Solen står redan högt på himlen, om än klockan är före 7, vår första dag i Arusha i norra Tanzania. Det är en mindre storstad som breder ut sig i dalen mellan höga bergstoppar, varav den högsta är ingen mindre än Kilimanjaro. Vi har inte sovit värst många timmar och visst känns den långa flygresan i kroppen men vi är samtidigt väldigt spända på allt vad vi ska få möta.
Ett av dagens mål är en församling där det finns många deltagare i ko-kalv-projektet. Svenska kyrkan är en av de organisationer som bidrar mest ekonomiskt i projektet som har funnits i många år och i sin nuvarande form sedan 2010. Det går ut på att en behövande familj ansöker om att få en dräktig kviga. Familjen får utbildning i hållbart jordbruk och koskötsel. Kon ger mjölk att dricka och sälja. Gödsel ger bättre och mer växande odlingar. En trygg inkomst gör exempelvis att barnen kan gå i skolan. Kon får kalvar och familjen förbinder sig till att skänka två kalvar vidare till andra familjer. Övriga kalvar kan säljas. Familjen kan sedan investera i hus, fler djur, grödor eller annat som familjen behöver.
En man tar vänligt emot oss på sin prydliga gård. På gårdsplanen ligger kaffebönor och torkar på ett galler i solen. Bakom huset syns frodig grönskande odling med kaffebuskar, bananplator och stora grevilliaträd som ger skugga. Två kor går i en inhägnad och intill finns en biogasbrunn. I den förvandlas kobajset till biogas. Gasen gör att familjen kan laga mat på gasspis och få ljus med gaslampor. Därmed blir kvällarna längre och barnen har till exempel möjlighet att göra läxor då.
På nästa välskötta gård bor en änka vid namn Emeline och hennes tre barn. De två äldsta barnen är vuxna och bor i närliggande hus. Det tredje barnet är en pojke på bara fyra år. Hans historia lämnar ingen av oss oberörd.
-Han var troligen en dag gammal när han hittades i skogen, gömd under några grenar. Ingen visste var spädbarnet hörde hemma och de tänkte ge honom till myndigheterna men jag sa; ge mig det barnet, jag har åtminstone mjölk att ge honom, berättar Emeline.
Och så blev det, tack vare mjölken från Emelines kor är han nu en frisk och stark fyraåring.
För oss, som har rollen att inspirera och berätta om det internationella arbetet i våra kontrakt där hemma, är det så klart fantastiskt att se sådana konkreta positiva resultat av ett projekt som vi många gånger har hört talas om och haft insamling till.
Projektet drivs av ELCT (Evangelical Lutheran Church in Tanzania) och finns i tio av landets 26 stift. Det vänder sig till de fattigaste hushållen, ofta de som försörjs av en ensamstående kvinna.
Patricia Mwaikenda som är projektkoordinator riktigt lyser av en glödande energi och entusiasm. Hon vill dock framhålla att det kvarstår många problem här på den tanzaniska landsbygden. Ett sådant är barnäktenskap som är så pass vanligt att sju procent av alla födslar i Tanzania sker inom dem.
-Vi har mindre delprojekt där vi försöker påverka den typen av attityder och problem, men först av allt måste de grundläggande behoven vara tillfredsställda. Hur ska vi kunna nå fram till människor med budskap om exempelvis kvinnors och flickors rättigheter eller hållbart jordbruk så länge de inte är mätta? Genom projektet får människor inte bara försörjning utan också ”hem” och ”hopp”, en upplevelse av att ha makt över sitt eget liv. Först därefter kan det ske förändring, säger Patricia.
Nästa dag besöker vi Makumira, ett av de universitet som den Evangelisk-lutherska kyrkan driver i landet, bland annat med stöd av Svenska kyrkan. På skolans campus bor hela 3 400 studenter. Vi får veta en del om utbildningssystemet i Tanzania. I grundskolans statliga skolor är utbildningen gratis. Tack vare det och att skolplikt gäller är läskunnigheten i Tanzania hög, runt 96 procent. För högre studier efter gymnasiet blir terminskostnaderna genast betydligt högre. Den som inte kommer från en rik familj får förlita sig på bidrag och lån eller stipendier. Men bidragen är utformade så att de som presterar de bästa resultaten får 100 procent i studielån. Den som hamnar i mitten i sina provresultat får också endast 50 procent av studielånet.
Detta får mig att fundera över den disciplin och respekt gentemot lärarna som vi upplever i de stora klassrummen med mer än 100 elever i vissa av dem. Med så höga krav på prestation och resultat finns nog inte utrymme till att småprata, dagdrömma eller störa på lektionerna.
Några dagar senare går färden vidare till Dar er Salaam, den stora kuststaden med många miljoner invånare. Ingen vet exakt hur många men det kan vara hela tio miljoner och precis som i många storstäder i utvecklingsländer så ökar inflyttningen hela tiden. Här nere heter stiftet Eastern and Coastal Diocese (stift) och det är Karlstads stifts vänstift.
Något som också ständigt växer i Tanzania är kyrkan. På söndagen inbjuds vi att vara med när en helt ny kyrka och församling invigs. Församlingen på 500-600 personer har tidigare tillhört en närbelägen kyrka. När det blev för trångt i den togs beslutet att bygga en ny. Vi får instruktioner om att infinna oss redan klockan 7 på morgonen. Och när vi anländer finns massor av festklädda människor, en musikkår och några körer på plats. När bandet är klippt av biskopen Alex Malasusa får vi trängas rejält när vi tar oss in genom porten till den jättestora kyrkan. Att sedan under den fyra timmar långa gudstjänsten få uppleva allt från sång och dans till tacktal och lyckönskningar blir ett minne för livet.
I Dar es Salaam besöker vi även en skola för barn med mentala funktionsnedsättningar. Det är ett diakonicenter som drivs av vårt vänstift. Personalen berättar att barnen här får träna på färdigheter utifrån sina egna förutsättningar. Vissa övar på att läsa och räkna men alla får också lära sig att väva och utföra andra hantverk. Då får de utvecklas i sin egen takt och man öppnar för fler möjligheter till försörjning när de så småningom blir vuxna.
Skolans buss som barnen åker i på utflykter har en skylt längst fram med lydelsen: ”Ge dem chansen. De kan!”
Det budskapet säger så mycket och kan kopplas ihop med en insikt vi har fått med oss vid många tillfällen under resans gång; att det är när vi människor får möjligheter och kraft till att förändra vår situation som det händer positiva saker. Det är först när magen är mätt och livet känns drägligt som vi kan ta till oss nya kunskaper och idéer, ifrågasätta dåliga sedvänjor och mönster samt ta makten över vårt eget liv.
En annan klok insikt som vi tar med oss kom från missionären Ulf Ekängen som arbetar i landet sedan många år och tog följe med oss en bit under resan. Hans rättesnöre är nämligen att möta människor i ögonhöjd – för det är först då som ett riktigt möte sker med utbyte för båda parter.
Text o foto: Marie Lundström