Äsch, säger du, det finns ju digitala sociala medier – det finns ju Facebook och Instagram och TikTok och Twitter, det behöver inte bli dött en sekund mellan oss.
Jomenvisst, sällan har nätets styrka framgått så tydligt som när de fysiska mötena blev begränsade. Inte bara att jag kan träffa och se vad andra har för sig på dagarna, utan för att den påtvingade karantänen har fött så mycket kreativitet. Jag ser en brittisk familj sjunga en egen text till ”I dreamed a dream” från ”Les Miserables”, jag ser italienare stå på sina balkonger och gemensamt spela en folkmelodi, jag ser två damer på en balkong i Stockholm sjunga till dragspel: ”Från min balkong/ser jag världens gång...” det dyker upp mycket roligt.
Och det dyker upp mängder av exempel på gemensamma satsningar fast i ensamhet. Säkert har du sett någon kör eller orkester spela tillsammans, fast alla deltar hemifrån.
Men jag saknar det där lilla oplanerade, spontana... småpratet, avbrottet, de impulsiva kasten i en konversation. Visst går det att hålla ögonkontakt via zoom, det gör jag också med läraren på Geijerskolan och det går jättebra. Pedagogiskt går det väldigt bra – men att titta på de andra eleverna och göra en min eller en axelryckning, går inte.
Inför ett stort hot hör det ju också till att söka sig till varandra. Till påsk blev det extra lämpligt, påsken är min favorit bland kyrliga högtider för att den är så känslostark. Vi vacklar under sorgen, ve oss, vi korsfäste Jesus och allt blir grått och svart och så... pjong!! kommer påskdagen och vi jublar över uppståndelsen.
I Väse kyrka står ett anslag på dörren ”inte mer än 50 personer”... vad gör de om det kommer fler? Säger att det inte finns plats för dem i härbärget och visar dem till stallet? Nå, det fick förbli ett hypotetiskt problem, vi var väl ett tjugotal som slutit upp för att jubla över Kristi uppståndelse. Kändes till en början rätt värdelöst ur andlig synpunkt, men allt eftersom tog ritualerna tag och jag tyckte att jag fick andlig spis.
Samtidigt upptäckte jag att biten som fattades var den värdsliga om man nu har sällskap, vilket jag hade av en väninna. Fast vi åkte i varsin bil och satt två meter ifrån varandra i kyrkbänken. Då gick vi miste om det där att luta ihop huvudena och kommentera typ: ”oj, vad hon har blivit gammal”, ”men är det där deras dotter”, ”vem är det som spelar så fantastiskt fint på trumpet?” Inte förrän coronapåsken förstod jag att även det är en del av min kyrklighet.
Det är också märkligt hur vi liksom har satt livet på paus – vi talar alla om hur det ska bli ”sen”. Sen när vi får resa, sen när vi får krama barn och barnbarn, sen när vi kan träffas på stan och gå och ta en fika utan att tänka på avståndet. Sen när vi kan tala förtroligt med varandra.
Det hade varit oproblematiskt om vi hade haft ett stoppdatum, ett datum då pandemin är över och vi kan vara som förut. Men nu är tiden till dess ytterst oviss – och såna som jag med taskiga lungor eller andra fysiska svagheter måste inse att ”sen” kanske aldrig kommer.
Fördelen med att ha haft cancer är att jag redan genomlevt den processen. Jag vet att i dag är allt jag har och gör jag inte något av i dag, har jag ingenting.
IT-filosofen Alexander Bard sa för några år sedan att det bara är vi 40-plussare som ser den fysiska världen som den verkliga. Dagens 20-åringar ser den digitala världen som den ”riktiga”, den fysiska världen kommer i andra hand. Vad gör de då av andrahandsvärlden, den fysiska och mindre viktiga? Enligt Bard gör de en jättestor lekplats, där de tillsammans skapar olika saker. Musik, odlingar, klimatlösningar... Det här med att fylla ett Instagramkonto med selfies kommer att försvinna för den globala världen gör oss alla till ett gigantiskt vi. Individualismen är på väg ut, individen får ge plats åt dividen – de som delar och skapar tillsammans.
Hmm ”divid” – låter besläktat med divine. Det gudomliga.
Så kommer vi tillbaka till inledningen – Gud finns i mötet mellan människor. Coronan har verkligen visat ”så är vi, fastän många, en enda kropp”. Än har teknologin inte kunnat ersätta det plötsliga infallet och beröringen, men vi har fått vår värld vidgad till att se gemenskap och möjligheter hos varandra. Det gör vi precis nu, oavsett var vi möts.