Prata med oss

Till innehållet

Kravet på predikstolar

Reformationen innebar att predikan fick en ny och ökad betydelse i gudstjänsten. Predikans syfte blev att både förkunna och undervisa i trons grundsatser och den skedde på det egna språket, som var och en kunde förstå.


Även i den medeltida mässan kunde läsning ske från en talarstol, eller en ambo. Efter reformationen utvecklades denna talarstol till en praktpjäs som tog för sig i kyrkorummet på ett helt nytt sätt. Ordet blev i denna bemärkelse påtagligt i upplevelsen av kyrkorummet.

predikstolens placering

Predikstolen var upphöjd och ofta placerad i övergången mellan koret, dvs. platsen för altaret, och långhuset, där församlingen hade sin plats. I övrigt var placeringen flexibel och kunde ofta bestämmas av praktiska omständigheter, till exempel för att ge god överblick och hörbarhet i kyrkorummet, eller så att prästen enkelt kunde förflytta sig från sakristian till den närbelägna predikstolen.

predikstolens rikare formspråk

Även om många kyrkorum fick sin första predikstol under 1500-talet, är få av dem kvar. Redan under 1600-talet så börjar man ersätta dem, och nu i ett betydligt rikare formspråk.

Nu utvecklas den typ av predikstolar som alltjämt sätter sin prägel på många kyrkorum. Den består i sin karaktäristiska form av en korg, där prästen står, med ett ljudtak eller baldakin ovanför, som både visuellt och akustiskt förstärker uttrycket. En trappa kompletterar arrangemanget så att prästen kan nå sin upphöjda plats ovanför menigheten.

utsmyckningar 

Till de praktiska anordningarna hör också ett bokstöd, ofta med textilt förhänge, och ett eller flera timglas som gjorde det möjligt att sätta ett mått på den tid som borde tas i anspråk. Utifrån sina beståndsdelar har predikstolen varierats över tid och följer den stilutveckling som präglar kyrkobyggnaderna i stort.

Under 1600- och tidigt 1700-tal är det barockens rika träsniderier som ger formen. Korgen dekoreras med spegelfält, avskilda med pilastrar eller kolonner. På spegelfälten finns målningar eller reliefer med bibliska berättelser eller små skulpturer föreställande till exempel profeter och apostlar, de föregångare som i äldre tid spred ordet över världen.

PREDIKTSTOLENS STILUTVECKLING

Den snidade predikstolen från barocken kröns vanligen av en praktfull baldakin, festligt utstyrd med olika former av arkitektoniska element, girlanger och basunblåsande änglar. Predikstolen i sin helhet, liksom det samtida kyrkorummet, var rikt färgsatt.

Under 1700-talets senare del och större delen av 1800-talet dominerar ett så kallat nyklassicistiskt formspråk, med inspiration från de antika stilarna. De arkitektoniska elementen i form av pilastrar och kolonner får en stramare form, färgskalan domineras av vitt och guld och symbolspråket blir mer abstrakt. Allt detta gäller för kyrkorummet och kyrkorummets inredning, varav predikstolen var en viktig del.

STORA KRAV PÅ HANTVERKAREN

Predikstolarna i reformationens kyrkorum var en stor investering för församlingarna och ställde stora krav på den hantverkare eller den verkstad som fick beställningen.

Det finns exempel på predikstolar som är utförda av internationellt erkända skulptörer och konstnärer, men långt vanligare var att predikstolen beställdes av regionalt verksamma hantverkare eller verkstäder.

IDAG ANVÄNDS PREDIKSTOLEN MER SÄLLAN

Idag har predikstolen ofta en begränsad användning i församlingens gudstjänstliv. Det är vanligt att predikan istället sker från en anspråkslöst utformad ambo, placerad på golvet framför gudstjänstbesökarna. I detta avspeglas ett ideal av närhet till församlingen.

Den gamla predikstolen kan framstå som onödigt högtidlig och stå för ett tilltal som signalerar överhöghet och makt. Med sin placering och sitt anspråksfulla yttre torde den emellertid fortfarande vara överträffad som plattform för att lära och informera.