Foto: Kyrknytt

Viktigare än kyrkan

Naturen är svenskarnas nya kyrka, den plats där vi läker själens sår.  – Till och med präster och diakoner som jag intervjuat gick hellre ut i naturen. 'Där kan jag se spåren av Gud' sa en av dem, säger sociologiprofessor Fereshteh Ahmadi som intervjuat tillfrisknande cancerpatienter.

Flera forskare har konstaterat det på senare tid. Naturen har blivit ett viktigare andligt rum än kyrkan. Religionshistorikern David Thurfjell kom i augusti ut med boken Granskogsfolk – hur naturen blev svenskarnas religion.

Där drar han ut linjen från hednisk tid. Via kristendomens syn på städerna och byarna med sina kyrkor som Guds boning, till hur naturen betraktas som ett bevis på Guds storhet. I en psalm av Israel Kolmodin, beskriver han bondesamhällets förvandling till urbant industriland och landar i den nutida storstadsbons vurm för den orörda, heliga naturen.

Gensvaret har varit överväldigande.

– Det har varit över femtio tidningsartiklar, poddar och inslag i radio och teve, säger han.

Kärnan i hans analys är individualismen. Såväl naturen som religionen finns till just för vår högst personliga upplevelse av den. Och trots att vi beter oss som de flesta andra, vill vi se vårt eget förhållande till naturen som något ovanligt djupt och andligt.

– Det bevisar min tes. Samtidigt är det inte konstigt på något vis. Jag vill inte heller bli ihopbuntad med en massa andra, säger David Thurfjell.

Vid en personlig kris söker vi oss till det som är större än oss själva, men uttrycken blir sådana vi känner igen. I USA går den som förlorat ett barn eller tillfrisknar från cancer till kyrkan. I Sverige går vi ut i naturen, konstaterar Fereshteh Ahmadi som är professor i sociologi vid Högskolan i Gävle och har studerat det som kallas coping, alltså hur vi hanterar svårigheter, i tio olika länder.

Själv uppväxt i en ateistisk familj i Iran, ett land där religionen styr staten, reagerar hon på bilden av Sverige som ett ateistiskt land.

– Jag skulle aldrig säga det. Jag skulle säga att Sverige är ett sekulärt andligt land, där en mindre del tror på Gud och andra inte gör det.

I hennes enkäter svarade 68 procent att de i första hand sökte sig till naturen för att få tröst. Bara 14 procent valde kyrkan.

Själv kom hon till Sverige som flykting 1984 och det har förändrat hennes syn på religion, andlighet och natur.

– I Iran ser man på naturen som när man tittar i ett skyltfönster eller på en film. I Sverige är man själv skådespelare i filmen, man är inne i naturen.

Kristina Gannholt Foto: Börge Nilsson

Det hörs biltrafik på avstånd men Kristina Gannholt går obekymrat runt i sin egen värld och ser saker som inte andra ser. Under höga granar hittar hon en liten insekt, en lav, ett mönster i barken.

På sociala medier publicerar hon sina bilder under devisen att se det vackra i det vardagliga.

– Men bilden är inte det viktiga. Det är upplevelsen som betyder något.

Hon har varit här många gånger och tänker återvända.

– Jag gillar att lära känna samma område, varje del av det. Du kan gå hit hur ofta som helst, det ser ändå inte likadant ut.

Skogen har hjälpt henne att läka från olika diagnoser.

– Jag har en lätt variant av autism och söker mig inte så gärna till människor. Jag får bättre hjälp här.

Kristina Gannholt tror inte på en enväldig Gud. Hon ser inte människan som skapelsens krona utan som en del av en besjälad natur, där allt levande är lika mycket värt och behöver skyddas från mänsklig rovdrift.

– Man måste ha en öppen blick, ett öppet sinne, för att se det osynliga, inte stänga sitt sinne.

 

Cecilia Broström Tunér Foto: CHRISTINE HOLM

De kramar ett träd, lyssnar in fågelsången och lägger sig på var sitt liggunderlag i tjugo minuter och tittar upp i trädkronorna.

– Det är min personliga favorit. Om jag ber så gör jag det inte i kyrkan. Det är närmare till himlen i skogen, där finns inget tak, säger Cecilia Broström Tunér som i år har arrangerat skogsbad i Edane, Karlstad, Molkom och Hälle­fors.

Själv sjunger hon i kyrkokör men känner sig närmare Gud i skogen. Och inte bara Gud.

– Jag tror på Gud, Jesus, Maria, änglar och älvor, säger hon.

Och på vetenskapen. När hon inleder sina skogsbad berättar hon om den japanska traditionen och om forskare som funnit att träd utsöndrar särskilda aromämnen när man tar på dem, ämnen som stärker immunförsvaret. Enligt immunologen Qing Li vid Nippon Medical School i Tokyo, sätter dessa fytoncider fart på en särskild sorts mänskliga celler som kan motverka cancer och infektioner.

– Det är fantastiskt att kunna säga att det ligger forskning bakom det, att det är inte alls är så flummigt som en del tycker.

Maria Westerberg Foto: Bengt Berg

Att använda naturen till återhämtning blir bara en annan form av utnyttjande. När vi har återhämtat oss ska vi gå tillbaka till det ohållbara vardagsliv som bröt ner oss.

– Jag är en av de där utbrända som aldrig kom hem, säger Maria Westerberg, konstnär och författare som fortfarande går omkring i skogen och plockar pinnar som hon gör konst av.

– Men om jag skulle gå tillbaka till ett vanligt jobb med skulder och schema och resor till jobbet så skulle jag snart vara sjuk igen.

Naturen som läkemedel blir då ett verktyg för att bibehålla ett system där vi försöker prestera mer än vi klarar av.

– Jag skulle önska att vi krävde två hektar gammelskog i vår arbetsmiljö när vi löneförhandlade.

Så värst andlig är hon inte. Och inte är hon säker på att andra är det heller.

– När människor hittar en plats där de inte behöver prestera så tolkar de det som andlighet.

Naturen ser hon snarare som en hågkomst än ett tempel, ett minne från hur vi en gång har levt.

– Då räcker det att naturen bara är och att vi får skrota omkring där.

Olov Henriksson Foto: Privat

Porlande vatten talar till oss. Och öppen eld. Naturen är besjälad.

– Jag tror vi har det i oss inbyggt i våra gener, säger Olov Henriksson i Torsby, som är skogsägare, naturguide och arbetsledare på ett jobbcenter.

För mindre än tiotusen år sedan var vi naturreligiösa jägare och samlare. När bondekulturen kom stod jordbruket, det skötta, för det goda. Skogen, det otämjda, var det onda. Kyrkan blev en del av det goda, men nådde aldrig ut i urskogen.

– Jag har skogsfinskt påbrå. Skogsfinnarna var kristna men behöll mycket av det hedniska.

När kyrkan tappade greppet om själarna fanns det gamla kvar. Olov känner harmoni när han vandrar i ­naturen, ett pirr i kroppen, som manar honom att bevara orörd skog.

Naturen är inte en gudomlig gåva att nyttja som han vill. Inte ens när han som skogsägare studerar stammar med kronor och kubik som raster för blicken.

– Vi behöver energi och byggmaterial men vi måste bruka marken med viss måtta. Det gäller att hitta en balans mellan nyttjande och bevarande.

 Text: Börge Nilsson/TEXTRA