Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Linde bergslags församling Besöksadress: Kungsgatan 17, 71130 Lindesberg Postadress: Box 52, 71122 Lindesberg Telefon:+46(581)88800 E-post till Linde bergslags församling

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Ullamis fundra

Församlingspedagog Ullami delar med sig av sina tankar i en fundra.

Tacksamhet

Ibland undrar jag hur vi egentligen är. Jag tänker på det här med vår förmåga att klaga och knorra. Om jag säger; vi har väl haft en underbar sommar, kan jag få till svar; jamän, nu kommer mörkret. Säger jag; vilken god soppa det var idag, får jag höra att soppan i förra veckan var bättre, eller -Vilken fin tröja du har, så blir svaret - Åh, den här gamla trasan hittade jag på rea, osv osv. Varför har vi så svårt att vara positiva, att framhålla det som är bra och riktigt? Varför är det lättare att klaga och se det negativa och att även förmedla det negativa? Du vet väl vad det blir för resultat av detta förhållningssätt. Hela omgivningen smittas av det negativa, den smittan går fortare än en magsjuke-bacill.

Min mamma och pappa var med i missionsförsamlingen i Åtvidaberg och när det var söndag och gudstjänst, åkte hela familjen dit. Cecilia som var äldst av barnen, satt i mitten på kyrkbänken, på ena sidan satt mamma med lillebror Ola och på den andra satt pappa och hade hand om mig. Ofta låg jag med huvudet i hans knä och lekte med hans slips. I slutet av gudstjänsten var det ofta bön, där vem som helst fick be. För det mesta reste sig farbror John upp och bad. Han bad nästan alltid likadant och jag kan delar av hans bön fortfarande.

Tack Gud, för fred och frihet, tack för hus och hem, tack för hälsa och krafter, tack för mat och kläder.

Då, när jag var liten tyckte jag att farbror Johns bön var tjatig. Men ju äldre jag blivit, har jag upplevt, att det är precis dessa saker som jag också känner stor tacksamhet för. Vi vet, både du och jag, att det är många, många som saknar just dessa ting.

Kan vi ändra våra mönster och vanor? Kan vi sluta klaga och knorra? Kan vi istället träna oss i, att upptäcka det runt omkring oss, som vi kan känna tacksamhet för. Kanske skulle vi, när vi vaknar på morgonen, nämna 3 eller 5 saker inom oss, som vi känner tacksamhet för. Till exempel:

*Tack för att jag fått sova gott i natt.

*Tack för att jag är så kry, att jag kan kliva ur sängen.

*Tack för en varm kopp te och ostsmörgås.

* Tack för hösten och mörkret, som gör att alla måsten i trädgården blir färre.

*Tack att Du är med mig, Gud. Tack att jag inte behöver möta den här dagen ensam.

Jag behöver öva mig i detta, kanske vi kan göra det tillsammans. Kanske kan det positiva, få sprida sig som ringar på vattnet i Ramsberg, i Lindesberg…

Änglar

Hösten 2017 var annorlunda på många vis. Mitt högra ben blev allt sämre och i början var jag på många sjukbesök på USÖ. Så småningom blev jag inlagd. Jag låg där cirka 3 månader, medan sjukvården gjorde allt de kunde för att hjälpa mig. Det var en tuff tid. Jag kände mig ensam och utlämnad, trots att jag pratade med mina nära och kära på mobilen, flera gånger varje dag. Trots att jag fick besök, trots brev och kort, kände jag mig mycket ensam.
Var jag ensam?
Jag visste då och jag vet nu, att Gud alltid är med mig. Trots alla omständigheter, är Han alltid med. Han har aldrig svikit det löftet till mig. Då, när jag kände mig så missmodig, sände Han änglar till mig.
När det är jul brukar jag och min syster Cecilia byta julklappar. Ofta brukar paketet innehålla en ängel. Jag brukar ställa ängeln vid vår julkrubba. Vi har många änglar nu och de är olika allihopa. Där finns långa och korta, tjocka och smala, glada och drömmande, lite sorgsna och funderande änglar. De är av keramik, trä, plast, halm, papper och glas. De sitter och står, de spelar på harpa och trumpet, de sjunger och är tysta, men alla är de änglar.
Jag tror, att ibland kommer människor i vår väg, människor som är änglar. De ser olika ut, men de är änglar. Jag fick möta dem på sjukhuset då och jag möter dem i vardagen nu. Ibland ser jag dem inte, men känner att de finns.
En dag var jag ute och gick på sjukhusområdet. Plötsligt föll jag, glasögonen flög av, jag kände att ansiktet slog i stenläggningen, jag fick armarna under min kropp. Det här går inte väl, hann jag tänka. När jag låg där, skyndade människor till, de hjälpte mig upp igen. De som stod runt omkring drog efter andan och någon sa; Hon måste ha ramlat på en ängel! För jag fick inte ens det minsta sår. Jag hade änglavakt.
En natt när värken var svår och jag låg i sängen och grät, öppnades dörren och en kvinna kom in. Hon satte sig på min säng, strök mig över kinden och pratade med mig. Jag minns inte vad hon sa, jag minns bara värmen och kärleken hon spred. Jag vet inte hur länge hon var hos mig, men hon gick inte förrän värken lagt sig, tårarna slutat rinna och hjärtat var lugnt. Jag såg aldrig den kvinnan mer. Jag tror det var en ängel, som Gud skickade till mig.
Så, änglar finns!

Medmänniska

En man blev överfallen och rånad sent på lördagskvällen i Örebro. Han gick helt fredligt på gatan, när okända gärningsmän attackerade honom med våld. Mannen blev rånad på mobiltelefon och kontanter.

Efteråt låg mannen där på gatan, blödande och medvetslös. Eftersom det var lördagskväll var det många människor som rörde sig på gatorna. En del gick förbi mannen. Någon sa;

Så äckligt. En del vet inte när det är dags att sluta dricka. Rätt åt honom, han kan ligga där och sova ruset av sig, fyllehunden.
Någon annan blev rädd. ”Det är bäst att vi skyndar oss här ifrån. Du ska se att det är en uppgörelse i den undre världen och det vill vi inte bli inblandade i. Kom, vi går.”
Till slut kom några ungdomar förbi. De stannade till vid mannen och böjde sig ner.

- Vad heter du? Är du svårt skadad? Kan vi hjälpa dig? Ser ni inte att han blöder från bakhuvudet, här, ta min jacka och lägg över honom, han fryser nog. Ringer du 112?

En av dom ringde efter hjälp, en annan satte sig ner på marken bredvid mannen, tog hans hand och pratade lugnt med honom. De stannade tills ambulansen kom. Polisen gjorde ett uttalande på morgonen därpå; - Sådana ungdomar kan vi vara stolta över. Ungdomar som bryr sig om en utsatt medmänniska.

Jesus fick en gång frågan; -Vad ska jag göra för att få evigt liv?  Jesus svarade; Så står det skrivet. Du ska älska Gud, med hela ditt hjärta, själ, kraft och förstånd. Du ska också älska din medmänniska som dig själv! -Vem är min medmänniska? Då berättade Jesus denna liknelse om den barmhärtige samariten. Kontentan av den är; En medmänniska är den människa som jag möter här och nu, i mitt liv.

Hur i all världen ska jag vara mot min medvandrare i livet? I Bibeln står det en regel, som brukar kallas för den Gyllene regeln. ”Allt vad du vill att människor ska göra för dig, det ska du göra mot dem”

Kan det vara så lätt och ändå så svårt?  Att bemöta varje människa i min närhet på ett sådant sätt, som jag själv vill bli bemött på. Kanske är det en nyckel, som öppnar dörren till medmänsklighet.

Tro och liv

Jag förstår mig inte.

Efter så många år tillsammans med mig själv, skulle jag väl känna mig. Jag borde veta hur jag reagerar på olika företeelser och människor. Vad och vem som gör mig glad och lycklig, vad och vem som gör mig nöjd och lugn. Likadant med motsatsen. Jag borde veta vad och vem som gör mig upprörd och arg. Vad och vem som gör mig ledsen och förtvivlad, irriterad och olycklig. För i så fall, om jag visste det, skulle jag kanske kunna förbereda mig och reagera annorlunda. Reagera och uppföra mig mer moget, ordentligt och sansat.

Men det gör jag inte.

Jag går igång, jag skäller,  blir ironisk, pekpinneaktig, iskallt arg och långsint. Efteråt, när stormen är över, kan jag se på mig själv och mitt beteende och skämmas. Jag förebrår mig själv och tänker; varför blev det så här, det var ju helt fel. Hur kommer det sig att jag gör, det jag egentligen inte vill göra? Hur kommer det sig att jag inte gör, det jag egentligen vill?

Jag förstår mig inte.

Är det så, att det är en konflikt mellan det ljusa och det mörka i mitt liv? Är det så, att det är en dragkamp mellan det goda och det onda? Är det denna strid, som får mig att göra sådant, jag inte vill göra och inte göra, det jag vill.

För jag vill ju det ljusa, jag vill det goda, jag vill kärlek, men jag inser, att jag inte klarar detta själv. Så jag faller i famnen på Honom, Jesus, som är världens ljus, som är godhet och sanning. Jag faller i Hans famn och Han tar emot mig, precis som jag är.

För varje dag som går, försöker jag leva som Jesus vill, att jag ska leva. Jag misslyckas så ofta, så ofta, men Han är förlåtelse och kärlek. Jag låter orden i psalm 143 bli min egen bön.

”Herre, jag sträcker mina händer mot Dig, öppnar mig som törstig jord. Låt mig var morgon möta Din trofasthet, ty jag förtröstar på Dig. Visa mig den väg jag ska gå, jag sätter mitt hopp till Dig. Lär mig att göra Din vilja, ty Du är min Gud. Må Din gode Ande leda mig på jämn mark”.

Goda förvaltare

I närheten av sommarstugan i Småland, ligger slottet. En vit, vacker, pampig byggnad, som ligger likt ett smycke vid en sjö. Slottet har inga tinnar och torn, men det är ändå ett slott. I över 60 år har jag åkt förbi slottet och som barn fantiserade jag mycket om hur det såg ut inuti.

I närheten av slottet ligger andra byggnader, som berättar om hur godset sköttes förr och till viss del idag.

Mitt emot slottet ligger kuskbostället, sen kommer det bostäder som beboddes av lagårdskarlar och deras familjer, i det röda huset bodde rättaren (=förmannen, arbetsledaren) och i det gula, lite finare huset på höjden, bodde inspektoren (=förvaltaren, övervakaren). Skogvaktaren bodde en bit in i skogen och i det lilla huset bodde smeden.

Ibland lämnade godsägaren sitt slott och for till huvudstaden, där han också hade en bostad. Han for i förvissning om att godset blev väl skött och förvaltat när han var borta. För att allt skulle fungera bra, var ”rätt man satt till plogen”. Det betyder att man hade arbetsuppgifter som passade en själv och som man var bra på.

Vad är du bra på? Vad är jag bra på? Vi är olika och vi har olika ”gåvor” som vi kan använda oss av. Gåvor, personligheter att förvalta, som vi kan använda oss av i det liv som vi lever. I Guds rike här på jorden.

Judit är duktig på att sjunga. - Sjung Judit, sjung om Gud och Hans storhet. Maria är glad och sprider kärlek och värme. Arne är trygg och hjälper till med det praktiska. Ola har lätt för att få kontakt med människor och prata. Ulrika spelar så vackert, Kristina lagar underbara soppor. Åter andra är bra på att lyssna, en tredje till att bygga och en annan att skriva.

Alla dessa förmågor har vi fått av Gud. Han vill att vi ska använda dessa. Han vill att vi ska förvalta det som Han har gett oss. Förvalta det, genom att hjälpa och stötta och älska våra medmänniskor. Då fungerar Guds rike här mitt ibland oss. 

Sänd mig

Maria, vår flicka, är så duktig och villig att hjälpa till. När vi bakar, så knäcks det ägg, vispas, smörjs formar och slickas skålar. Eftersom jag sitter i rullstol och det är lite omständligt att komma upp på övervåningen, så hämtar Maria koftan som jag glömt eller boken. Häromdagen bad jag Maria att gå till grannen, Ingegerd, med 4 citroner som jag var skyldig henne. Maria var lite tveksam. ”Vill du inte gå?” frågade jag. ”Jo, det vill jag” svarade hon. Då kom jag på, varför hon tvekade. ”Maria, vill du att jag ska vara på verandan, så att du kan se mig?” ”Ja mamma, det vill jag.” Så gick Maria iväg, svängande citronpåsen i handen. Då och då vände hon sig om för att se om jag var kvar på verandan och det var jag.

När jag var tonåring bestämde jag mig för att tro på Gud och på Hans Son Jesus. Tron gav mig trygghet och glädje.  Om man har upplevt något fantastiskt bra, något som haft en livsavgörande roll för en, då vill man gärna berätta om det. Det ville jag.

– Jesus, jag vill berätta om Dig. Använd mig, sänd mig att göra det, som Du tycker passar mig bäst.”

Jag var med i en ungdomskör som hette Psaltaren. Vi sjöng i kyrkor, på marknader, på badstränder, i fängelser, på äldreboende. Vi sjöng och vi berättade om vår tro. Vi ville att alla skulle få möjligheten att uppleva det vi upplevt, tron på Jesus.

Jag sjunger inte i kör längre, för rösten är inte bra. Men jag tror fortfarande på Gud och jag vill fortfarande berätta om Honom och det kristna livet. Jag ber att Gud ska använda mig, till det Han tycker, att jag passar för. Så just nu skriver jag fundror.

Precis som Maria kan jag ibland känna tvekan och lite bävan. Klarar jag detta? Jag kan känna rädsla. Vad ska människor tycka?

 Då säger Gud till mig; -Ullami, Jag är med dig. Inte bara nu, utan alltid. Du ser Mig inte för dina ögon, men i ditt hjärta känner du att Jag är med dig. Jag älskar dig, så aldrig, aldrig lämnar Jag dig. Vi går tillsammans!

 

Jesus förhärligad

En sån fantastisk dag det är idag. Solen brer ut solgator mellan molnen, det är lagom varmt. I luften flygtränar fågelungarna, den gula fjärilen fladdrar runt den blommande, sköndoftande mormorsrosen. Insekter surrar och blommorna står nigande och nickande på ängen, i sina vackraste kläder. Runt åkern står skogen lugn och trygg. Den susar sin urgamla visa.

Det är så härligt att jag känner mig överväldigad, jag känner både skratt och gråt inom mig, skratt och gråt av tacksamhet. Så kan det kännas i alla fall för mig, när något är härligt, ja, nästan för-härligt! Som idag.

En sån här dag faller allt på plats. Det blir kristallklart och man förstår hur allt är tänkt att vara.

I äldre tonåren var jag på ett läger i Söderköping. Det var på sportlovet. Vi hade utomhusaktiviteter, men också stunder då vi läste i bibeln och bad, pratade med Jesus. En eftermiddag var jag ensam ute och gick. Jag gick i kylan och medan jag gick, pratade jag med Jesus. Plötsligt överväldigades jag av Honom. Jag tänkte på det Jesus är, det Han gör, vad Han betyder för mig och jag stod där på gatan och både skrattade och grät av glädje och tacksamhet. Jesus blev för-härligad för mig den dagen.

Det hände Jesus lärjungar också, Petrus, Jakob och Johannes. En dag var de ute och gick tillsammans med Jesus. De kom upp på ett berg och där på toppen, var det som om lärjungarnas ögon blev öppnade, likaså deras hjärtan. De såg vad de förut inte hade sett. De såg Jesus, Guds sons härlighet. De hörde vad de förut inte hade hört. Guds röst som sa; – Detta är min älskade Son.

Allt blev lagt tillrätta, allt blev kristallklart. Lärjungarna upplevde Jesu härlighet, allt det som Han är; Guds son, världens frälsare, deras frälsare, deras bästa vän, deras trygghet. De upplevde att Jesus är kärlek, nåd och sanning och mycket, mycket mera. Det upplevde lärjungarna och det upplevde och upplever jag än idag.

 

Förlorad – återfunnen

Karlssons hade två söner. Den äldsta jobbade ihop  med pappan på gården, medan den yngre gick där hemma och vantrivdes. Sätta upp stängsel, mjölka kor och köra traktor i Ramsberg, är ju inget liv tyckte han och det lät han omgivningen höra ideligen. Hade han bara pengar skulle han ge sig iväg direkt.

Till slut kom han på lösningen.- Pappa, visst är det så, att när du dör, så ska brorsan och jag ärva dig? För i så fall vill jag ha ut pengarna nu. Jag kan inte vänta, det kan dröja jättelänge innan du dör.

Med tungt hjärta gjorde pappan som sonen ville, lät honom få arvet i förväg. Pratet gick på byn, vilken oförskämd son han var, vilken dålig respekt han visat sin far. Men det brydde sig sonen inte om. Han vände ryggen mot Ramsberg och åkte runt i världen. Han levde sorglösa dagar och pengarna rann ur fickorna. Till slut hade han inget kvar. För att få råd att bo, jobbade han som diskare och städare på en restaurang. Han fick så dåligt betalt att han försökte äta upp den överblivna maten på gästernas tallrikar, för att inte svälta. Han hade mist all värdighet och självkänsla. Han var nere på botten.

Men han hade minnet kvar och han mindes Ramsberg och han mindes sin familj och framför allt pappa. ”Tänk om…Tänk om jag ändå vore där…nej, det är otänkbart, inte efter vad jag gjorde mot pappa och vad jag gjort nu efteråt…men tänk…han kan slänga ut mig… ja, men då vet jag det…” Så började han den långa resan hem.

Hemma gick livet sin gilla gång. Arbetsuppgifterna löste av varandra och den äldste sonen slet och jobbade tillsammans med pappan. Men pappan sörjde hela tiden sin saknade son och han hoppades. En dag när han höll på med stängslet fick han se någon komma gående längs byvägen. Det är inte möjligt, jo, det är han, det är lilleman! Med fart springer han sonen till mötes och kramar om honom.

-Äntligen, som jag har saknat dig, mitt älskade barn.

-Pappa, pappa förlåt, förlåt mig.

-Javisst förlåter jag dig. Jag har väntat på dig. Kom så går vi hem och ställer till med fest för att fira.

En del av er känner igen den här berättelsen. Den står i Bibeln och kallas liknelsen om den förlorade sonen. Jesus berättade den för att vi lättare skulle förstå, att vad vi än gör och hur vi på olika sätt kan trassla till våra liv, så finns förlåtelse.

En förlåtelse utan gräns. Gud är beredd att ge oss den, Han väntar på vårt initiativ, vår återkomst till Honom. Tålmodigt och kärleksfullt väntar Han och när vi kommer, så omsluter Han oss med kärlek och säger ”Jag förlåter dig, därför att Jag älskar dig”!

 

Midsommar

Nu är det dags för sommarens fest, midsommar. Då vill vi att Sommarsverige ska bjuda på det vackraste vädret, varmt och skönt, det ska växa smultron i dikesrenen och vi vill plocka blåklockor, rödklöver, prästkrage och andra vackra blommor till midsommarkransarna, som ska smycka liten och stor, ung och gammal, man och kvinna.

Jag tror att många av oss, i alla fall när vi är yngre, förknippar midsommarafton med kärlek och nog har några av oss tagit upp en prästkrage och dragit bort ett vitt litet blad i taget, medan vi har sagt; ”älskar, älskar inte, älskar, älskar inte” och så har vi tänkt på en alldeles speciell person och blir det ”älskar inte”, till slut, har vi tagit upp en prästkrage till och börjat om igen med ”älskar, älskar inte, älskar, älskar inte”.

När natten kommer plockar vi sju sorters blommor och lägger under kudden, för att drömma, drömma om den stora kärleken.

När jag gick på lärarhögskolan i Linköping, hade jag en skolkamrat som vi kan kalla Eva. Hon var i 35-årsåldern, hade sambo och två barn. En dag när vi diskuterade kärlek, sa hon så här;” Jag har aldrig sagt till min sambo att jag älskar honom, för då förstår han att jag har en svag punkt och det kan han komma att utnyttja”. Stackars Eva, vilken syn på kärleken.

Skulle vi sätta oss ner och prata om kärlek och vår syn på kärlek och berätta historier om kärlek, kan vi hålla på länge. Vi kan berätta om egna erfarenheter och andras, anhöriga och vänners, kärleksberättelser.

Jag vill bara berätta en till. Där personen som är älskad, kan ta upp en prästkrage och plocka bort blad efter blad och säga utan tvekan och förbehåll; ”älskar, älskar, älskar, älskar och det sista bladet blir Älskar!” Den person som är älskad, precis som hon är, är Du.

Med evig kärlek har Jag älskat dig och älskar dig! Så säger Gud, till oss var och en. Han älskar dig och mig förbehållslöst. Gud jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek. Så står det i Guds ord, Bibeln och det kan vi lita på.

Älskar, älskar, älskar för alltid, evig kärlek!

Den Helige Ande

Jag heter Ullami Carlsson. Jag är jag, med allt vad det innebär.

Jag är maka till Arne, jag är mamma till våra barn, jag är syster till Cecilia och Ola, jag är dotter, jag är arbets-kamrat, jag är vän, jag är pedagog, jag är släkting, jag är mer därtill, men ändå är det jag, Ullami.

Frågar du mina barn beskriver dom mig på ett sätt, frågar du pappa beskriver han mig kanske lite annorlunda. För att inte tala om mina syskon och deras bild av mig, Cecilia ser en sida och Ola en annan. Mina arbetskamrater har nog flera åsikter om mig. Arne som står mig allra närmast och känner mig bäst, ser många andra sidor( både bra och dåliga, hmmm). En person men med många olika sidor.

Gud är en, men är ändå tre. Vi får ta del av tre sidor av Gud. Gud Fader, Sonen Jesus Kristus och Den Helige Ande. När det nu är Pingst, tänker vi på Den Helige Ande. Den Helige Anden kallas också för Hjälparen. Vilket fint namn. Hjälparen, någon som hjälper. Den Helige Ande finns inom oss och hjälper oss, vägleder oss, tröstar oss och är oss nära. Han är som en varm go filt som värmer på insidan. Den Helige Ande ger oss glädje och påminner oss om, allt det goda och fantastiska som Gud är och gör för oss.

Vinden ser vi inte, men dess röst vi hör, viska eller brusa som en mäktig kör.

Anden ser vi inte, men vi hör Hans röst, tala i vårt hjärta ord av ljus och tröst.

Vinden ser vi inte, men vi ser dess spår. Vågen rörs och gräset böjs där vinden går.

Anden ser vi inte, men i Andens vind, blir vår rädsla borta, strömmar glädjen in.

Från en värld som ingen enda av oss ser, kommer Anden till oss och sin hjälp oss ger.

Psalm 54 i Svenska Psalmboken Text A Frostenson

 

 

 

Bön

Efter skolavslutningen i juni var det dags. Årets stora äventyr, scoutlägret! Vår scoutkår, från missionskyrkan i Åtvidaberg, åkte tillsammans med andra kårer till lägret. Oftast var det placerat på en stor äng, med skog och sjö i närheten. Där levde vi i en knapp vecka. Vi bodde i tält, lagade mat utomhus, lekte, tävlade och lärde oss mycket, t ex naturvett, hur man hanterar kniv och yxa, hur man gör upp eld, första hjälpen och så träffade vi många nya vänner.

På kvällen samlades vi patrullvis och tågade ner till lägerbålsplatsen, som låg vid sjön. En stor eld brann och vi satte oss i en halvcirkel runt den och såg sjön genom lågorna. Lägerbålsledaren fick oss att sjunga, ropa ramsor, leka och tävla, skratta och må bra.

Allteftersom mörkret sänkte sig och elden falnade, så ändrades innehållet på samlingen. Vi satt tätt intill varandra, junikvällarna kunde vara kyliga, vi slog efter de envisa myggorna, vi sjöng stillsammare sånger och tittade in i den eldröda glöden. Så hade en av ledarna en andakt. Jag minns inte vem det var den här kvällen, men jag minns vad han sa.

”Att be är att prata med Gud. Många tycker det är svårt, de vet inte vad de ska säga till Gud eller be om. Jag vet tre bra ord att komma ihåg när du ber till Gud. De orden är Tack, Förlåt, Hjälp.”

Tacka Gud för det du varit med om idag. Tacka för att du mår bra, tacka för att du har fått mat och för att du har vänner. Tacka Gud för det som du upplever positivt i ditt liv. Tacka Gud för att Gud är Gud!

Be om förlåtelse för det som blivit fel. Det dumma du sa, det illa du gjorde eller tänkte. Be om förlåtelse för det som du inte gjorde, men som du borde ha gjort. Du ska veta, Gud älskar dig, Han förlåter dig.

Be Gud hjälpa dig att leva rätt. Hjälpa dig genom prövningar och svårigheter. Hjälpa dig att orka när sorg och död knackar på din dörr. Be om hjälp att hjälpa andra.

Tack   Förlåt   Hjälp

Det var dessa tre ord ledaren sa den där kvällen för länge sen.

När jag ber, pratar med Gud, säger jag de orden igen; Gode Gud, tack, förlåt och hjälp.

 

 

 

BLÅSIPPAN

På helgerna, så ofta vi kunde, åkte vi till mormor och morfar i Lilla Skaftekulla. Så fort bilen stannade, rusade vi tre barn, Cecilia, Ullami och Ola ut och sprang runt för att se, om det hänt något sen sist.

På våren sprang vi för att se om kossorna fått kalvar, om Kattmaja fått ungar i höet och vilka blommor som krupit fram ur vintersömnen. Vi sprang ner mot Rödgöl, rundade kalvkullen och kom fram till blåsippebacken. Där och där och där såg vi små sippor och vi plockade buketter med blåsippor i olika nyanser. Åh, så vackra de var. Men det var ändå med skräckblandad förtjusning vi var vid blåsippebacken. Det var nämligen så, att där mitt bland blommor och vissna löv, låg huggormarna och solade och värmde sig i vårsolens strålar. Så för mig är blåsippan förknippad med vaksamhet. Så sprang vi hem och ibland sjöng vi blåsippesången och min mamma sa precis som visans mamma, att bara för att blåsippan har kommit, får man inte klä av sig och gå barfota. - Det är kallt än, var försiktig, så du inte blir förkyld!

Blåsippan manar till vaksamhet och försiktighet.

Vi behöver vara vakna och försiktiga idag, för sakta, sakta smyger sig olika åsikter på, som vänder upp och ner på allt och helt plötsligt är det som är rätt fel och det som är fel rätt.

Var har människovärdet tagit vägen? Hur behandlar vi våra äldre, hur behandlar vi våra barn, hur behandlar vi de svaga i samhället? Hur kommer det sig att man tar till knivar, att man skjuter på varandra, att man sparkar på nån som ligger ner, tills den dör. Hur har det blivit så mycket ondska och hat? Jag tror att vi måste ha riktlinjer och regler. I Bibeln finns en regel som kallas för den gyllene regeln och där står det; att allt vad du vill att människor ska göra mot dig, det ska du också göra mot dem. Det står också så här; Älska Gud och älska din nästa,( det betyder andra människor), som du älskar dig själv. Kan det vara så lätt och samtidigt så svårt. Allt vad du vill att andra ska göra mot dig, ska du göra mot dom. Älska!

Jag tror fortfarande på det lilla och att reagera på det som jag hör just nu, reagera på det som jag ser just nu. Vi måste våga, jag måste våga, om vi ska vända på det otäcka, som kommer krypande precis som en orm.

Var vaksam och försiktig, det är det, som blåsippan vill tala om.

 

Påskens vittnen

Nu har påsken kommit och gått. Tomt är korset och tom är graven! Solen har slösat sin värmande glädje över undret, fåglarna har kvittrat de mest fantastiska kantater och de små sipporna har vecklat ut sina finkläder och fröjdas även de, över det som hänt. Jesus, Guds son, är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden! Vi människor jublar och vi är så tacksamma! Det är vi väl..??

Ibland känns det som om vi inte har förstått, det som verkligen har hänt. Vi har följt Jesus. Vi har varit vid krubban i Betlehem, vi har hört vad änglarna sa; En Frälsare har blivit född! Vi har förstått att han lärt sig snickra i Nasaret. Så följde vi Hans vägar genom landet, då Jesus, pratade om Gud och Guds mening och vilja. Vi såg Honom göra sjuka friska, döda levande. Vi förstod att Han, Jesus, var Guds Son.

In i det mörka följde vi med, i stunder av förnekelse och förräderi, i Getsemanes mörker, vi stod där maktlösa när Han torterades, när Jesus spikades upp på korset. Vi såg Jesus dö. Vi grät och sörjde. Vi såg när man lade Hans döda kropp i grottgraven. Vi grät och sörjde.

Så var vi där den morgonen när graven var tom. Vi blev så rädda och förvånade, fast vi visste vad Jesus sagt. ”Jag ska uppstå! Död och synd är besegrat, tro på Mig, du ska inte gå under, utan få evigt liv”!

Borde inte vi, påskens vittnen, jubla och skratta och bubbla över av fröjd, inför detta fantastiska; Jesus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden! Istället är vi tysta, återhållna och nästan lite vemodiga. Vi som är påskens vittnen!

Det är riktigt att vi inte kan tvinga fram glädje eller känsloyttringar, men kanske skulle du och jag försöka lära känna Gud mer. Upptäcka Honom och se Hans kärlek och nåd, Hans barmhärtighet och frid! Tacka Honom för det du får och upplever av Honom. Då kommer du, ett påskens vittne, att glädja dig över den tomma graven och den levande Jesus!

Jesus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden!

  

 

 

Palmsöndag

Det har varit så underligt idag.

Redan när jag vaknade, kändes det som om något ovanligt skulle ske. Mamma sa att jag skulle hålla mig här hemomkring, det var så mycket folk i stan. Det brukar vara mycket folk här, när det är dags för påskhögtiden. Men det var annorlunda idag. Överallt stod det grupper av folk, de pratade och diskuterade. En del verkade arga, många fler var glada och liksom förväntansfulla, andra såg rädda ut. Jag gick nära för att höra vad de sa. De pratade om den där Jesus. Jesus, han som kommer från Nasaret.

För flera veckor sen fick jag följa med pappa, vi skulle besöka våra släktingar. När vi kom i närheten av byn där de bor, såg vi en jättestor folksamling. En del satt ner på marken, andra stod och fastän de var så många var det alldeles tyst. Ja, nästan tyst. Det var en man som pratade och det var Jesus. Han pratade och alla andra lyssnade på honom. Pappa och jag satte oss ner och då fick vi höra!

Jesus sa; Jag har kommit för att ge glädje åt de bedrövade, frihet åt de fångna, läkedom till de sjuka. Jag har kommit för att ge liv och kärlek! Jag är världens ljus, Jag är livets bröd! Lita på mig! Tro!

När vi gick hem, sa pappa, att jag aldrig skulle glömma det jag hört och sett. För om det är sant och jag tror att det är sant, sa pappa, då är Gud, Den som bryr sig om oss, Den som ser hur vi verkligen har det och som älskar oss.

Ja, det är om Jesus och allt Han berättat om, som folk står och pratar. Jag hörde också att många tror att Han ska komma hit idag.

När jag senare gick hem för att äta såg jag två män komma in på vår lilla gränd. Jag hade sett dom tillsammans med Jesus förut. Nu gick de fram till vår granne. Där stod en ungåsna bunden. Männen sa till vår granne att Herren behöver den och då fick de ta den. De la sina mantlar på åsnans rygg och gick iväg med den. Jag följde efter och där stod Jesus. Han satte sig på åsnan och red sakta iväg. Människor bröt kvistar från träden och la dom på marken, de bredde ut sina mantlar, så att åsnan red på dom. Alla ropade och sjöng; Hosianna! Välsignad är Han som kommer i Herrens namn. Hosianna!!

På kvällen när allt hade tystnat och åsnan återigen stod bunden hos grannen, sa mamma; Jesus är nog ingen vanlig kung, för i så fall hade han kommit med stridshäst och soldater. Jesus är nog hjärtats kung!

Jesus, mitt hjärtats kung, tänkte jag och somnade.

 

Livets bröd

När klockan närmar sig 16 brukar Alva, vår västgötaspets, gå ut och lägga sig i hallen och vänta. Jag sätter på tevatten, tar fram muggar, skorpor, smörgåsrån och i bästa fall, någon kaka. Jag tänder ljuset och sen väntar jag också.

Så kommer hon, vår Maria. Hon kommer från jobbet på Daglig Verksamhet och sveper in som ett yrväder, med solsken i blick. Det blir kramar och pussar åt både hund och mamma. Sen sätter vi oss ner mittemot varandra och fikar.

Ibland pratar vi om dagen, ibland är vi trötta och bara sitter där tysta. Ibland får Maria en djup glimt i sina ögon, hon rätar på sig, tar ett smörgåsrån i handen och säger; - Mamma, Jesus för dig och så ger hon mig en bit rån. Sen säger hon; - Jesus för Maria och stoppar rånet i munnen. Det är alldeles tyst, men både jag och Maria känner att vi inte är ensamma i köket. - Ja, Maria. Jesus för dig och för mig, säger jag och vår heliga stund vid köksbordet fortsätter med prat och skratt.

Jesus, Guds son, är Livets bröd.

Ullami Carlsson Bild: Petra Garman

Att äta av Honom, att låta sig uppfyllas helt och hållet av Honom, av Jesus, det är att vara Honom nära.

Att äta av Jesus, det är att prata med Honom, det kallas för att be. Han, din bäste vän, vill att du ska berätta hur du känner dig, berätta om det som bekymrar dig, men även det som gör dig så glad och tacksam.

Att äta av Livets bröd, Jesus, det är att läsa Hans ord, Bibeln. Där står det hur Han ser på dig, det står hur Han vill att livet ska vara, hur du och jag ska leva och framför allt är Bibeln en stor kärleksförklaring till dig och till mig. Guds ord till oss!

Att äta av Livets bröd, Jesus, det är att vara tillsammans med andra människor, som också lever nära Honom. Att tillsammans prata om och med Honom. Det kan vi göra hemma, det kan vi göra i kyrkan, det kan vi göra var som helst där vi träffas.

Att äta av Livets bröd, Jesus, det är att berätta om Honom, för de människor vi möter, som inte har upptäckt Honom. Att prata om Jesus det kan vi göra överallt. Hemma, på jobbet, på gymmet, i skolan….

Tag och ät! Livets bröd, Jesus, Guds son! Smaka och se att Han är god!

Jesus för dig, min vän! Jesus för mig! Jesus för oss!

 

Den kämpande tron

Tänk nu är våren på väg! Ibland lyser solen så milt och gott. Skyarna vandrar på himlen och fåglarna har börjat sina vackra serenader. Jag kan till och med höra deras kvitter genom fönstret. Snart är det dags att kika vid ladugårdsväggen för att se om några små gula solar, tussilago, har tittat fram. Jag sjunger de gamla barnsångerna om videung och blåsipporna i backen. Allt är gott och väl.

Men inatt var det inte gott och väl. Jag vaknade av att jag hade en mardröm. Tårarna rann över mina kinder och de fortsatte att rinna, för jag kom ihåg drömmen. Där i mörkret fanns inte solen och värmen, jag hörde inte fågelkvittret eller anade inga tussilagon. Jag kände mig ensam och jag kände mig rädd.

Plötsligt kände jag att mina spärrar brast och in vällde alla tankar och känslor, från de svåra stunderna i mitt liv. Stunder då jag känt mig utlämnad, stunder jag känt mig övergiven, förtvivlad, ledsen, rädd, ja, alla mörka känslor du tänka kan. Allt var så fruktansvärt hemskt och  det hjälpte inte, att jag hörde Arnes lugna andetag i sängen bredvid mig. På ett ögonblick sögs jag upp och kastades likt ett klädesplagg hit och dit, som i en centrifug. Mina tankar virvlade och det jag tänkte och det jag kände var svart och ont.

Jag grät och grät i nattens mörker.

Till slut, likt ett svagt fågelkvitter, kom känslan att jag mitt i mörkret, både i nattens mörker och i själens mörker, inte var ensam. Jag var inte ensam, inte nu och jag hade inte varit ensam förut heller. Trots allt svart, allt elände, sjukdomar, död och smärta, hade någon alltid varit med. Någon hade varit vid min sida hela tiden. Någon hade burit mig, när jag själv inte orkat gå. Någon!

Jag vet vem Någon är och där i sängen, med kinden mot den tårvåta kudden, började jag prata med Någon. Jag började prata med Gud!

Jag berättade för Gud, allt som jag upplevt och känt i nattens mörker. All min rädsla och vånda. Plötsligt stannade mörkrets centrifug och det kändes istället som jag sveptes in i något gott och varmt. Jag förnam Guds röst som sa; Ullami, Jag har aldrig lämnat dig ensam och Jag kommer inte att lämna dig ensam. Genom allt är Jag med. Lita på Mig! Jag har dig så kär! Sov nu gott, mitt älskade barn!

Jag sov gott resten av natten.

 

Kärlekens väg

Vi åkte till kyrkan i söndags. När vi satte oss i bilen sa Maria; Be! Och vi bad om beskydd på resan, vi bad för gudstjänsten, vi bad för våra vänner och sen åkte vi. Det var en fin stund i kyrkan. Maria, Arne och jag satt och lyssnade på körens sång och prästens ord. Så blev det dags för nattvard.

Maria vet vad det betyder, att hon kan vara nära Jesus på ett särskilt sätt. Hon vill så gärna ta nattvarden och tända ljus, men hon har svårt att vänta på sin tur och blir orolig när det är många människor i rörelse. Det blev oroligt för henne och kanske upplevde en del andra besökare det också. Maria kom fram och fick ta emot gåvorna och blev glad och nöjd.

Både Arne och jag kände oss lite ledsna för att det blev lite stökigt och tankarna vandrade fram och tillbaka under resten av söndagen.

Under nattens timmar slogs jag av insikten, av vad jag själv brukar framhålla och trycka på i mina fundror.

Nämligen att Gud älskar dig och mig oavsett allt!

Oavsett ålder, oavsett kön, oavsett hudfärg, utbildning, yrke, funktionshinder, oavsett allt, står den kristallklara sanningen fast. GUD ÄLSKAR DIG! Hur du än är, så älskar Han dig!

Det innebär att Jesus står där vid kärlekens väg och säger; Kom! Kom till mig ni alla! Kom så vandrar vi tillsammans! Jag älskar dig så mycket, att jag inte vill, att du ska gå själv, vi går tillsammans genom livet. Kom! Kom till mig. Kom ni alla!

Där kommer tant Gerda med sin rullator, farbror Asheem linkande med käppen, lilla Sara krypande, Cecilia och Håkan strosande, Maria ivrigt hoppande, Ola rullande, Barbro bärande på lilla Nikita, några tonåringar släntrande, Fabian joggande, Ali och Ming vandrande och Judit och Simon stödjande morfar. Alla tar de sig fram på kärlekens väg, därför att Gud älskar dem oavsett allt och för att Han vandrar tillsammans med dom.

Kärlekens väg,

en väg för alla,

tillsammans med Gud!