Även i den medeltida mässan kunde läsning ske från en talarstol, eller en ambo. Efter reformationen utvecklades denna talarstol till en praktpjäs som tog för sig i kyrkorummet på ett helt nytt sätt. Ordet blev i denna bemärkelse påtagligt i upplevelsen av kyrkorummet.
Predikstolens placering
Predikstolen var upphöjd och ofta placerad i övergången mellan koret, det vill säga platsen för altaret, och långhuset, där församlingen hade sin plats. I övrigt var placeringen flexibel och kunde ofta bestämmas av praktiska omständigheter, till exempel för att ge god överblick och hörbarhet i kyrkorummet, eller så att prästen enkelt kunde förflytta sig från sakristian till den närbelägna predikstolen.
Predikstolens rikare formspråk
Även om många kyrkorum fick sin första predikstol under 1500-talet, är få av dem kvar. Redan under 1600-talet så börjar man ersätta dem, och nu i ett betydligt rikare formspråk.
Nu utvecklas den typ av predikstolar som alltjämt sätter sin prägel på många kyrkorum. Den består i sin karaktäristiska form av en korg, där prästen står, med ett ljudtak eller baldakin ovanför, som både visuellt och akustiskt förstärker uttrycket. En trappa kompletterar arrangemanget så att prästen kan nå sin upphöjda plats ovanför menigheten.
Utsmyckningar
Till de praktiska anordningarna hör också ett bokstöd, ofta med textilt förhänge, och ett eller flera timglas som gjorde det möjligt att sätta ett mått på den tid som borde tas i anspråk. Utifrån sina beståndsdelar har predikstolen varierats över tid och följer den stilutveckling som präglar kyrkobyggnaderna i stort.
Under 1600- och tidigt 1700-tal är det barockens rika träsniderier som ger formen. Korgen dekoreras med spegelfält, avskilda med pilastrar eller kolonner. På spegelfälten finns målningar eller reliefer med bibliska berättelser eller små skulpturer föreställande till exempel profeter och apostlar, de föregångare som i äldre tid spred ordet över världen.