Den sjätte januari 2025 ledde Erik Apelgårdh högmässan i Mariakyrkan och därefter en mycket uppskattad presentation om Act Svenska kyrkans internationella arbete och sin tid som missionär. Erik har bland annat bott i Indien. I Indien bodde Erik och hans fru Turid på övervåningen i en klassisk missionsstation. Där fanns bland annat skola, kyrka och internat för flickor.
Mellanöstern kom att vara hans huvudområde under sex år. Där arbetade Erik tillsammans med Act Svenska kyrkans och Kyrkornas världsråds partner. Boendet där var i huvudsak på hotell och vid några längre vistelser på Svenska teologiska institutet i Jerusalem.
*
Den äldre mannen som fanns i samma kupé som jag, försvinner ut på perrongen i den tidiga morgonen. Han tvättar sig rituellt därute på plattformen, sedan ber han. Mannen som ska köra mig i sin riksha har tre gråvita linjer över sin panna. Mannen på banken har dem också. Frisören i Dindigul som har salongen som utför facepolish, blir alldeles stilla när kyrkklockan ringer kl. 18. Kvinnan som ordnar med ljusen i det lilla shrinet utmed gatan. Alla dessa människor som på olika sätt markerar sin vördnad för det heliga eller ska vi säga den helige. Många av de människor jag hade att göra med i Tamil Nadu i Indien bär vittnesbörd om att de börjat sin dag med morgonbön. De har börjat sin dag med att söka sig både inåt sig själva och samtidigt ut, ut mot den helige, ut mot den som beskriver sig själv som den som är. ”Jag är den jag är.”
Stjärna i öster, den stjärna vi besjunger, den var nog i väster. De österländska stjärntydarna startar sin färd någonstans långt från Betlehem i troligen i det vi känner som Iran eller Irak idag. De söker en nyfödd kungason, en tronarvinge, en som i framtiden ska ha makt. Inför dem som har makt har vi behov av att ställa oss väl. Så också de; gåvorna surras långt ned i packningen; Guld, kryddor och myrra.
Ett att våra behov, som i grunden är riktigt, är att vi behöver vara älskade, behöver vara sedda. Ibland i våra liv spårar det behovet i väg till orimlighet, vi förväxlar kärlek med dyrkan. Vi förväxlar vad det är människa. Vi får för oss att vi kan bete oss som gudar eller vi vill bli gudomliga. Vi vill mötas av beundrande blickar, mötas av nära nog en dyrkan, en inställsamhet. Så att man ska förstå att jag är viktig, att jag är värd att älska. För i oss viskar ständigt eller åtminstone ofta, en röst som säger du duger inte.
När vi lyssnar till den rösten så börjar vi också söka svara genom att bli gudomliga eller gudalika.
När nu dessa män från österlandet närmar sig så söker de sig till platsen där makten är samlad, där tenderar också vår mänskliga strävan efter gudalikhet att samlas. De beger sig till palatset, där maktens män befinner sig. Där är platsen att ställa frågan! Ställa frågan om var kungabarnet är fött. Där finns makten och härligheten, där finns närapå det gudomliga. Så leds och förleds våra tankar att makt är det eftersträvansvärda, där makt är där är Gud, förleder vi oss att tänka.
Men deras fråga efter den nyfödde kungasonen väcker oro. Oron väcks av de skriftlärde som talar om en liten ort; Betlehem. Där ska han finnas den nyfödde. Planer smids för att häva oron, häva hotet mot makten. Frågeställarna inbjuds att återkomma för att också maktens män ska kunna bära fram sin hyllning. Så sägs det officiellt, men underförstått handlar det om att röja undan hotet. Hotet mot makten, hotet mot dem själva och deras gudalikhet.
Männen från öst beger sig till Betlehem för att i det allra enklaste och vanliga möter de den helige i ett barn.
Säkert en oväntad slutstation på deras långa resa. I ett enkelt hus möter en ung kvinna, hennes man och ett litet barn, och ändå är de övertygade om att de kommit rätt. Gåvorna tas fram ur packningen och bärs fram i vördnad inför det heliga, den helige. Ett möte utanför de ordinarie förväntade ramarna om var den helige är att möta.
Var är det vi söker det heliga, den helige? Inte är det där, i det vanliga!
I de sammanhang där vi fanns i Sydindien är hälsningen att så här ( visa)! Den hälsningen lär betyda, jag känner igen Gud hos dig eller jag ser Gud i dig. I Act Svenska kyrkans stora insamlingsperiod nu 1:a advent till trettondag är temat Sprid ljus i mörkret. Stjärnans ljus för männen från österlandet till den som vuxen kallar sig själv världens ljus. Nu sker mötet i ett enkelt hus - föräldrar och ett nyfött barn. Nyfödda barn har inga maktattribut, de är utlämnade på nåd och onåd till den värld i vilken de föds. Så är det också med den helige han låter sig utlämnas på nåd med risk för onåd. Inga fallskärmar, inga säkerhetsbälten, bara tillit. Bara förväntan att den som burit den helige i sitt sköte ska fortsätta att ge skydd och föda. Mötet i huset i Betlehem ger oss en lektion med dubbelt innehåll; det ena hurdan Gud är och det andra om att vara människa.
Gud är inte en palatsens och maktens Gud. Gud är den utlämnade, inte den upphöjde, Gud är den som avstår makten och härligheten i tillit till människan. Det andra innehållet handlar om att vara människa. Makten och härligheten är inte det vi ska sträva efter. En liten parentes. Berättelserna om hur Jesus frestas handlar ju om att avstå makten och härligheten, det som ankommer Gud. Det avvisar Jesus. Han söker visa på den väg som är människans. Att vara människa är att vara till för andra, det är att ta emot andra med nåd. Möta andras tillit med nåd, våga tro dem om att vilja mig väl. Våga tro att Gud är också i dem. Att vara människa handlar inte om att bli som Gud, utan om att vara människa. Tecknen på Guds rike är inte att söka i Jerusalem, i maktens korridorer och strukturer, eller i det som vi anser som självklara platser att söka. Tecknen på Guds rike finns i vardagen, inte endast i härligheten, utan också i härligheten. ”Kristus finns hos er”, skriver Paulus. Vi behöver inte resa i väg, vi behöver inte spana upp mot rymden. Vi får se oss omkring och upptäcka Kristus i vardagen. De tre strecken i pannan, ljuständningen i gatushrinet kan vara tecken som påminner om den heliges närvaro. Att Kristus finns hos oss!