"O, hur saligt att få vaaandra...” Så gastar min medvandrare Bobo och jag när vi tillsammans med vår hund Cheeta passerar Knappedshöjden och pustar ut i den behagliga utförslöpan som följer efter en kvarts rejäl stigning till slalombackens krön. Det är annandag midsommar och det känns som ett reningsbad att komma ut i skogen efter en kvälls stoj och stim i goda vänners lag och därefter en dag på Lunedets camping med timme efter timme med skrällande covermusik från restaurangen. Nu är vi i fred. Nu är det bara vi och fågelkvittret.
Eller vänta nu... var är kvittret?
– Vi har ju passerat midsommar, påpekar Bobo. Nu gömmer fåglarna sina ungar i tystnaden.
Detta konstaterande får oss att själva fortsätta en lång stund under djup tystnad. Cheeta gör ett plötsligt utfall mot ett träd som antagligen har rymt en ekorre någon gång, men knappast nu. Vi människor varken ser eller hör minsta tecken på liv i den mäktiga tallen, och ekorrvittring är vi inte kapabla till. Ibland bryter vi tystnaden med funderingar kring vandring.
– När jag träffade stiftets jägmästare Tina Westlund här häromdagen pratade vi om vad som skiljer en vandring från en promenad, säger jag. Vad tycker du? Är det sträckans längd eller något annat?
Bobo funderar.
– Är det inte själva terrängen? Att det inte är en väg, utan en stig? Inte maskingjord utan upptrampad.
Tina Westlund:
– När man behöver kängor. Då tycker jag att det är vandring.
PÅ LUNEDSLEDEN BEHÖVER vandraren definitivt kängor. Denna sommar är leden kruttorr, men den går genom klassisk östvärmländsk mark med stenar överallt och rikligt med luriga trädrötter, så det gäller att vara stadig på foten. Som jägmästare och miljöledare för stiftets markinnehav har Tina Westlund det övergripande
ansvaret för hur det ska planeras och vårdas. Det mer handgripliga jobbet styr tre
skogvaktare över.
– När det gäller vandringsleder har kommunerna ansvar för att hålla dem i skick, men som markägare ligger det på oss att hålla snyggt omkring dem, förklarar Tina Westlund. Efter en avverkning, till exempel, får vi inte lämna skogsavfall efter oss.
”O, hur saligt att få vaaandra...” Den gamla frikyrkodängan är något på spåren. Sällan tidigare har så många blivit saliga av att helt enkelt gå. Vandringsresor har, tillsammans med tränings- och yogaresor, blivit researrangörernas räddningsplanka i internetbokningstider, varje kommun med självaktning erbjuder en karta över traktens leder, och det börjar bli ett socialt handikapp att inte ha gått ”compostelan”, pilgrimsleden i Pyrenéerna. Frågan är vad det är som gör oss så saliga när vi vandrar. Japanerna lanserade begreppet ”skogsbad” och har en mängd kemiska förklaringar till vad som händer med oss när vi insuper utsöndringar från trädens barr eller löv.
Andra talar om kroppens egna substanser, som endorfiner som aktiveras av själva rörelsen och stresshormonet kortisol som istället går ner, både av rörelsen och av upplevelsen av frid. Själv är jag inne på den andliga dimensionen. Känslan av tillhörighet, samhörighet med alltet, skapelsen. Det kan låta högtidligt och klichéartat men är just därför antagligen giltigt för många. Ens egna bekymmer får rimliga proportioner bland de stadiga träden och öppna vidderna.
Tankar om möjligheter strömmar till. En förestående förhandling eller ett jobbigt samtal kan prövas, en text formuleras. Och när stormar skakar mig så står den unga björken i skogen och ger mig tröst och stadga. Eller så kan den totala blankheten få utrymme.
Det sägs att vår nordiska naturälskan har germanska rötter och förekommer från Tyskland och norrut. Söder därom har naturen ofta en mer inkomstbringande roll och skogen kan rentav uppfattas som hotfull eller som ett gömställe i trängt läge.
Detta pratar Bobo och jag om när vi slår oss ner på en sten och plockar upp kaffet och mackorna med stekt ägg. Vi kanske inte hann göra några skogsvandrare av de flyktingar från Mellanöstern vi träffade under vårt år som asylboendevärdar på Hammarö, men från dag ett matade vi in allmänt naturvett i våra gäster. ”Naturen är svenskarnas tempel”, förklarade vi. ”Om ni skräpar ner i naturen är det lika illa
som om vi skulle kliva in i er moské i bikini.” Det var kanske att ta i, men det tog skruv. Askkoppar och papperskorgar svämmade över men gräsmattan var ren som ett salsgolv. Och minnena från den där magiska dagen då vi tog med alla barnen ut i blåbärsskogen och plockade hinkar fulla värmer ännu. Efter lite googlande inser jag att det inte är oproblematiskt i alla kretsar att kalla naturen vårt tempel. Dagens Nyheter gjorde en artikelserie på samma tema för ett antal år sedan där en skogsplanterare citerades: ”Att gå ut i skogen och krama träd ger mer än om
jag skulle besöka en gudstjänst. Den andliga upplevelsen är större.”
DET FICK EN DEL att protestera och mena att det är viktigt att hålla isär skapelsen och skaparen och att det borde vara den senare vi vänder oss till.
– Vad är skillnaden, undrar Bobo, men vi lämnar frågan obesvarad. Får grunna på det under en annan vandring. Eller kanske bara citera nobelpristagaren i
fysik 1984, Carlo Rubbia: ”Ju mer jag studerar naturen, desto mer överväldigande
blir känslan av hur fantastiskt allt är organiserat. Där finns en intelligens som är så
makalös att jag måste komma till slutsatsen att det finns ett förnuft och en skapare bakom.” Lunedsleden är tretton kilometer lång och går mellan Lunedets friluftsgård och Odlingen i Karlskoga. Här finns den magnifika utsikten över Bergslagskanalen från Knappedshöjden, förstärkt av ett utsiktstorn. Här finns ”vanlig” östvärmländsk stenig skog, ett stycke oländig vildmark och kommunens högsta punkt Falbergshöjden på 195 meter över havet. Ett skönt stopp är rastplatsen vid Paddtjärn, välutrustad med en vinglig brygga och en eldstad med vindskydd.
Vår midsommarvandring tar oss ungefär halva vägen innan vi vänder tillbaka till Lunedet och ett dopp i Bergslagskanalen. Hade vi gått en liten bit till hade vi kommit fram till Paddtjärn, men nu råkade vi ha glömt myggstiftet i bilen och gav upp lite i förtid. Men jag var där några dagar tidigare med Tina Westlund och fotograf.
– Det syns att leden verkligen används och sköts om väl, konstaterade Tina, som tillbringar merparten av sin arbetstid ute i skogen.
– Och det är ju väldigt bra, det är därför lederna finns.
Text: Margareta Jonils