Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Besöksadress: Sysslomansgatan 4, Uppsala Telefon: 018-16 95 00 E-post till Svenska kyrkan

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Kyrkan ger mening i väntan på ett bättre liv

Församlingar runtom i Sverige gör insatser för att möta asylsökandes behov av mening och samanhang. Vi har pratat med några av dem som regelbundet besöker Svenska kyrkans språkcafé i Täby utanför Stockholm.


Rahaf al Bshara, 27, Damaskus, Syrien

Varje morgon när jag vaknar tackar jag Gud för den nya dagen. Jag tackar för att han har räddat våra barn, för att vi inte har drunknat och för att vi är tillsammans.

Rahaf med sin man Mazen och sönerna Gabriel och Kristian
Rahaf med sin man Mazen och sönerna Gabriel och Kristian

I grunden har jag svårt att känna mig glad men det hör till vår kultur att tacka, även när man har det jobbigt. Om jag bara klagar vet jag att dagen inte blir bra.

Samtidigt ber jag att Gud ska öppna en dörr för oss och att vi ska få stanna i Sverige. Jag drömmer om ett liv där vi jobbar, barnen går i skolan, vi har ett hem och känner att vi är en del av samhället.

Det jag saknar mest just nu är att kunna laga egen mat. Vi har bott i ett litet hotellrum i sju månader och äter i en matsal tillsammans med de andra asylsökanden. Jag blir ledsen när jag tänker på min familj i Syrien och hur mycket som har förstörts i mitt land. Vi har sålt vårt hus och betalat mycket för att komma hit. Vi kände oss inte trygga där men det är främst för barnens skull vi är här.

Första gången jag kom till kyrkan i Sverige och diakonen började spela en sång på arabiska började jag gråta. I Syrien spelar kyrkan en viktig roll i människors liv. Det är där man träffar sina vänner och umgås. När jag besöker kyrkans språkcafé och deltar i gudstjänsten på arabiska känner jag mig trygg. Jag vet att Gud har en plan för mig, därför lämnar jag allt i hans händer och litar på att det kommer att gå bra.

Parisa Hassanzada, 32, Behsod, Afghanistan 

Varje gång jag hör om hur illa situationen är i Afghanistan på nyheterna känner jag stor osäkerhet och oro. Eftersom jag inte vet om vi får stanna blir jag stressad. Det sista jag tänker på innan jag somnar är mina döttrar. Jag vill så gärna att de ska få gå i skolan, vilket de inte kan just nu. Jag tänker också mycket på allt vi har varit med om och hur vi tog oss hit med båt över Medelhavet. Vissa sträckor var vi tvungna att vandra över 24 timmar till fots genom bergen. Vi visste att vi riskerade våra liv och några klarade sig inte längs vägen.

Parisa Hassanzada
Parisa Hassanzada

Varje dag springer jag ute i skogen. Jag njuter av den svenska naturen med sjöarna och den friska luften som är en stor kontrast mot kriget. I naturen känner jag mig trygg och fri. Jag skulle också vilja lära mig att cykla och simma.

Det finns ingenting jag saknar ifrån Afghanistan. Ibland önskar jag att jag inte var hazar, eftersom vi behandlas illa både i Afghanistan och Iran. Nu drömmer jag om att få stanna i Sverige och studera till läkare. I Afghanistan praktiserade jag hos en läkare så jag har lite sjukvårdskunskaper.

Mehdi Payanda, 33, Behsod, Afghanistan

I Sverige känner jag mig fri eftersom det finns trygghet och säkerhet här. Jag vet att det finns en framtid för mina barn, till skillnad från i Afghanistan eller Iran där vi som hazarer är diskriminerade. Men just nu känner jag mig vilse eftersom jag inte kan språket och inte har någon rutin i vardagen.

I Afghanistan jobbade jag som skräddare. Jag skulle göra vad som helst för att få jobba, med vad som helst. Det är frustrerande att inte kunna göra någon nytta och jag känner mig tom.

Mehdi Payanda
Mehdi Payanda

Mitt största mål just nu är att lära mig svenska. Därför är det som ger mitt liv mest mening språkcaféet i kyrkan. Där får jag kontakt med andra människor och lär mig mer om Sverige och svenskar. Ju fler möten med andra människor, desto bättre mår jag.

Jag känner mig hoppfull inför framtiden men har hört att det kan vara svårt att få jobb, även om man har uppehållstillstånd. Jag vill absolut inte leva på bidrag utan vill jobba, tjäna pengar, ha ett eget hem och ett normalt liv.

På kvällarna tänker jag ibland på vårt hus och jordbruk i Afghanistan. Regeringen tog vår mark ifrån oss. Mina föräldrar är försvunna efter att regeringen tog marken och jag vet inte var de är.

 

Zahra Payanda, 10 år, Behsod, Afghanistan

Zahra Payanda
Zahra Payanda

Just nu bor jag med mina föräldrar och lillasyster på ett hotell som har gjorts om till asylboende. Det finns en massa andra barn där, mest afghaner och araber men de flesta är killar. Ibland förstår vi inte varandra så bra eftersom vi pratar olika språk men vi leker ändå. Vi åker skateboard, lyssnar på musik, cyklar och ibland är jag ute i skogen och springer med min mamma. Jag läser också böcker.

Jag försöker att inte tänka på sådant som får mig att må dåligt, som till exempel att andra får gå i skolan och inte jag. Det jag drömmer mest om är ett hus. Det spelar ingen roll hur det ser ut, bara att det ska finnas sängar, möbler och kök. Jag vill bo i Sverige, leva som en svensk.