Meny

Eftertanke

Betraktelsen

Det har gått sex-sju månader med corona-viruset. Det blev en tid som för många människor i Sverige var präglad av oro över den personliga ekonomin eller hälsan. För allt för många tyvärr också av sorgen över att ha förlorat en älskad närstående.

Oron, ovissheten och inte minst olika restriktioner har också påverkat kyrkans liv och t ex lett till uppskjutna begravningar, konfirmationer och vigslar. Själv har jag som väl så många andra trott att det nu efter sommarn skulle vara bättre. Jag är besviken och känner mig kanske lite lurad över att situation för oss i Sverige vid slutet av sommaren 2020 fortfarande är spänt. Det har ju ändå redan gått ett halvt år! Men jag känner mycket mer något helt annat också: Min trötthet eller frustration som jag upplevde i början av våren har faktiskt blivit förträngt av en sorts stolthet över att vi har klarat av sommaren så pass bra under dessa omständigheter. Jag är personligen ledsen över att jag för första gången sedan jag flyttade till Sverige för 16 år sedan inte kunde träffa min familj i Tyskland. Men jag är också tacksam för att det ändå blev en fin sommar. Jag fick uppleva underbara lediga dagar tillsammans med min fru och mina barn och jag gläds över att det trots corona firades så många musikkvällar, gudstjänster, dop, vigslar och också begravningar i vårt pastorat. Här hade jag något som ett uppvaknade när en prästkollegor häromdagen skrev på nätet: nu får vi äntligen fira gudstjänst igen! Det är faktiskt något som vi i Kristinehamns pastorat ändå har fått göra under hela våren och sommaren. Några kyrkliga familjehögtider blev visserligen inte som dem var tänkta och planerade från början - men de blev bra och meningsfulla ändå.

I Bibeln står versen ”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp” (Jer 29:11). Kanske blev det
t o m ännu mer meningsfullt att dessa dagar i en kyrka på det ena eller andra sättet trotsigt fira livet. Att som präst vid sådana tillfällen känna människors omsorg och kärlek för varandra, deras förståelse och uthållighet och att kunna lägga allt detta (ett nyfött liv likaså som ett redan levt liv) i Guds händer, det ger mig hopp för den tiden och de utmaningarna som ännu ligger framför oss i våra församlingar: Vi ska - utan att få ta varandra i handen och med max 50 personer per tillfället - bl a fira konfirmationer, allhelgonahelgen och sedan kanske t o m jul. Men jag känner mig ändå hoppfull eftersom jag vet att vi kan göra det omslutna av Guds som vill oss väl. Och jag hoppas innerligt att ni känner en likande tillförsikt också i era liv! Det finns mycket oro och gnällande runt omkring oss. Tänk om istället denna hoppfulla, livsbejakande och lite trotsiga känslan ”vi klara det tillsammans!” skulle vara det nya normala. Håll er friska!

Er präst Sven
När livet inte blir som vi har tänkt oss. Vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom, kan trots allt nåt nytt få växa fram.
Och vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss är större än all makt och ondska vill.
Ps 779:1