Vägen hit

De vandrade över bergen, åkte gummiflotte över Medelhavet och kröp under Europas taggtrådsstängsel. I Dalby kyrka hänger bonaden som berättar. Och en dryg mil norrut sitter kvinnorna som broderade berättelsen.

 

Många försvann längs vägen under flykten.

– Alla tänker på det. På hur rädda vi var, på hur hemskt vi hade det och på hur mycket vi har gråtit, säger Shiba Mohseni.

Hon har skapat bilder med nål och tråd, bilder att minnas. Som broderiet där havets vilda djur gråter när de ser den döde pojken Alan Kurdi där han ligger på stranden. Eller bilden på kvinnan på stranden. Hon som väntar på sitt barn som fortfarande är på väg upp ur vattnet.

Kvinnan är Shiba. Runt hennes fötter ligger flytvästar från dem som kommit i land.

– Att brodera det hemska gör att det känns bättre, säger hon.

De började den 24 november 2016, exakt ett år efter att Sverige dramatiskt stramat åt sin flyktingpolitik, och de höll på hela 2017. Totalt har kvinnor av 15 olika nationaliteter lagt ner 1 530 timmar i integrationsprojektet Vägen hit.

Sedan januari i år övar de istället på svenska språket, men just den här dagen, när Kyrknytt hälsar på, har kvinnorna plockat upp nål och tråd igen.

Broderandet har de fortsatt med på egen hand, särskilt de afghanska kvinnorna som nu dominerar gruppen.

Kyrkoherde Birgitta Halvarsson, som kom med idén, är inte förvånad.

– Det visade sig att många hade jobbat med sömnad, men det visste ju inte vi när vi satte igång det här.

Flyktingtapeten bygger på lokal tradition. På 1990-talet sydde arbetslösa kvinnor i Övre Klarälvsdalen den fyrtio meter långa Pilgrimstapeten som ett arbetsmarknadsprojekt. Den berättar också om besökare på vandring. På medeltiden följde pilgrimer från kontinenten älven upp till helgedomen i Nidaros, dagens Trondheim. De var också långväga, fattiga och många.

– Sen var det finnarna som kom för att hitta mark att odla. Och när det kom 120 flyktingar till Höljes, där det bor 150, så tyckte jag att det här får inte glömmas bort, det måste dokumenteras, säger Birgitta Halvarsson.

Övre Älvdals församling bjöd in kvinnor till lokalen, reste och tittade på Pilgrimstapeten och försökte förklara att de ville göra något liknande byggt på kvinnornas egna erfarenheter.

– Då började de sy.

Ingen vågar hoppas att sömmerskorna runt bordet ska bli bofasta här. Med kort varsel flyttas flyktingar runt mellan anläggningar som Migrationsverket har kontrakt på och till nyår ska alla boenden i trakten vara tömda.

Men de 2 950 fastboende i Övre Älvdals församling blir kvar och de får genom Flyktingtapeten en ny händelse att minnas.

– Vi har alltid kommit och gått. När det var nödår och vi inte kunde försörja oss på annat sätt så reste vi till Amerika. Det är samma sak nu, säger Birgitta Halvarsson.

Vid bordsändan längst in i lokalen sitter Rose Solomon från Eritrea, Elvira Gabitova från Ryssland och Zahra Hasani från Afghanistan. De samtalar på sitt enda gemensamma språk och deras svenska blir bättre av umgänge och samtal.

– Men jag hoppas också att det ska kunna skapa en stolthet i bygden över att vi var många som försökte göra något. Och om det händer en liknande katastrof igen, så vet vi att vi fixar det, säger Birgitta Halvarsson.

Sömnadsarbetet har uppmärksammats så till den grad att Birgitta tillsammans med Ingegärd de Maré och Ann Markström, som arbetat med projektet, och sömmerskan Malalay Noorzad, var inbjudna till Visby under Almedalsveckan för att beskriva vad de gjort och visa upp bonaden i domkyrkan.

Den som tror att norra Värmland är en isolerad avkrok har fel. Efter någon timme kommer Ann Markströms 91-årige pappa Ulf in och sätter sig ett tag.

Rose Solomon från Eritrea hälsar. I tre år var Ulf lärare på en yrkesskola i Etiopiens huvudstad Addis Abeba och behärskar både tigrinja och amhariska som är de båda språk som Rose hade med sig hit.  

– Du kan tro hon blev glatt överraskad när hon kom ut på landsbygden och träffade nån som faktiskt hade varit i hennes hemland och dessutom kunde språket, säger Ann Markström.

text & bild BÖRGE NILSSON/TEXTRA