– Jag tjänade bra, kunde skämma bort grabbarna med nya nintendospel och så, berättar karlstadskillen Kenneth ”Buris” Burehammar och ler. Han har levt 58 mycket omväxlande år.
Det började inget vidare med en pappa som ofta tog till hårdhandskarna.
– En fick veta att en var oduglig, inte skulle bli något och då ville jag inte gå till skolan. Jag började hänga på stan när jag var tio, berättar Buris.
I praktiken slutade han skolan i trean. Femton år gammal bodde han ensam, i en lägenhet socialen hyrde åt honom.
– Det var skönt att slippa allt bråk hemma. Jag fick sköta mig själv. Började med sprit, men det tålde jag inte, så då blev det hasch. Jag gick ner mig totalt.
Något gymnasium blev det inte och sedan dess har Buris varvat lite studier och mycket jobb med missbruk och kriminalitet. Första fängelsestraffet blev tre månader. Då var han 18 år. Senare blev det både fler och längre straff, mest för stölder och inbrott.
Genom åren har han gått köksutbildning, jobbat på krog, på flyttfirma, med kommunens internflyttar och på Solareturen. I tio år drev han egen loppmarknad på kvällar och helger.
Buris flyttade också ihop med sin stora kärlek, fick två fina pojkar och 21 år tillsammans. När sambon drabbades av bipolär sjukdom gick de till slut isär.
– Jag bodde i bil, i husvagn och campingstuga. För att stå ut tryckte jag i mig amfetamin.
För att få pengar blev det smash and grab-inbrott. Att gå hem till folk och mer överlagt sno deras saker kändes svårare.
– Det har blivit några år i fängelse och när en kommer ut så har en ingenstans att bo och inget jobb och då är det lätt att kliva i det gamla mönstret igen...
Var hittar du styrkan att ta dig upp ur drogträsket, senast nu i höstas?
– Jag är så trött på missbruket och det har inte samma effekt längre, inte samma rus. Jag har det bättre när jag jobbar och får fokus på det.
– Ungarna mår också mycket bättre om jag är ren, fortsätter han. Drivkraften är att se till att de har det bra. Om jag inte haft barn hade jag nog varit död nu.
– En kan aldrig göra något för någon annan, en måste göra det för sig själv, men det är en bonus om andra får ta del av det!
Nu har han daglig kontakt med barnen via Facetime.
– Vi har börjat äta hos den stora pojken på söndagarna. Han bjuder på något gott och så försöker vi prata om annat än mammans bortgång för två år sedan.
Vill du bli en Svensson nu?
– Jag vill inte leva det busliv jag har levt, jag vill ha lugn och ro. Nu går jag upp med glädje varje dag och jobbar på Solareturen. På lördagarna är jag volontär på Stadsmissionen. Det är gott att känna sig behövd!