Flera forskare har konstaterat det på senare tid. Naturen har blivit ett viktigare andligt rum än kyrkan. Religionshistorikern David Thurfjell kom i augusti ut med boken Granskogsfolk – hur naturen blev svenskarnas religion.
Där drar han ut linjen från hednisk tid. Via kristendomens syn på städerna och byarna med sina kyrkor som Guds boning, till hur naturen betraktas som ett bevis på Guds storhet. I en psalm av Israel Kolmodin, beskriver han bondesamhällets förvandling till urbant industriland och landar i den nutida storstadsbons vurm för den orörda, heliga naturen.
Gensvaret har varit överväldigande.
– Det har varit över femtio tidningsartiklar, poddar och inslag i radio och teve, säger han.
Kärnan i hans analys är individualismen. Såväl naturen som religionen finns till just för vår högst personliga upplevelse av den. Och trots att vi beter oss som de flesta andra, vill vi se vårt eget förhållande till naturen som något ovanligt djupt och andligt.
– Det bevisar min tes. Samtidigt är det inte konstigt på något vis. Jag vill inte heller bli ihopbuntad med en massa andra, säger David Thurfjell.
Vid en personlig kris söker vi oss till det som är större än oss själva, men uttrycken blir sådana vi känner igen. I USA går den som förlorat ett barn eller tillfrisknar från cancer till kyrkan. I Sverige går vi ut i naturen, konstaterar Fereshteh Ahmadi som är professor i sociologi vid Högskolan i Gävle och har studerat det som kallas coping, alltså hur vi hanterar svårigheter, i tio olika länder.
Själv uppväxt i en ateistisk familj i Iran, ett land där religionen styr staten, reagerar hon på bilden av Sverige som ett ateistiskt land.
– Jag skulle aldrig säga det. Jag skulle säga att Sverige är ett sekulärt andligt land, där en mindre del tror på Gud och andra inte gör det.
I hennes enkäter svarade 68 procent att de i första hand sökte sig till naturen för att få tröst. Bara 14 procent valde kyrkan.
Själv kom hon till Sverige som flykting 1984 och det har förändrat hennes syn på religion, andlighet och natur.
– I Iran ser man på naturen som när man tittar i ett skyltfönster eller på en film. I Sverige är man själv skådespelare i filmen, man är inne i naturen.