Vem tar emot om jag faller

Han arbetar och betalar skatt som alla andra. Men den dag det blir riktig kris så vet frisören Benjamin Bezatto, 32, i Karlstad vart han ska vända sig.

– Det är familjen. Den kan jag alltid lita på. Den har jag alltid kvar.

Familjen är stor. I Karlstad driver han en frisersalong i köpcentret Mitt i City tillsammans med en brorson. De andra bor i och kring Södertälje där Benjamin föddes och växte upp.

De är åtta syskon. Benjamin och en bror är födda i Sverige. De äldre föddes i sydöstra Turkiet nära gränsen till Syrien, innan familjen emigrerade till Sverige i arbetskraftsinvandringens tidevarv när sjuttio­tal blev åttiotal.

– Det var Scania som rekryterade. Föräldrarna var bönder och vi bodde upp i bergen. Här lever vi ett helt annat liv, säger Benjamin.

Om inte familjen skulle kunna hjälpa, kan Benjamin lätt utvidga sin närmaste krets. Det blir släkten, församlingen, kyrkan, etniciteten.

På salongen tar många kunder för givet att han har kurdiskt eller arabiskt ursprung.

– Då brukar jag lyfta fram det här, säger han och drar upp halskedjan där det sitter ett stort, tungt kors dolt bakom tröjans halslinning.

Den syrisk-ortodoxa kyrkan i Södertälje var en centralpunkt för familjen när Benjamin växte upp och är det fortfarande för dem som är kvar.

– Jag var till och med diakon och hjälpte till under ceremonierna.

Hans identitet är assyrier/syrian, vilket reflekterar såväl folkgrupp som religion och språk. Är han hemma hos föräldrarna i Södertälje en söndag försöker han gå i kyrkan, men i Karlstad finns ingen syrisk-ortodox kyrka.

– Senast var jag inne i en vanlig kyrka här i Karlstad och tände ljus för min bror som har gått bort.

Under julhelgen älskade svenska politiker att prata om integration och svenskhet i jultal och andra utspel. Och på en punkt skiljer sig den så välintegrerade frisören från Karlstad från det som betraktas som svenskt.

Medan han litar till familjen litar svenskar traditionellt på sig själva, på individen. Och på staten.

I boken Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (Norstedts 2015), tecknar historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh bilden av en interna­tionellt sett unik skandinavisk till­tro till individen och staten.

Sverige har haft fria bönder som fattat gemensamma beslut om nä­ra ting, som haft ett eget stånd i riks­­dagen och som hjälpt kun­gen att mar­ginalisera den jord­ägan­de adeln.

På kontinenten styrde feodal­herrar över livegna bönder. I Sve­rige fanns torpare och statare med dåliga villkor på tidsbegränsade av­tal men aldrig livegenskap.

I många länder sa sig härskaren vara utsedd av Gud. I Sverige val­des Gustav Vasa till kung med stöd av riksmötets bönder. Tilltron till en rättvis lagstiftning som gäller alla medborgare är stor. Kontraktet mellan tämligen fria individer och en stark stat har definierats av tänkare som Erik Gustaf Geijer och Jonas Love Alm­qvist och förfinats av folkrörel­ser för frikyrklighet, nykter­het och arbetarrätt.

Socialdemokraterna axlade rol­len som statsbärare och lät den sven­­­ska arbetaren ta den fria bon­­­dens plats i berättelsen om svensk­­­het. I sitt berömda folk­hems­­­tal ska­pade Per Albin Hansson på 1930-talet den inkluderande na­tio­nalism som politiker från hö­ger till vänster än i dag säger sig stå ba­kom.

Alva och Gunnar Myrdal förfi­nade systemet. Barnbidrag till alla. Individuell beskattning så att både kvinnor och män har ekonomiska skäl att förvärvsarbeta. Föräldraförsäkring och en kraftigt utbyggd barnomsorg.

Följden blev ett land där individerna har världens högsta tillit till staten. Historikerna kallar det en ”sval” tillit, en tillit som gäller alla medborgare och de institutioner vi har gemensamt. Vi älskar inte sta­­ten, men vi känner oss trygga med att den kommer att ge oss det vi har rätt till när vi behöver det.

Den ”heta” tilliten, den som Ben­­­jamin Bezatto känner till sin fa­milj, sitt folk och sin kyrka och som är viktigast i de flesta länder i världen, är rätt låg i Sverige.

Familjen är inte absolut nödvän­dig för vår överlevnad. Den är bra, men mer som ett frivilligt förbund mellan självständiga och likställda individer.

– Vi tycker om att kalla oss tole­ranta, konstaterar Lars Trägårdh.

Men toleransen är starkt vill­ko­rad.

– Den bygger på att alla ställer upp på våra gemensamma värderingar som att vi arbetar och beta­lar skatt. När det gäller frågor som barns rättigheter, homosexuellas rättigheter och jämställdhet så är vi inte toleranta mot dem som bry­­­ter mot det sociala kontraktet.

Vi är alltså inte toleranta mot in­tolerans. I det sociala kontraktet ingår att också andra har rätt att utforma sina liv så som de själva vill.

Men svenskar bryr sig inte sär­skilt mycket om varifrån folk här­stammar. Det märks i forskningsprojektet Social tillit i Sverige, som Lars Trägårdh arbetar med som professor på Ersta Sköndal Bräcke högskola med hjälp av Statistiska centralbyrån.

I somras gjordes nya intervjuer för projektets tillitsbarometer som ska presenteras under våren. Svaren visar att tilliten fortfarande är hög, men att den är lite lägre bland unga än bland äldre och betydligt högre i små orter i glesbygd än i stor­städernas förorter.

– När vi ställde frågor om svensk­­het var det nästan ingen som tyckte det var viktigt vilken etnisk grupp vi tillhörde eller var våra föräld­rar var födda. Men nästan alla tyckte att respekten för svenska lagar och regler var cen­tral. Det ger stort
ut­rymme för att inkludera män­niskor som kommer hit.

– Men samtidigt ett starkt krav på att de som kommer hit också accepterar vissa gemen­samma reg­ler.

Vi kan tåla en huvudduk eller en utebliven handhälsning, men inte att kvinnor förbjuds ar­beta utanför hemmet.

Lars Trägårdh uppfattar inte Sverige som särskilt hysteriskt.

– Men vissa saker är fundamentala i det svenska samhällskontraktet. Och det mest fundamentala är arbetet. Allt bygger på att alla arbetar och betalar skatt.

Hans slutsatser har kommit att älskas av de stora politiska par­ti­erna i Sverige. Integration och svens­ka värderingar ser ut att bli ett hu­vudnummer i årets val­rörelse.

Det tycker Lars Trägårdh är bra.

– Jag tycker inte vi ska vara speciellt ängsliga men lite mer ärliga och mindre flummiga. När Sverige är som bäst är det ett mycket in­kluderande samhälle som också är attraktivt för individerna, säger Lars Trägårdh.

Benjamin Bezatto uppskattar både Sverige och sin familjs histo­riska ursprung.

Är du svensk?

– Det är en bra fråga. Jag är född och uppvuxen i det svenska sam­­hället. Visst känner jag mig svensk, men man vill inte glömma bort sina traditioner och var man kommer ifrån.

Han är inte gift och har inte barn. Traditionen bjuder att han gifter sig inom gruppen kristna syrisk-ortodoxa för att föra tradition och tänkesätt vidare till nästa generation.

Han känner själv starkt för den tanken. Och hans kyrka kräver att kvinnan är döpt. Annars kan den inte viga dem.

– Men det är jättesvårt det där. Helst ska det ju inte vara en muslim, enligt religionen, men man vet aldrig. Kärleken är blind.

Hans egen mamma har aldrig ar­­betat utanför hemmet, men för Ben­jamin är det en självklarhet att kvinnor i hans generation gör det.

– Annars klarar man sig inte i Sve­­­rige. Och det är bra att inte kvin­­nan är beroende av mannen för sin försörjning.

Själv har han aldrig besökt fa­mil­jens hemby i Turkiet. Men innan familjen utvandrade bodde där bara kristna.

– Det fanns någon enstaka kurd, det var allt.

Många kyrkor men långt till närm­sta moské. Nu kan hans hem­stad Karlstad få en egen moské, efter en tidvis hätsk debatt.

– Jag har inte reflekterat alls över det. Jag har väldigt nära vänner som är muslimer och det är inget problem att umgås med dem, sä­ger Benjamin Bezatto.

Linda Nilsson i Karlstad känner inte heller att Karlstadsbor i all­mänhet har några svårigheter att umgås med mus­­limer.

I alla fall inte med henne. Som projektassistent på Selmastudien, ett forskningsprojekt vid Karl­stads universitet, träffar folk­hälso­veta­ren Linda Nilsson folk i massor. Ännu fler möter hon som lä­rar­vikarie på lågstadiet i Karl­stads­trakten. Nästan aldrig får hon konstiga blickar eller kom­men­­ta­rer.

– Jag känner inte att jag får det. Kanske är det för att jag inte bryr mig, men jag blir bra bemött och ändå träffar jag jättemycket personal, föräldrar och barn. Jag blir bemött som Linda, säger hon.

Det händer ändå att hon får nyfikna frågor om tro eller ursprung.

– Jag tycker bara det är trevligt när någon ställer frågor. Bättre att fråga än att gå hem och sätta ihop en massa egna konstruerade svar.

Det är inte så att det inte syns. Hon bär sjal, ber fem gånger om dagen och har kläder som döljer hennes kroppsformer. Uppväxt i ett icke-troende hem på Skoghall blev hon katolik i gymnasiet och konverterade till islam för åtta år sedan.

Som troende litar hon på Gud.

– Det är klart. Allt som händer mig, både bra och dåligt, händer av en anledning och sker för mitt bästa, även om jag kanske inte för­­står det just då.

Hon litar på att samhället ställer upp när hon och familjen behöver det och hon litar på andra män­ni­­skor.

– Jag kan gå till affären strax innan den stänger och har aldrig känt mig rädd.

Något tryck från omgivningen att bära sjal, fasta eller be har hon aldrig känt. Tvärtom, trots att hennes man är muslim och härstammar från iranska Kurdistan.

– Både min mans familj och min egen var kraftiga motståndare till sjalen till en början. Men det handlade mer om en rädsla för att jag skulle bli utsatt av samhället om jag bar sjal.

Fast när den muslimska församling där hon driver barnverksamhet på söndagarna vill ha en moské, skapar det stor brist på tillit hos många i Karlstad.

– Det blir lite löjligt. Vi har ju en församling, den finns redan. Det är själva byggnaden det hand­lar om.

Nu behövs kunskap och dialog.

Linda Nilsson har bidragit som deltagare i en grupp för religionsdialog som kristna och muslimska kvinnor startade i Karlstad långt innan planerna på en moské blev ett debattämne.

Sedan dess har också Karlstads kommun arrangerat dialogmöten där företrädare för olika religioner mötts och diskuterat värderingar, demokrati och mänskliga rättig­he­ter med varandra och med re­­­presen­tanter för kommunen, landstin­get och polisen.

Dialogprocessen sker i samarbete med Myn­digheten för stöd till trossam­fund.

Bakgrunden till det kommunala projektet är den tidvis hätska debatten om en moské på Rud i Karlstad.

Debatten har rört sig över hela skalan med namninsamlingar för en folkomröstning och hotfulla ­demonstrationer av högerextrema organisationer vid kommunfull­­mäk­tiges sammanträde. Främlings­fientliga röster har hatat både invandrare och islam.

Andra röster har oroats över säker­­heten kring moskén eller att konservativa riktningar ska få in­­flytande och att det ska bryta ned vad de uppfattar som det unikt sven­ska, vårt inkluderande och jäm­­­­ställda samhällskontrakt.

Att oron frodas är ett tecken att tolka i sig, menar historikern Lars Trägårdh.

– Försvenskningen av islam har inte nått dithän att man uppfattar en moské som en naturlig del i samhällsbygget.

Därför krävs det mer kunskap. Forskare behöver forska, journalister behöver granska budskap och finansiering.

– Då kan ett moskébygge vara ett sätt att konkretisera det hela så att vi kan få en mer mogen dis­kussion, säger Lars Trägårdh.

Text: Börge Nilsson