Internationellt anses Sverige jämställt och vi var först i världen med att förbjuda all form av våld mot barn. Men fortfarande finns mycket att göra. Läs om våld i nära relationer, om Svenska kyrkans skuld och hur kyrkan i dag bidrar till att motverka problemet.
Våld i nära relationer är ett folkhälsoproblem. Brottsstatistiken är bara isbergets topp.
– Det psykiska och latenta våldet är värst att leva med. Det ger blåmärken på insidan.
Att skrika, skrämmas, visa sitt missnöje, kasta saker i väggen, tafsa, kalla sin partner fula ord, hota, tjata sig till sex... i samtliga situationer handlar det om att missbruka makt och utöva våld.
– Våld är så mycket mer än att slå sin fru. Vi måste börja med att kalla saker för sitt rätta namn. Sen kan vi göra något åt det.
Det menar Mats Wilhelmsson och Annelie Larsson på Krismottagning för män i Karlstad, en mottagning som drivs av bland andra Svenska kyrkan. Hon är socionom, han beteendevetare och båda har lång erfarenhet av att arbeta med våldsproblematik.
– Att bara skydda de utsatta räcker inte. Vi behöver jobba med dem som utövar våldet.
Misshandel, våldtäkt och kvinnofridskränkning är de våldsbrott i nära relationer som syns i polisens statistik. Anmälningarna ökar. Brotten ska utredas och den skyldige dömas. Men allt det där andra då, som inte är olagligt men oacceptabelt, hur kommer man åt det?
– Förändringspotentialen finns på utövarsidan. Och våldsanvändarna, de är i huvudsak män, säger Mats.
Brottsstatistiken bekräftar bilden. Av dem som dömdes för misshandel förra året var 89 procent män.
– Vi måste rikta insatser mot männen och arbeta förebyggande. De är inga hopplösa fall.
Under lång tid har det mesta arbetet mot våld handlat om att skydda de utsatta.
– Skydd är jättebra och ska självklart finnas, men alla behöver inte skydd. Bilden har varit ensidig vilket gör att många inte känner igen sig i beskrivningen av våld i nära relationer. Det är dags att lägga till fler bilder, säger Anne-lie.
Hon utvecklar resonemanget och delar in våldet i två grupper. Den intime terroristen, våldsutövaren som är uträknande och kontrollerande, som skapar ett konstant tillstånd av terror i den nära relationen. Men majoriteten beter sig inte på det sättet utan tillhör istället gruppen som tar till våld i en specifik situation. Till exempel när pengarna är slut, bråk uppstår och konflikten urartar. Ofta sker det i kombination med alkohol.
Enligt aktuell forskning står det situationsutlösta våldet för 75 procent av fallen.
– Vi har koncentrerat oss för ensidigt på den intime terroristen och de som inte känner igen sig i beskrivningen uppfattar inte att problemet med våld rör dem.
Alla utövare begår inte brott, men behöver erbjudas möjlighet att bearbeta vad som hänt för att kunna ta ansvar för sitt beteende. Att börja prata om våld på ett annat sätt är nödvändigt, tror Mats.
– Till exempel att tjatsex är våldtäkt. Vi ska använda rätt ord.
Han tror att det leder till andra sorters diskussioner. Ingen vill vara en våldtäktsperson.
Efter sexualbrott är våld i nära relationer det mest skamliga och skuldtyngda vi kan ägna oss åt.
– Men att söka hjälp och att dela med andra är det första viktiga steget mot förändring.
Krismottagningens modell går ut på att identifiera vad våld är, våga prata om det, ta ansvar och arbeta aktivt för en förändring. Till exempel lära sig att hantera ilska och aggressioner – en långsam men fullt möjlig process, enligt terapeuterna.
Icke-våldsgrupperna där män träffas under 24-veckor och delar erfarenheter, diskuterar vad våld är, dess orsaker och vad det åstadkommer, liksom det egna ansvaret och alternativ till våld ger bäst resultat.
Starkt troende stannar längst
Även om attityderna förändrats måste kyrkan se att den varit en del av den kultur som förminskat, trivialiserat och gjort förtrycket osynligt. Det anser Inger Lise Olsen, Svenska kyrkans handläggare för genderfrågor.
Inger Lise Olsen har jobbat med våld i nära relationer sedan 1990-talet.
– På den tiden vågade jag inte säga till en kvinna som utsattes för våld att hon skulle ta kontakt med en diakon eller en präst.
Det såg så olika ut, vissa församlingar arbetade tillsammans med kvinnojourer och tog tydligt avstånd från våld. Medan andra inte riktigt stod bakom rekommendationen om att ”gå vid första slaget”.
Inställningen att förlåta och börja om var djupt rotad.
– ’Han är snäll ibland och bra med barnen’ var en kyrklig variant man kunde möta, berättar Inger Lise.
Just osäkerheten om var kyrkan stod när det gällde våld i nära relationer gjorde att hon inte vågade rekommendera de utsatta att söka sig dit.
– Det har ändrat sig otroligt. Det är ett helt annat tänk i dag och ett mycket mer öppet samtalsklimat.
Men fortfarande visar statistiken att kvinnor med starka religiösa övertygelser tillsammans med kvinnor från överklassen är de två grupper som sist lämnar ett förhållande där våld förekommer.
Inger Lise tror att tidigare teologiska tolkningar – som att det är ädelt att offra sig och att mannen är överordnad kvinnan – fortfarande påverkar.
– Det är inte på något sätt där kyrkan står i dag, det vill jag verkligen betona, men det finns fortfarande spår kvar av tankesätt som många burit från barndomen. Det tar tid att ändra attityder.
Ibland är vi heller inte medvetna om värderingarnas rotsystem. Inom kristendomen finns föreställningar som försvårat uppgörelsen med våld i nära relationer.
Att offra sig och att förlåta är två upphöjda begrepp i den kristna tron, som särskilt kvinnor tagit till sig. Jesus offrade sitt liv på korset och han bad om förlåtelse för förövarna ”ty de veta icke vad de göra”. Uppmaningen ”att vända andra kinden till” mot våldsverkare är ett annat känt Jesuscitat. Kindvändaren har oftast visat sig vara en kvinna.
Att kvinnan ska ”tiga i församlingen” och mannen ”råda” över sin kvinna är det i stort sett ingen inom den svenska kristenheten som längre hävdar, men kulturen har bidragit till att förminska, trivialisera och osynliggöra förtrycket, menar Inger Lise.
I Lutherska världsförbundets dokument Kyrkornas nej till våld mot kvinnor, en handlingsplan som Inger Lise var med och tog fram för 15 år sedan, framhålls att lidandet på korset istället bör tolkas som ett uttryck för att Guds kärlek övervinner det onda.
– Istället för att identifiera sig med den lidande Kristus kan kvinnorna identifiera sig med den segrande Kristus.
Kyrkornas nej till våld mot kvinnor, med undertiteln Vad kan vi göra? beskriver och analyserar mäns våld mot kvinnor och pekar på möjliga vägar ur misshandel och förtryck. 2011 kom motsvarande handlingsplan för sexuella övergrepp. Den bar namnet Vad gör vi nu? Bemötande och förebyggande av sexuella övergrepp.
Både problemen och möjliga åtgärder lyftes, men fortfarande finns mycket kvar att göra. Kyrkan ska tala sant om livet och skapa trygga möten för människor.
– Vi behöver signalera det. Och det finns många sätt att ge signaler, säger Inger Lise och exemplifierar: att benämna våld i nära relationer i bön, prata om det och se till att broschyrerna ligger där människor rör sig – i barngrupper, vid dopkaffet, i körlokalen.
Påminnelsen om stöd och hjälp både för dem som är utsatta och dem som utsätter är med andra ord viktigt. Filmprojektet Se barnen, som Karlstads pastorat deltar i, tycker hon är ett utmärkt sätt att signalera.
– Vi ska skapa ett klimat där de berörda får mod att ta upp sin sak.
Fakta saxat ur Svenska kyrkans handlingsplaner mot våld och övergrepp.
Alla former av våld och övergrepp strider mot kristen människosyn och kyrkans uppdrag.
Därför måste kyrkan …
… ta problemen på allvar
… vara den svagastes försvarare
… visa respekt för lagstiftningen
… vara en trygg plats
… vara ansvarig för kompetent handläggning.
Någon att prata med
Kvinnofridslinjen
Nationell stödtelefon för den som utsatts för hot och fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Anhöriga och vänner kan också ringa.
Dygnet runt: 020-50 50 50
Vardagar kl 18-21: 054-15 20 85
Barnens rätt i samhället, BRIS
För unga under 18 år.
Alla dagar kl 14-21: 116 111
Filmer som får oss att se
Ett av tio barn har upplevt våld i hemmet. Det är minst 150 000 barn.
Att bevittna våld kan vara lika traumatiskt som att utsättas för det. Svenska kyrkan i Karlstad deltar i projektet Se barnen som vill göra problemet synligt.
– Lyfter vi inte frågan blir det ingen förändring. Vi får aldrig ge upp kampen för barns rättigheter, säger domprost Harald Cohén.
Genom filmens kraft vill Se barnen skapa förståelse för och väcka debatt i en komplex samhällsfråga. Karlstads pastorat är en av många samhällsaktörer som bidrar med pengar och fritt får visa de prisbelönta dokumentärerna om barn som växer upp med våld. Satsningen är tänkt både för dem som jobbar inom kyrkan och för allmänheten.
–Vi vill nå så många som möjligt. Som kyrka har vi ansvar för varandra och ska arbeta för en bättre värd. Det är en generell kristen grund.
Våld i nära relationer är ett stort och dolt problem som kyrkan behöver engagera sig i, tycker Harald.
– Det pågår bakom stängda dörrar. Den här gången väljer vi att lyfta barnens situation.
Kyrkan som arbetsgivare stöter även på problemet internt.
– Vi är 200 anställda inom pastoratet, klart det finns de som är drabbade. Men det är oerhört skambelagt och inget som det talas om. Det behöver bli en ändring.
Barn som växer upp i de här miljöerna är särskilt utsatta. De riskerar att drabbas av psykisk ohälsa, till exempel depression, ätstörningar, sömnproblem och olika typer av självdestruktivt beteende.
– Barn är försvarslösa. De väljer inte sina liv och de är solidariska med sina föräldrar. I hem där våld förekommer är barnen dubbelt drabbade.
Barnen kan varken söka stöd hos den som är våldsam eller den som blir hotad och tar ofta på sig skuld för det som händer. Dessutom är det juridiska stödet svagt. Sedan 2006 har barnen status som brottsoffer, men inte som målsägande. Det är inte ett separat brott att ett barn är med när till exempel misshandel pågår. Det vill Se barnen ändra på.
Genom Film and Tells dokumentärfilmer Say something och My life my lesson förmedlas starka berättelser om barn som växer upp med våldsutsatta mammor. Say something belönades tidigare i år med Kristallen för bästa dokumentär och My life my lesson vann priset förra året.
– Tanken är att vi ska visa de här filmerna under temaveckan Livet värt att leva 14-17 mars nästa år då temat är tillit.
Harald Cohén hoppas också kunna ordna en paneldiskussion och föredrag i ämnet våld i nära relationer.
Definition av
... våld
Den norske psykologen Per Isdal definierar våld på följande sätt:
”Våld är en handling riktad mot en person som genom denna handling skadar, smärtar eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från något som den vill.”
Våldsformerna brukar delas in i:
• Fysiskt våld
Exempelvis örfilar, dra i håret, knuffa, hålla fast, sparkar, slag mot kroppen, stryptag med mera.
• Psykiskt våld
Hot, kontroll, kränkande och nedsättande ord. Här ingår även latent våld, att leva under risk för nytt våld.
• Sexuellt våld
Påtvingade sexuella handlingar, våldtäkt.
• Materiellt våld
Förstöra inredning, dagböcker, foton med mera.
• Ekonomiskt våld
Tvingas skriva under handlingar, inte få förfoga över egen ekonomi.
• Försummelse
Gäller främst äldre och personer med funktionsnedsättning och handlar om att medvetet ge felaktig medicinering, bristande hygien, lämna utan tillsyn med mera.
Källa: Stockholms läns Operation kvinnofrid
... begreppet våld i nära relationer
Våld i nära relationer inkluderar alla typer av våld mellan närstående - fysiskt, psykiskt, sexuellt, ekonomiskt och materiellt våld. Det gäller både i heterosexuella och samkönade relationer samt mellan syskon och inom andra familje- och släktrelationer.
Den här formen av våld kännetecknas av att den utsatta har en nära relation till och ofta starka känslomässiga band till förövaren. Det försvårar möjligheten till motstånd och uppbrott. Våldet sker vanligtvis inomhus i offrets egen bostad och ökar i allvar och intensitet ju längre relationen pågår.
Källa: NCK, Nationellt centrum för kvinnofrid
Text: Helena Söderqvist