Du har garanterat erfarit den, den där överväldigande känslan av storhet där tid och rum plötsligt löses upp. Wow, liksom. Mycket tyder på att förundran som upplevelse är lika gammal som människans tidigaste förfäder, aporna. Vilket innebär två miljoner år. Ny forskning visar också att den är en kraftfull väg till läkning och empati, liksom mening och tillhörighet.
I boken Förundranseffekten tar journalisten och författaren Sara Hammarkrantz tillsammans med storycoachen Katrin Sandberg ett ordentligt tag om begreppet, och förundras själva över hur en enda känsla kan ha så många hälsofrämjande och samtidigt samhällsomdanande effekter. Till exempel anser psykologiprofessorerna Dacher Keltner och Jonathan Haidt att förundran är den ultimata kollektiva känslan, eftersom den motiverar människor att göra saker för vårt gemensamma bästa.
– En annan spännande insikt när vi arbetade med boken var att även om naturen är en stor källa till förundran, så är den inte den största. Det är istället andra människor – kan du tänka dig så vackert? Det må vara Greta Thunberg eller Nelson Mandela, men kan också vara någon närstående som hanterar sitt cancerbesked på ett förundransvärt sätt, säger Sara Hammarkrantz.
Förundransforskningen är fortfarande tämligen ny, men flera mindre studier visar på såväl fysiska som psykiska effekter: Människor som upplever förundran blir friskare, mindre stressade, mer närvarande, smartare och mer kreativa, snällare, generösare samt mer miljömedvetna. Det finns till och med studier som visar att förundran kan minska och dämpa inflammationer.
– Det vi vill lyfta fram i boken är hur betydelsefull förundran är, och att den är alldeles för underskattad i våra liv. Vårt samhälle är så inriktat på prestation, allt ska mätas. Vi har till och med gjort vår återhämtning till prestation. Då är det så viktigt att visa på en upplevelse som kan återförtrolla oss.
Som när vi var barn – då var vi ju ständigt förundrade. Men som vuxen går det alldeles utmärkt att träna upp förmågan igen, menar Sara Hammarkrantz. Och du måste inte resa till Niagarafallen. Det handlar om att upptäcka det stora i det lilla. Som att lyssna på koltrasten en tidig vårkväll, eller gå till närmaste konstmuseum.
En gång i tiden var förundran något alldeles självklart i våra liv. Men i ett samhälle där vi är besatta av att ha svar på allt får vi ångest av frågor utan svar. Så vi sorterar bort förundran under etiketten ”privat”, ”flummigt/religiöst” eller helt enkelt ”onödigt”. Vi har blivit nitiska problemlösare, istället för att låta världen öppna sig.
Fast vi behöver förundran, eftersom den gör att vi släpper oss själva och det bekanta för en stund. Stunder då vi inte behöver vakta på det som är ”jag” eller ”vi”, utan bara ta in världen som öppen och överflödande. Det menar filosofiprofessor Jonna Bornemark.
I höstas kom hon ut med boken Horisonten finns alltid kvar – om det bortglömda omdömet, där hon gräver ner sig i frågan om ovisshet och icke-vetande. Det faktum att vi inte vet allt är ju ett grundläggande livsvillkor, konstaterar hon. Frågan är bara hur vi ska hantera denna jobbiga insikt.
– Vi behöver ödmjukhet och nya perspektiv, som ger oss en stark kärlek till det levande, jorden och varandra. Förundran gör oss inte automatiskt till goda människor, men det är en väldigt underskattad livshållning.
Stefan Edman
I vår oroliga tid blir plötsligt filosoferna mer efterfrågade. Även i kyrkorna, dit Jonna Bornemark ofta blir inbjuden att tala. Och även om hon inte är troende, konstaterar hon att religion och filosofi har mycket gemensamt. Det är till exempel via filosofin som hon blivit intresserad av mystik.
– När jag talar i kyrkan behöver jag inte börja på ruta ett. Där är tanken på icke-vetande självklar, berättar hon i en intervju i Danderyds församlingstidning Livet.
Hon hänvisar till Platon och Aristoteles som menade att filosofin börjar i förundran. De ser förundran som en särskild sorts icke-vetande där vi ställs inför det ofattbara, och kan känna hur allting faller på plats: Ett nyfött barns blick, stjärnhimlen en kall och molnfri natt. Världen är oändlig och märkvärdig, och jag själv är bara en liten, liten del. Vilket paradoxalt nog kan ge en känsla av lugn och trygghet.
Förundran är därför varje kunskaps början, och pekar åt två håll: dels öppnar den en relation till det vi inte vet, dels leder den till nyfikenhet och kunskap, menar Jonna Bornemark.
Bevisligen får förundran oss att må bra. Stressnivåerna sänks, de egna problemen verkar plötsligt mer obetydliga. Men Jonna Bornemark vill samtidigt lyfta ett varningens finger för att vi kokar ner en av livets största frågor till en fråga om hälsa och hormonnivåer. Förundran som mätbart värde, som kan användas för att höja vår hälsostatus:
– Förundran riskerar att reduceras till ett slags medelklassutflykt där man till helgen går ut i skogen för att se hur fantastisk naturen är, och för att må bättre. Förundran är något mer än så, den är där för att kasta om våra liv. Den kan till och med få politiska konsekvenser.
Förundran som en kraft för handling och förändring, alltså? Författaren och biologen Stefan Edman är inne på samma spår. 2006 kom hans bok Förundran – tankar om vår stund på jorden, och nu under våren gav han ut ännu en bok på samma tema; Förundran – natur som ger livslust. Med hjälp av både vetenskap och poesi bjuds vi på 52 kåserier genom årstiderna, om allt ifrån vem som bestämmer i en myrstack till dödens levande universum.
– Förundran är en läkande kraft, som gör oss både upprymda och ödmjuka. En gåva som inte kräver någon prestation av oss, det är bara att lägga sig ner i en vitsippsbacke och blunda. Men förundran kan också göra oss upprörda, när vi inser att vi håller på att utarma den biologiska mångfalden. Då kan den bli en kraft till ett engagemang och en förändring.
För det brådskar, konstaterar Stefan Edman. Det räcker inte med storpolitik, ekonomi och tekniska uppfinningar. Vad som också krävs är ett slags mental och andlig förnyelse inom varje människa, en förnöjsam livshållning, inte minst bland oss som sedan länge njuter denna världens goda i rika mått.
– Vi behöver ödmjukhet och nya perspektiv, som ger oss en stark kärlek till det levande, jorden och varandra. Förundran gör oss inte automatiskt till goda människor, men det är en väldigt underskattad livshållning.
Både mamma och pappa Edman hade en kristen tro, och familjen pratade ofta om existentiella spörsmål. Men det var alltid med högt i tak, tillåtande och med mycket humor. Både vetenskap och andlighet bejakades.
– Många inbillar sig att en naturvetenskaplig grundsyn måste leda till ateism, men så behöver det inte vara, ofta är det tvärtom. Vetenskapen kan inte säga någonting om livets mening, men det kan de religiösa berättelserna. Därför kompletterar de varandra.
En syn som Edman faktiskt delar med flera stora vetenskapsmän. Den australiensiske fysikprofessorn Paul Davies säger: ”Jag kan inte tro att vår existens i universum bara är en ödets nyck, en slump i historien, en tillfällig ljusfläck i det stora kosmiska dramat...”. Och bara detta att vi kan fundera över vårt ursprung är kanske ett tecken på att det finns en Skapare, funderar Stefan Edman.
– När jag läser Bergspredikan tycker jag det står helt klart att Vår Herre inte vill att vi ska bli mer ”religiösa”. Utan varje dag försöka mogna som människor, med mer av kärlek, förlåtelse och empati till varandra och allt levande. Därför låter jag Walt Whitman avsluta också den nya boken om förundran.
Jag tror att ett grässtrå är ingenting mindre än
stjärnornas dagsverke
och att lika fulländade är ett sandkorn, en myra och
gärdsmygens ägg
att lövgrodan är ett mästerverk för den högste
att björnbärsrankan skulle pryda himlens förmak
att den minsta led i min hand kommer alla maskiner
på skam
att kon som idisslar gräset med nedböjt huvud är
skönare än någon staty
och en mus ett mirakel, stort nog att omvända
sextillioner tvivlare.
(Walt Whitman, amerikansk poet, 1819–1882, Song of Myself ur samlingen Leaves of Grass)
Text: Pernilla Fredholm
