Lovisa och Ronja har varit ett par sedan 2018. I höstas friade Lovisa. Bröllopsplaneringen präglades av ovisshet om hur det skulle bli med restriktionerna kring pandemin, men några saker bestämde de tidigt.
– För mig var det självklart att vi skulle gifta oss i kyrkan. Jag är uppväxt i en frikyrka, som jag inte tillhör längre, och min pappa är präst så han vigde oss. Han vigde min bror och hans fru, och jag ville att han skulle viga oss också, säger Lovisa.
– Man kan inte bli mer godkänd än så, flikar Ronja in.
Hon hade kunnat tänka sig andra alternativ än kyrkbröllop, men i och med att det var betydelsefullt för Lovisa så fick det bli så.
– Och jag tycker ju också att det är högtidligt att vara i en kyrka.
Kyrkans bejakande av deras kärlek spelade in.
– Kyrkan syns ju på Pride. Det är inte bara att de stöttar en om man själv hör av sig, de syns ju utåt. Det känns som en värme, ett välkomnande.
– Och det är häftigt att det finns präster som är öppet homosexuella.
Den 12 juni stod bröllopet i 1700-talskyrkan i Rudskoga, sju mil väster om Örebro där de bor.
– Det är lite extra fint att min pappa är begravd i Rudskoga. Och min mamma bor i närheten, berättar Ronja.
Deras mammor förde varsin dotter till altaret, Lovisas pappa Kent Malmqvist förrättade vigseln och ingångsmusiken var A thousand years av Christina Perri.
– Det är vår låt.
Nu är de fru och fru Haapala.
Text Annika Lindqvist
Bild Pär Schwenk