Våga fråga!

”Jag skäms för min skrumplever.”
”Jag skäms för att jag försökt ta livet av mig.”
”Jag skäms för att jag är annorlunda.”

– Vi är både självhjälpare och aktionsgrupp på samma gång, förklarar Martin Frisk.
Alla har de erfarenhet av psykisk ohälsa, det gäller både gruppens deltagare och ledare. Självmordsförsök, depressioner, trötthetssyndrom, missbruk, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, utmattning... var och en bär sin historia. Här möts de i det friska, och delar kunskap om det sjuka.
– Det finns hopp och det finns hjälp. Våra erfarenheter behövs.
Tommy Larsson, Martin Frisk och Carina Haak fixar fram fika och berättar om hur viktig den här stunden har blivit, på ett sätt som ingen riktigt kunde föreställa sig då de drog igång för ett halvår sedan.
– Vi vill vara en referensgrupp som kan sprida kunskap och påverka. Vi vill förändring. Carina, som är diakon i församlingen, leder måndagsträffarna. Hon såg behovet av en mötesplats och bjöd in till en våga fråga-grupp i kyrkan. Fem, sex personer kommer regelbundet varje vecka. Fler är intresserade och dyker upp
då de kan. 

– Det finns en värme här. Jag är en i mängden och ingen tittar snett, säger Tommy.
Att möta andra med likande erfarenheter skapar trygghet. Runt bordet i församlingshemmet är förståelsen och kunskapen av ett annat slag än den som finns i vården, hos myndigheter, i familjen, bland vänner och grannar. Den självhjälpande kraften är stark.
– Jag vet hur viktigt det varit för mig att möta folk som rest sig ur skiten, säger Lars. Jag vill bidra till att fler får den möjligheten. Förebilder behövs. Till exempel har vi ordnat så att Anneli Ståhl från Beroendepodden kommer hit och föreläser under Livet värt att leva.

LARS SLÅR SIG NER mitt emot Anna. De två är varandras motsatser. Han, en man full av ord och gester som spontant delar sina tankar, hon lyssnar i tystnad från sin plats mitt i soffan. Båda heter egentligen något annat men av olika anledningar väljer de anonymiteten. Anna funderar en stund över möjligheten att använda sitt riktiga namn, men väljer att avstå.
– Jag vill och jag är på väg. Men det låser sig. Hon berättar gärna om sin Asberger
och ADHD, men att ta steget ut i offentlighet kräver en annan form av mod.
– Jag är inte där än.

PSYKISK OHÄLSA ÄR BÅDE den vanligaste och snabbast växande orsaken till sjukskrivning. Så har det sett ut en längre tid och visst har både öppenhet och kunskap ökat. Det tycker alla i gruppen. Men att ha ont i själen är inte ett lika
lättpratat ämne som en bruten arm.
– Jag skäms för att jag är annorlunda. Det är dumt, jag vet. Men så är det ändå, säger Anna.
I våga fråga-gruppen förstår alla vad hon menar. Psykisk ohälsa borde inte vara något att skämmas för. Så gör man det trots allt, fastnar där i skamvrån. Och till slut skäms man för att man skäms.
Fast det handlar inte enbart om vad andra ska tycka och tänka, flikar Martin in.
– Mot socialen och skolan, då ligger man medvetet lite lågt. Det finns en misstänksamhet. Man litar inte riktigt på att det är okej att prata öppet. Det kan slå tillbaka.

Särskilt den som missbrukat alkohol och/ eller droger och mist vårdnaden om sina barn har ofta negativa erfarenheter av myndigheter, menar han. Erfarenheter som hänger kvar också då vardagen börjat fungera. Rädslan för att sabba allt det sköra är ingen hitte-på-känsla.
– Man blir extra försiktig.
För att minska den psykiska ohälsan i samhället behövs åtgärder på många olika plan. Men behovet av tidiga insatser kan inte nogbetonas, tycker gruppen.
– Att bara vara deprimerad eller ha ångest räcker inte för att få vård i dag. Det ses som barnmat i sammanhanget. För att bli inlagd krävs minst att man är självmordsbenägen eller hör röster.

MÄNNEN DELAR UPPLEVELSEN av en psykvård som inte finns förrän det gått för långt.
– Om man försöker ta sitt liv, då blir det transport till låst avdelning och rum där det inte finns duschslang eller lakan att hänga sig i, inga föremål som kan användas för att skada sig själv eller någon annan. Uppsikt dygnet runt. Men den som bara är ledsen och mår dåligt får tre veckor med cipramil.
Gruppen efterlyser samtalsstöd och snabbare hjälp. Det ska inte behöv gå så långt att människor vill dö.
– Jag låg inne i en hel månad utan någon samtalskontakt, berättar Tommy.
– Du ska ha tur om du får träffa en kurator eller psykolog, menar Martin.
Vad mer behöver förbättras?
– Bemötande. Det gäller överallt. Vad har hänt med människovärdet? Vi kliver över densom ligger på gatan. Det kostar inget att fråga hur någon mår.
Mötet med andra människor har stor betydelse i vardagen. Det gäller såväl kontakt med vården som samtalet i trappan med en granne, eller på gatan med en okänd.
– Om någon gör det där lilla extra när man mår skit, nån som ser och bryr sig, det är jätteviktigt, säger Lars. Mötet angår mig, det spelar ingen roll om vi bara ses en gång, det gör skillnad ändå.
– Våga fråga.

text HELENA SÖDERQVIST