Killarna går sista året på Taserudsgymnasiet. Det är deras sjätte vinter i Värmland. Osäkerheten inför framtiden finns kvar men att ha levt länge i en svensk familj ger tydliga fördelar.
– Vi klarar oss bättre. Vi ser det.
Språket, självklart. Men annat kommer först.
– Känslan av att vara välkommen. Att bli litad på. Den har betytt mest. Vi fick ett hem.
Maj-Britt är inte beredd på killarnas omedelbara svar och blir märkbart berörd. Det hörs i tystnaden. Hon är med i rummet men blandar sig inte i samtalet. Maj-Britt har redan sagt sitt, om sin roll och varför hon och hennes man lät killarna flytta in. Det var inte av godhet, det var av ilska. En ilska över hur Sverige betedde sig mot ensamma ungdomar.
Som lärare i svenska mötte hon ”de ensamkommande” redan hösten 2015. Det fanns ett stort engagemang bland kollegorna på Taserudsgymnasiet. När pojkarna två år senare skrevs upp i ålder, från barn till myndiga, blev läget skarpt.
– Allt gick så fort. De skulle flytta på dagen. Från att ha haft personal dygnet runt till att klara sig själva i ett råttbo tre mil utanför stan. Migrationsverkets boende i Stömne var rena katastrofen, med vägglöss och mögel. Situationen var omänsklig.
Hemma i Tortan fanns gott om plats. Och ekonomin var stabil.
– Skulle vi ta in två främmande människor i vårt hem? Långt från kompisar och skola. Beslutet var inte jätteenkelt. Det var jag som drev, Anders tvekade. Men vi sa ja.
Maj-Britt kommer ihåg den första trevande känslan. Pojkarna var mest i sina rum.
– Minns hur jag en dag sa: ”Om ni har lust kommer ni ner och hjälper mig i köket med maten”.
Det gjorde de. Resten löste sig. För alla. Också för Anders.
– Han blev glad i dem. Det gick väldigt fort och vi var helt överens om att de skulle få stanna så länge de behövde.
Uppstod det några konflikter eller kulturkrockar?
– Nej, inga allvarliga, det tycker jag inte. Bilköp, stark parfym... det var väl ett och annat som vi förde resonemang om. Som man gör när man bor ihop.
Ramadan hade kunnat bli ett problem om killarna velat utöva sin religion strikt.
– Att fasta på dagen och äta på natten tycker jag är så urbota dumt. Det hade aldrig funkat hos oss. Och det var jag tydlig med från början.
Hur såg du på din roll?
– Lite mamma kanske – eller mer som en vuxenstödjare. På ett sätt blev vi en familj, på ett annat inte.
Maj-Britt tar sociala medier som exempel. De la aldrig ut några bilder eller skrev om den gemensamma vardagen. Kanske berodde det på inställningen i samhället. Hon vet inte säkert.
– Det är inte så att jag fått negativa kommentarer eller behövt försvara beslutet, tvärtom, men jag vill inte hamna i den diskussionen. Valet att ta emot dem angår bara oss.
Ali Reza var den som kom först till familjen. Han berättar om när Maj-Britt gav honom nyckeln till huset.
– Hur kan hon tro på mig? Jag minns att jag tänkte det. Här kommer jag en okänd människa och får flytta in. Och Anders, han sa ”Hej, jag heter Anders” och så var det inget mer med det.
– Vi var bara välkomna.
Ali Reza ser förundrad ut och verkar vilja säga något mer. Han tittar bevekande på Reza, som skrattar och kommer på sig själv med att han fortfarande inte har lämnat tillbaka sin nyckel, fast han haft egen lägenhet sen i mars. Ungefär som ett barn som flyttar hemifrån men fortsätter att komma och gå.
– Vi åker ofta hem till dem. Jag var där i helgen och fixade med bilen, säger Ali Reza. Kontakten med familjen och hemmet ger trygghet.
– Det finns någon att fråga hela tiden. Är det bra så här? Det kan vara småsaker som man är osäker på. Om samhället, regler och kulturen.
Reza och Ali Reza tycker att Maj-Britt och Anders hjälpt dem att klara sig själva.
– De lärde oss att planera, att ta körkort och skaffa sommarjobb.
Killarna visste att de fick bo kvar. Men egen lägenhet var ändå målet. När det tillfälliga uppehållstillståndet för gymnasiestudier kom ställde båda sig i kö hos det kommunala bostadsbolaget.
– Jag stod 274 dagar, en dag är en poäng, förklarar Ali Reza.
Lägenheten fick han den andre januari i år. Två månader senare fick Reza sin etta. Ett viktigt delmål är nått.
– Vi lämnade Iran för att kunna få ett bättre liv. Det gjorde alla.
Avslag, nya regler, väntan och en ständig oro har gjort att många sökt sig vidare till andra EU-länder i hopp om asyl. För vissa har det gått bra, för andra inte. De lever ett papperslöst liv i kriminalitet och droger.
– Det kunde ha varit jag, säger Reza. Vi har alla känt ”vad har jag gjort”.
Men att återvända till Iran eller Afghanistan det är bara ett myndighetsalternativ. Dit åker ingen. Inte frivilligt.
Killarna har sin egen femårsplan. Studenten i juni, sen jobb och permanent uppehållstillstånd.
– Det är långt kvar än och vi måste kämpa. Men vi jobbar redan. Jag tror att det går, säger Reza.
Ali Reza är mindre spontan. Han tänker och tvekar.
– Kanske det går. Jag hoppas.
Text: Helena Söderquist