perspektivet. Jag vill ta tillfället att återupprepa mitt mantra: jag tycker om starka pastorat, men poängen med dem är att vi ska kunna stötta det lokala och värna de små församlingarna.

Detta gör ni bra i Linköping. Ändå vill jag utfärda en varning för vad strukturen med ett starkt pastorat kan ställa till med. Ju fler funktioner som placeras centralt desto starkare blir bilderna av det centrala som självständig aktör. Det är inget problem här i Linköping, men se upp för vad som kan hända framåt. Pastoralt sett är det alltid en kalkylerad risk att skapa ett stort pastorat. Det finns ingen generell centraliseringslust här – men vad händer i framtiden? Ordet samverkan kan dölja mycket.

I nästa eller näst-nästa generation kan det skapas ett sug in mot centrum så att fler och fler verksamheter blir pastoratsövergripande. Så småningom dör församlingarna sotdöden. Människor kan aldrig känna sig hemma på ett abstrakt plan. Man behöver ha en kyrka, att relatera till, människor som man känner, ett gudstjänstliv som är igenkännbart.

                      De enda antydningarna om detta problem som jag sett – och det har lyfts på flera håll – är att det finns en risk att er modell för bokning av kyrkliga handlingar kan skapa den typen av pastoratsövergripande bilder som så småningom kan utvecklas till något som ingen av er vill ha nu. Ledningen är medveten om risken – men se upp framåt. Den lokala församlingen måste alltid vara den pastorala utgångspunkten, och våra arbetsmodeller måste alltid i första hand peka in i församlingen. Välkomnande men aldrig tvingande.

9 Medmänniskor i lägre åldrar
För en stund sedan pekade jag på vikten av det generationsöverskridande, och jag tror alltså att detta är en av de centrala utmaningarna i dag. Det är dock viktigt att detta inte får bli en ursäkt för att försumma det fokuserade arbetet tillsammans med barn och unga.

                      Jag vill gärna beskriva detta just som ett arbete tillsammans med barn och unga mer än som ett arbete ”för” barn och unga – detta för att undvika ett ”objektifierande” av medmänniskor av lägre åldrar. Därför är det särskilt roligt att höra om förskolorna Himlaliv, Pärlan och Ängeln. Denna inkluderande människosyn hör jag återspeglas i era berättelser. Det är inte förvånande att berättelser om generationsöverskridande möten kommer från er.

När barn och vuxna möter varandra som människor, mer än som målgrupper, så hittar vi varandra i vänskap och relation. I era församlingar har vi mött djupa resonemang om bemyndigande av alla åldrar. Ett litet exempel kan vara kommentaren Bär inte barnen fram nattvardgåvorna blir det ingen gudstjänst. Den mänskliga hållningen syns i detaljerna.

Kanske är bemyndigandet också en väg in i de stora utmaningar Linköping har på det diakonala området. Det är en stor skillnad för barn och unga att leva och bo i olika delar av staden. Många har lyft frågor om barn och ungas psykiska ohälsa, av olika slag. Och ni agerar. Jag har glatt mig åt berättelser om krafttag i samverkan med skolan. Hela arbetslag har utbildats i psykiskt och socialt stöd för att få redskap och förståelse för unga medmänniskor. Flera lyfter naturligtvis språket som en utmaning i arbetet med barngrupper. Där krävs resurser och nya sätt att arbeta.

Men grunden är densamma: framför allt behöver vi betrakta varandra som människor, inte som målgrupper. Vi är av olika åldrar, men alla är vi bärare av livslust och smärta, av möjligheter och svårigheter, av glädje och sorg. Tillsammans hjälper vi varandra att göra den svindlande resan från missmod till hopp. Tillsammans med Jesus Kristus, den store diakonen, medmänniskan, frälsaren, förebedjaren och försonaren, som går vid vår sida.

I pastoratet finns samverkan kring konfirmandarbetet, till exempel i inbjudningar och genom ett kraftsamlingsdygn i höstas kring en gemensam konfirmandhandlingsplan. Något behöver göras, och ni ser det och agerar. Det är ju till exempel tre församlingar som av olika anledningar inte har konfirmander i år. Det är dock uppenbart att det finns olika bilder av vad samverkan i pastoratet är. Här skulle det behöva arbetas mer för att lära känna varandra och varandras områden.

En utmaning i det tillsatta projektet för strategiarbete för 0-18 år kan vara att se varandras ”plommon”, för att använda bilden från herdabrevet. Vad är det som växer? Var behövs stöttor och resurser? Vad är stort och vad är litet – och vad är fördelar respektive nackdelar i detta? Vad är det som växer som ger verkan i ungdomars liv på riktigt? Hur kan man arbeta profilerat och samtidigt vara kyrka i området?

Naturligtvis vill jag också här påminna om att pastoratsövergripande satsningar alltid är ett riskmoment. Människor behöver få höra hemma någonstans, men de måste själva få bestämma var de hör hemma. Varje konfirmandarbete behöver alltså ha en hemort, en kyrka, ett gudstjänstliv, en generationsövergripande gemenskap som konfirmanden kan välkomnas till. Om individen själv väljer att fästa en del av sitt hjärta där, det är hans eller hennes beslut, men möjligheten måste finnas.

En fråga skulle jag vilja lyfta särskilt, och det är ungdomsgruppernas anslutning till Svenska kyrkans unga. Om jag förstått det rätt så är somliga av ungdomsgrupperna anslutna medan andra inte är det. Om grupperna verkligen fungerar som lokalavdelningar med egna beslutsfunktioner, styrelser, årsmöten osv. är det lite olika bud.

                      Jag skulle vilja uppmana er att ta Svenska kyrkans ungas möjligheter på allvar. Genom den organisationen ordnas läger där man får känna att man är många, där ordnas kurser i de demokratiska processerna som både rustar för livet och dessutom för delaktighet i kyrkans beslutsprocesser. Där finns alltså en kraft som hjälper den som vill och längtar efter det att växa till i också i de viktiga ansvarsbitarna som behövs för att vi i praktiken ska kunna vara församlingar tillsammans.

10 Avslutning
För att avsluta: det finns i vår Svenska kyrka en växande glädje över att vara kyrka, och att vara det här och nu. Krampen kring de spruckna drömmarna om majoritetskyrkan håller på att släppa. För bara några år sedan brukade man ofta, ofta höra två frågor i kyrkan: varför kommer människor inte? och hur ska vi nå ut? De frågorna brukade ställas uppgivet, men vinden vänder nu. Jag kan höra den utvecklingen mycket tydligt här.

                      Jag tror att våra kvantitativa bilder börjar bytas ut mot kvalitativa bilder. I stället för att fråga om vi är många behöver vi fråga om vi är levande. Här har jag mött mycket liv i församlingarna – och jag ser kraft och förmåga att gå vidare.

När jag ser de hoppfulla tecknen kommer jag att tänka på Jesu ord: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd (Joh 4:35). Det är ord som har med bilder att göra. Jesus säger åt oss att inte bara titta i den vanliga vardagen utan att se framåt och runt oss. För min del kan jag inte låta bli att bli glad när jag ser de många möjligheter som finns, både sådana som redan syns och sådana som man kan ana bortom horisonten.

Tack, kära vänner i Linköpings domkyrkoförsamling, i Gottfridsberg, Skäggetorp, Ryd, S:t Lars, Johannelund, Berga och Landeryd. Tack, kära vänner i Linköpings domkyrkopastorat och Gud välsigne er. +