Kören summar på mmm... och nnn... med lösa käkar och avslappnade ansiktsmuskler. De låter rösterna sjunka och stiga på rrr... och prr... och när uppvärmningen är klar plockar Anna Karin fram texten till Anti Jantesången som de har sjungit förut.
”Du har något ingen annan har, du är helt unik. Varje mänska har nåt att dela med sig av, ingen är den andra lik. Vi är gla-a-da att vi har dig”.
Förkunskaperna varierar. Flera är vana sångare, som Hans Bolin. Han var med i Hammarö kyrkokör innan den lades ner, och känner att hans astma blir mycket bättre om han fortsätter sjunga regelbundet. Andra har aldrig sjungit förut.
Men även om kören inte har pressen att framträda för andra så vill kantorn ändå att varje sångare ska få utvecklas.
– Tänk dig att du har en svans. Dra in svansen under kroppen, då orkar du hålla tonen längre, demonstrerar Anna Karin, och på tavlan beskriver hon några grunddrag i notskrift.
– Men det enda jag vill att ni har stenkoll på är den vita, punkterade. Den ska ni räkna till tre på.
Hon är djupt engagerad, stryker under det hon säger med armrörelser och grimaser, och kören suger i sig.
Pirjo Kapanen är med för första gången.
– Jag har sjungit i kör förut, i olika konstellationer. Jag är lite ringrostig, men jag är sugen på att börja igen.
Grannen Cecilia Engström har dragit med henne hit. Hon har varit med nästan sedan starten för tre år sedan.
– Jag har alltid tyckt det var roligt att sjunga, men jag trodde inte att jag kunde. Mina barn sa att jag inte kunde sjunga. Men så såg jag anslaget om den här kören och tog mod till mig. Det stod ju att man inte behövde kunna.
– Det är veckans höjdpunkt. Jag lär mig så otroligt mycket!
De sjunger Sven-Ingvars gamla örhänge Vid din sida, Åsa Jinders Stilla ro och nära och Tove Janssons vemodigt vackra Höstvisa.
Avslutningen blir In Christ alone.
– Tänk er att ni är mycket större än ni är. Ni har en halvmeter till på varje sida om er, ritar Anna Karin i luften om sig. Fyll det utrymmet!
Och sången vidgar struparna, strömmar ut ur munnarna, strålar ut ur ögonen, fyller varje persons extra utrymme och hela salen, och svingar sig på höga toner upp mot taket innan klockan blir halv tolv och det är slut för den här tisdagen.
Anna-Britta Andersson ler fortfarande när hon ute på trappan knäpper jackan och tar rollatorn hemåt.
– Hon är så bra, Anna Karin. Hon låter oss sjunga sånt som är lite svårt också. Hon vet väl att vi kan, egentligen. Hon ser det.
Annika N Lindqvist
