I Peters kontor i Landvetters församlingshem går det inte att ta miste på hans yrkesutövning. På väggarna blottas dokument som är så viktiga att de förtjänar sin inramning och bland böcker och papper hittar han lugnet mellan stunderna som han prioriterar högst – mötet med människor.
– Evangelium betyder ju glatt budskap och jag vill vara en glad förkunnare, säger kyrkoherden.
På 90-talet var Peter Bratthammar mitt i livet. Han hade precis blivit pappa och köpt hus. Han var utbildad marknadsekonom och tillbringade sina dagar med exportförsäljning för ett svenskt företag till den tyskspråkiga marknaden. Peter hade precis blivit dotterbolagschef i Tyskland, ett tydligt erkännande av hans kompetens, men var det verkligen detta han skulle ägna sitt liv åt?
Det fanns en mening som gnagde i honom: en dag kan allt vara försent. Vad det egentligen innebar och vad som kunde bli försent kunde han inte sätta fingret på förrän efter en högmässa i en klosterkyrka i Barsinghausen, söder om Hannover. Det var i den gudstjänsten han mötte Jesus i nattvarden.
– Det var helt otroligt, en sådan värme och strålning. Det fanns ingen tvekan när jag gick ut ur kyrkan den söndagsmorgonen. Kallelsen var på ett sätt dramatisk, men på ett annat sätt väldigt lugnt. Egentligen var det bara ett stilla konstaterande av att det var tid för förändring.
Trots denna starka upplevelse var Peter Bratthammar inte säker på om det han hade upplevt verkligen var ett tilltal från Gud. Han började prata med människor omkring honom och fick stöttning, visst kunde det här vara kallelsen med stort ”k”. När han idag tittar i backspegeln kan han konstatera att han hade känt Guds närvaro en lång tid innan.
– Kallelsen är väldigt personlig och något som en utomstående omöjligt kan uttala sig om, men det finns berättelser, underbara berättelser.
Peter bestämde sig för att tacka nej till sin befordran på jobbet, vilket många omkring honom ansåg var både stort och otippat. Familjen stod bakom honom hela vägen, även när Peter vid sin första ansökan inte kom in på teologutbildningen.
– Det året skulle alla läsa teologi och bli lärare. Jag fick reservplats 136.
Efter sommaren hände allt slag i slag. Plötsligt kallades han till universitetet i Göteborg. Utbildningsplatsen blev hans och samtidigt antogs han till kyrkans grundkurs.
– Med den kristnes raster över tillvaron kan man bara säga att den Helige Ande verkade, berättar Peter.
Sommaren 2003 prästvigdes han i Gustavi Domkyrka och fick missiv i Södra skärgårdens församling. 2004 blev han distriktspräst i Angered, en tjänst han hade under tre år. 2007 fick han samma uppdrag i Tolltorps- och Krokslättskyrkorna. I december 2008 blev han ombedd att söka kyrkoherdetjänsten i Landvetter och Härryda församlingar, vilket han gjorde, och blev antagen.
När han den 1 april 2009 påbörjade sin tjänst som kyrkoherde i Landvetter Härryda pastorat trodde han inte att han skulle få fira ett tioårsjubileum i mars 2019. I dag ser han en lång tjänstgöring på samma ställe som en självklarhet, och han har inga planer på att sluta. Många av pastoratets medlemmar vet att det är samma präst som har begravt deras mormor, vigt dem själva och döpt deras barn.
– Jag tror att det är viktigt med en kontinuitet eftersom att kyrkan står för just kontinuitet i en osäker värld, säger Peter.
Att verka inom kyrkan är ett långsiktigt arbete. Kyrkoherden vet att det han sår i dag antagligen inte kommer att skördas inom hans yrkestid, men han sår ändå, för det är uppdraget. Skörda får kanske nästa kyrkoherde och hans eller hennes medarbetare göra. På frågan om vad han är mest stolt över svarar Peter att Prästgården ligger högt upp i toppen. Att göra om den gamla bostaden till ett ungdomens hus var en förändring som krävde mycket mod, inte minst hos pastoratets förtroendevalda, men de vågade.
– Det Eviga Ljusets Rum i församlingshemmet är också något som jag är stolt över. Det invigdes år 2010 av biskop Carl Axel. Vi har alltså ytterligare ett fint tioårsjubileum att se fram emot. Sen måste jag även framhålla det vi i kyrkan kallar för 0-18-årsarbetet. Det är en verksamhet så fylld av glädje.
När Peter var liten ville han bli lokförare när han blev stor, men ändrade sig snabbt till diplomat. Han såg sig själv sitta och lyssna, prata med folk och förhandla och representera sitt land. Det är till stor del vad han gör i dag, om än i helt andra former.
När han lämnar kyrkans lokaler för att äta lunch så är han ”tjena Peter” både med restaurangpersonalen och samhället som verkar här. Han beställer alltid fisk. I stället för att vara kvar på kontoret och äta sin lunchlåda bland medarbetare eller i sin ensamhet väljer Peter att gå hit, där han har chans att träffa de människor som inte alltid kommer till kyrkan.
– Jag vill vara utåtriktad och lyssna på människor. Jag vill inte vara någon tråkmåns som befäster alla knepiga bilder av en präst. Nej, det skall vara roligt och allvarligt. Den kombinationen är trovärdig, säger han.
Något annat som är viktigt för honom är den kyrkliga vardagsmiljön som Landvetter Härryda pastorat och dess personal tillsammans har skapat.
– Inspirationen i min vardag får jag när prästen Margaretha håller på med sitt fördjupningsarbete eller när prästen Jörgen firar PAX-mässa med ungdomarna, som är så viktiga. Jag behöver mina medarbetares kreativitet och glädje, och höra barnens skratt och spring i korridoren. Att se Mias ”Tusenfoting” sjungande passera, barn från Solbackens förskola på väg in till en sång- och rytmikstund, eller att bara höra dem leka på gårdsplanen utanför är underbart.
På fritiden spelar han golf och är engagerad i Frimurarorden och Bellmansorden Göta Par Bricole. Han har ett stort socialt umgänge och träffas gärna i stora samlingar av vänner och familj. Peter har en dotter och en ”guldgosse”, som han kallar sin biologiske son, och dessutom tre ”silverpojkar”, som är livskamraten Tinas barn. I dag är han till och med ”silverfarfar” två gånger om.
Peter anser att han är densamme i alla sammanhang, såväl privat som professionellt. Han lever som kyrkoherde, oavsett situation, och lägger stor vikt vid att folk också ser honom som ”prästen”. Den enda skillnaden mellan hur han är hemma och på jobbet är de personliga yttringarna av åsikter.
– Jag kanske uttalar mig lite mer politiskt hemma vid köksbordet, men som kyrkoherde är jag kyrkoherde för alla, för såväl kommunisten som för sverigedemokraten. Jag gillar inte att dra in politiken i kyrkan. För mig är alla välkomna.
Kyrkan och dess verksamheter har blivit en del av samhället i Landvetter och Härryda. Det som tidigare varit en söndagsaktivitet har gått över till att vara en naturlig del i människors vardag. Peter märker av en vilja och längtan till kyrkan som inte minst syns i konfirmationsverksamheten. Antalet konfirmander har slagit rekord tre år i rad och i år har runt 120 ungdomar anmält sig. Även om Peter uppskattar kyrkans positionsförflyttning minns han de stora diskussionerna som fanns kring hur viktigt det är att sätta söndagen främst.
– Men Kyrkan är mer än gudstjänst och vi behöver möta världen där världen vill ta emot oss. Ett enkelt möte i vardagen är också en ”Guds tjänst”. Kyrkan är levande, den har massor med vilja och är någonting som du inte ska kunna räkna ut, säger han.
– Vi har funnits sedan 1200-talet i bygden, kanske även tidigare än så, och vi kommer att finnas ända till den dag då Jesus Kristus kommer tillbaka. Vi kommer alltid att kämpa för det goda mot det onda.
I och med tioårsjubileumet kommer Peter skänka en dopkanna i silver till Landvetter kyrka att användas för dopvatten. Att det är just dopet han väljer att berika med sin gåva är ingen slump.
– Dopet är grunden till allt och en entrébiljett in i de godas gemenskap. Det är ett sakrament, en helig handling som alla kristna kyrkor accepterar. Dopet för oss samman till världens största gemenskap – alla kristna på vår jord. Dessutom älskar jag att döpa. Det är det bästa jag gör som präst, faktiskt.
Och än är Peter Bratthammars tid som kyrkoherde långt ifrån slut. Här vill han stanna för att kunna göra ännu mer.
– Jag är ju säljare i botten och jag har världens bästa ”produkt”. Jag vill vara en god säljare av Jesu värdegrund, den som säger att ALLA människor är lika mycket värda. Jag vill visa på Guds gränslösa kärlek och vikten av att få leva i förlåtelsen, i kärleken.