Foto: Susanna Andersson

#kyrkanochjag: Likt och olikt i Costa Rica

Genom Svenska kyrkans utbytesprogram "Ung i den världsvida kyrkan" har Susanna Andersson från Ytterby vistats i Costa Rica under 3 månader. Här finns både likheter och olikheter när det gäller vardagsliv och församlingsliv.

Hallihallå! I mitten av september åkte jag och tre andra tjejer till Costa Rica med Ung i den världsvida kyrkan, Svenska kyrkans internationella program för unga vuxna i åldrarna mellan 18 och 30. Vi åkte hit för att dela liv och tro med en av våra systerkyrkor, den lutheranska costaricanska kyrkan (ILCO). Tiden har gått fort, för nu är vi i inne på sista veckan i den tredje och sista månaden.

När jag kom hit i mitten på september, såg jag mest olikheterna i jämförelse med Sverige. De icke existerande busshållplatserna, de konstiga frukterna som jag aldrig sett förut och de smutsiga gatorna. Men jag insåg ganska snabbt att likheterna är fler än olikheterna. Precis som hemma åker folk till jobbet – fast här verkar de alltid vara lite försenade. De äter frukost – men till skillnad från smörgåsar och yoghurt består den av bönor och ris. Barnen här går i skolan – men inte just nu, för det pågår en strejk i hela landet.

Precis som på förskolor hemma i Sverige så leker barnen. De ramlar och slår sig, men efter några minuter är de på benen igen. De pärlar och pysslar och bråkar om de glittriga pennorna.

Redan efter min första vecka här kände jag mig som hemma och visste att den blå husväggen var en busshållplats och att Mamón Chino inte betydde mammabyxor, utan var en frukt. Nu känns det istället konstigt att återvända till Sverige, där man har tre gånger så mycket kläder och hälften så mycket bönor. Där det, trots mörkret, inte kommer hängas upp lika mycket ljusslingor och blinkande lampor som här. Där det äts risgrynsgröt istället för arroz con leche. Där man ser tecknade kolibrier på tv istället för livs levande i naturen. Och där min svenska familj finns, istället för min costaricanska.

En stor del av min tid här har jag tillbringat på kyrkans förskola, Casa Abierta. Där jobbar tre fantastiska kvinnor fem dagar i veckan tillsammans med de tyska volontärerna och ibland då också oss svenskar. Barnen är mellan nio månader och 11 år och de kan vara upp till 20 barn som leker i ett och samma rum. Som ni kan tänka er blir det därför ofta både stökigt och mycket gråt. Men som jag skrev förut så har jag märkt fler likheter här än olikheter. Precis som på förskolor hemma i Sverige så leker barnen. De ramlar och slår sig, men efter några minuter är de på benen igen. De pärlar och pysslar och bråkar om de glittriga pennorna. Och nu i jultider övar de på julsånger inför julavslutningen.

Det har förresten funnits spår av jul här ända sedan vi kom hit i september, så vi svenskar bestämde oss till slut för att inte stå emot längre, utan visa några av våra svenska jultraditioner. Vi har gjort några av de viktigaste sakerna. Nej, nu tänker jag inte först och främst på Kalle Ankas Jul, utan på luciatåg och pepparkaksbak som vi har anordnat för ungdomsgrupperna i våra församlingar och som var väldigt uppskattat, kanske framförallt kakorna.

Men nu har jag bara en vecka kvar här i Costa Rica, så det är inte troligt att vi hinner visa någon mer svensk tradition, men vem vet, vi kanske hinner med "julens näst viktigaste figur…"

PURAVIDA från mig i Costa Rica

Svenska pepparkakor i Costa Rica. Foto: Susanna Andersson

Susanna Andersson 2018-11-29.

---

ILCO = Iglesia Luterana Costaricence
Arroz con leche = Ris med mjölk
Casa Abierta = Öppet hus
Pura Vida = Rent liv

---

#kyrkanochjag

Hur finns kyrkan i ditt liv? Dela gärna din berättelse på sociala medier under hashtagen #kyrkanochjag

Sovstund på förskolan Casa Abierta i La Carpio, Costa Rica Foto: Susanna Andersson