Prata med oss

Kyrkan vid reformationens inledning

I Sverige förstördes inte kyrkliga föremål i samma utsträckning som i andra länder i Europa under reformationen. Men gradvis förändrades byggnadsstilen. Här kan du läsa mer om kyrkobyggnadens utveckling i början av reformationen.


målningar illustrerar bibeln för icke-läskunniga

Vid reformationens inledning under 1520-talet fanns redan en stor mängd rikt inredda kyrkor i Sverige. Med undantag för kloster och andra kyrkliga inrättningar bevarades de flesta församlingskyrkorna och även till stora delar deras inredningar.

Enligt Martin Luther behövdes inget bildförbud i den kristna kyrkan. Målningar och skulpturer fyllde tvärtom viktiga pedagogiska funktioner genom att de illustrerade Bibeln och den evangeliska läran för en allmänhet som varken kunde läsa eller skriva.

Föremål med katolsk prägel avlägsnas

Den lutherska reformationen hade en mer tillåtande syn på de gamla bilderna än den reformerta, med rötter hos Kalvin. De bildstormar som präglade de reformerade kyrkorna i till exempel Nederländerna, Schweiz och delar av Frankrike, med omfattande förstörelse av kyrkliga föremål och inredningar, ägde därför inte rum i Sverige.

Istället handlade det om en gradvis och måttlig anpassning av de äldre kyrkorna till den nya statskyrkans evangelisk-lutherska lära. De inslag som var alltför katolskt präglade som sidoaltare, helgon-bilder och Mariabilder, avlägsnades ofta men förstördes sällan. Metallföremål som rökelsekar, relikskrin och monstranser (behållare för hostian eller oblaten) kunde dock smältas ner och metallen användes för andra ändamål.

dopfunten får en central plats

I de kyrkor som hade skrymmande gravmonument tillhörande olika adelssläkter, placerades dessa istället i privata gravkor, som uppfördes intill kyrkan på ägarnas bekostnad. De gamla dopfuntarna flyttades från sin traditionella plats vid kyrkans ingång i väster (före reformationen måste barnet kristnas genom dopet innan det kunde vistas i kyrkorummet) till en mer central placering i koret.

PREDIKSTOLEN PLACERAS NÄRA FÖRSAMLINGEN

Under reformationstiden bevarades i allmänhet de äldre målningarna på väggar och tak. Om de målades över skedde det oftast långt senare. De mest påtagliga nya inslagen i de reformerade kyrkorummen var predikstolen och bänkinredningen.

Eftersom predikan var central under gudstjänsten placerades predikstolen så nära församlingen som möjligt, med prästen synlig och hörbar för alla. De långa predikningarna medförde även behov av bänkinredningar med plats för hela församlingen, vilka därigenom fyllde större delen av kyrkorummet.

SITTPLATSER UPPDELADE EFTER KÖN OCH KLASS

Bänkarna, som var slutna med dörrar, hade bestämda sittplatser strikt uppdelade efter kön och klass. Kvinnorna hade sin plats på norra sidan av mittgången och männen på den södra. De förnämare platserna var närmast koret och de sämre längst ned i kyrkorummet. När församlingar växte kunde ökande behov av sittplatser medföra att nya läktare uppfördes längs långhusets sidor, i vissa fall i flera våningar.

Under 1600- och 1700-talen utvidgades de äldre kyrkorna, varvid de ibland försågs med korsarmar och istället för de trånga absidförsedda medeltida koren kunde de få rymliga tresidigt eller rakt avslutade kor.

BYGGNADSSTILEN FÖRÄNDRAS GRADVIS

När nya kyrkor började byggas under det sena 1500-talet och tidiga 1600-talet gavs de fortfarande ett medeltida utseende som långhuskyrkor med spetsbågiga portar, fönster och valv. Först under stormaktstiden, från 1600-talets mitt och framåt, byggdes allt fler kyrkor i de nya renässans- och barockstilarna, som influerats av formvärlden i antikens Grekland och Rom.

KYRKOR BYGGS I STEN ELLER TRÄ

Mariestads domkyrka uppfördes 1593–1619 med ett resligt torn i väster, som dominerar den närbelägna stadsbebyggelsen längs Vänerns strand. Kyrkan har sakristia i norr och vapenhus i söder av samma höjd som långhuset, vilket ger kyrkans yttre en korsformad struktur. Även om kyrkan till sin stomme är ursprunglig, har viktiga förändringar skett såväl ut som invändigt.
Mariestads domkyrka uppfördes 1593–1619 med ett resligt torn i väster, som dominerar den närbelägna stadsbebyggelsen längs Vänerns strand. Kyrkan har sakristia i norr och vapenhus i söder av samma höjd som långhuset, vilket ger kyrkans yttre en korsformad struktur. Även om kyrkan till sin stomme är ursprunglig, har viktiga förändringar skett såväl ut- som invändigt. Bild: Alex&Martin/Ikon

I städerna uppfördes i allmänhet kyrkorna i sten, medan kyrkorna i de församlingar som etablerades under koloniseringen av tidigare obebodda skogsområden i till exempel Bergslagen och Norrland byggdes i trä.

Eftersom centralkyrkan vid denna tid var ett arkitektoniskt ideal blev många av de nya kyrkorna byggda i korsform, samt ibland även i åttkantig form. Predikstolen kunde då placeras i mitten, vilket även var i enlighet med den evangelisk-lutherska lärans betoning av predikan.

ALTARETS PLATS BEHÅLLS

Till skillnad från till exempel de nederländska reformerta kyrkorna var dock nattvardens ställning stark i Svenska kyrkan, och den traditionella placeringen av altare och altaruppsats i korets östra del behölls. I de tidiga protestantiska kyrkorummen fanns i allmänhet också ett korskrank, som på medeltida vis skilde allmänhetens del av kyrkan, långhuset, från koret. Liksom under den katolska tiden kunde kyrkorummen förses med omfattande bildprogram, naturligtvis anpassade efter den nya läran.

EFTER KRIGEN SKAPAS ENHETLIGA KYRKORUM

Efter krigen under 1600-talet och det tidiga 1700-talet ökade välstånd och befolkning så mycket att nya kyrkor åter byggdes i större antal. Först under upplysningstiden, från 1700-talets mitt och under 1800-talets första hälft, skapades därigenom den evangeliska kyrkans ljusa, luftiga och enhetliga kyrko-rum där församling och präst kunde samspela under hela gudstjänsten. I en del fall revs de medeltida kyrkorna, i andra fall byggdes de om. På så vis kan det sägas att ur kyrkobyggnadssynpunkt varade reformationen under flera hundra år.