För Lotta Cohén börjar högtiden redan 40 dagar före själva påskdagen, med fastan. Just i år när så många har avstått från så mycket så länge kan det kännas lite hårt att försaka sådant som man tycker om.
– Men man kan ju avstå från att prata illa om andra under fastan. Eller vänd på det: anstränga sig för att leta fram det positiva hos sina närstående som kanske går en på nerverna efter den här långa corona-tiden.
Påskens drama kan hjälpa oss att reflektera över vårt eget och andras beteende. Men svenskar i allmänhet och yngre i synnerhet känner inte till de bibliska berättelserna så väl.
Lotta Cohén har översatt den brittiske biskopen Stephen Cottrells skådespel The Nail, Spiken.
I pjäsen framträder centrala gestalter som Petrus, Judas, en romersk soldat och Pontius Pilatus i nutida kläder. Med vardagliga ord förklarar var och en för åskådarna varför just han inte har något ansvar för korsfästelsen.
– I själva verket har vi alla slagit i spikarna genom våra handlingar och våra synder. Påsken handlar mycket om skuld.
Ännu mer om försoning. När dramat flyttas till nutid blir gestalterna mänskliga, det går att förstå och förlåta dem. Soldaten och Pontius Pilatus som bara följer order. Petrus som i rädsla för att själv bli gripen förnekar den man han nyss svurit att alltid följa. De andra lärjungarna som somnar i Getsemane när de borde vaka med den orolige Jesus.
– Det är ju inte av illvilja. Det är så vi gör, vi räcker inte till.
The Nail har flera gånger framförts i Åmåls kyrka. Inte i år.
När det nu inte går att samlas i kyrkan, föreslår Lotta Cohén att var och en ska följa med i påskens berättelse på egen hand.
– Gör skärtorsdagen till en festmåltid, så som den ursprungligen var.
Låt långfredagen vara stilla och händelsefattig.
– Ha det riktigt dötrist. Och varför inte tänka igenom hur man vill ha sin egen begravning? Det är inte farligt att se döden i vitögat.
På påskdagen uppstår Jesus från de döda. Uppståndelsen är det mest overkliga med påsken, betydligt mindre begriplig än svek, feghet och tortyr. Också prästen Lotta Cohén kan ha lite svårt att gå med på att Gud går emot sina egna naturlagar.
– Vår kultur ligger i vägen för fantasin. Vi har tagit bort allt som är irrationellt.
Uppståndelsen jämförs ofta med naturen som dör på hösten, vilar på vintern och vaknar till liv på nytt på våren.
– Andra jämför med en puppa som blir en fjäril. Jag kan köpa båda förklaringarna, men jag behöver heller inte analysera sönder uppståndelsen. Jag kan också bara vila i förundran över mystiken.
Och fira undret som visar att allt är möjligt: att också det svåraste kommer att gå över.
Precis som kyrkan i Åmål har Mikaelikyrkan i Arvika i flera år gått in för att presentera påskens budskap på ett sätt som gör det lättare att förstå för den som inte är bibellärd och inte känner sig så hemma med kyrkomusik.
Kyrkan brukar hålla jublande gospelmässor på påskdagen och en långfredag i blueston, där psalmerna varvas med klagande Billie Holiday-låtar och sorgmättade ballader av Bo Kaspers orkester.
Prästen Alf Dahlberg var en av dem som tog initiativ till förnyelsen av påskgudstjänsterna i Arvika. Han vill särskilt lyfta fram det som i Bibeln sker på annandagen.
Två av lärjungarna är på väg från Jerusalem till byn Emmaus, nedstämda efter Jesu död och skärrade över rykten om att kroppen är borta. En vandrare kommer i kapp dem. Han börjar samtala och ivrigt förklara att det som har hänt är precis det som profeterna har sagt ska ske med Messias; att han ska lida, dö och återuppstå.
Först när de äter tillsammans och vandraren bryter brödet, inser de att det är Jesus som har gått tillsammans med dem hela eftermiddagen.
– Sådana erfarenheter tror jag att vi har allihop. Att vi inte har förstått, eller inte lagt märke till det fantastiska omkring oss, säger Alf Dahlberg.