Yggdrasil, det träd som i fornnordisk mytologi håller samman livet, breder ut sina grenar över den öde scenen. Lite som korset i en kyrka. Tomma bänkrader, dunklet och kylan men också skymten av vinterljus genom ladans alla springor utgör dagens kuliss.
Att stanna upp, reflektera och ta in tillvaron. Att förundras över det okända. Vi behöver det, konstaterar de båda männen där uppe på scenen som stämt möte för att prata om berättelsernas betydelse i vår tid.
Stinnerbom och Dalevi, den ena leder Västanå teater och den andra Karlstads stift. De känner inte varandra men har mötts några gånger då värmländska chefsvägar korsats.
Nyfikenhet uppstod. Kanske finns något att lära av ett utbyte mellan berättarbranscherna?
Leif och Sören tycker att bra berättelser – oavsett om de är fornnordiska, lagerlöfska eller bibliska – hjälper oss att förstå livet. Sagorna, myterna, liknelserna – de ärvs av generationer och har ett omistligt värde:
– Utan historia har vi ingen framtid, inget hopp.
När Svenska kyrkan i höstas höll nationell samling i Karlstad under namnet Lärandefestival – Berättelsen går vidare stod Leif Stinnerbom på scenen och delade med sig av sin syn på berättandets kraft och nycklar.
I dag är formatet mindre och publiken okänd. Sören har bjudit in Leif till sin podd Människa bland människor, en serie webbsända radioprogram där biskopen möter personer han är lite extra nyfiken på.
– Västanå har inget nytt att berätta. Vi fördjupar myterna, berättar dem om och om igen men med nya tolkningar, säger Leif.
Sören har samma förhållningssätt till Bibelns berättelser:
– I traditionen ligger förnyelse, vi måste tillföra något nytt från vår tid för att hålla budskapet angeläget och levande.
Och för att berättelserna ska få betydelse i det egna livet måste den som tar del av dem bli berörd.
Att människor överraskas och förundras i mötet med berättelserna, det är Leifs förhoppning.Han väljer alltid manus med omsorg utifrån sin egen övertygelse. Och betonar det grundläggande; att den som berättar måste vilja något, måste tro på sitt budskap och drivas av det i mötet med varje publik.
– Om publiken bara visste hur viktig den är, säger han.
Men det handlar inte om att underkasta sig åskådarna utan om att hålla kontakten. Dialog krävs, aldrig monolog. Människor lyssnar och deltar på olika sätt, därför behövs också olika språk i rummet.
– Fantasin måste få näring. Allt kan inte sägas i ord.
Ljud, gester, mimik, rytm, dans... så många uttryck kommer före orden.
– I begynnelsen var berättelsen, istället för ordet, föreslår Leif.
Men de ord som används måste tas på allvar. Selmas texter, Bibeln, Shakespeares dramer – där serveras inget vardagsspråk. Att förenkla och modernisera är sällan lösningen. Däremot behöver berättaren gå i närkamp med orden, anser han.
– För att få en publik att verkligen lyssna måste vi själva från scenen förstå texten.
Genom att använda teaterns alla uttrycksmedel – musik, dans, akrobatik, kostym, ljus, scenografi – förstärks budskapet.
Sören jämför med kyrkan, där rummet i sig också är en berättelse och där många olika sorters språk samsas runt budskapet. För att nå många behövs mer av mångfald.
I de kristna berättelserna är hoppet centralt. Jesus övervann döden och gav människor löfte om evigt liv. I en tid då undergångskänslan är
stark behöver hoppet värnas, anser Sören.
– Vår tid är i desperat behov av ett hopp och en andlighet som förmår att bära oss genom tvivlet och rädslan, säger han.
Leif bjuder motstånd. Hopp är knappast det ”uppsåt han eggas av” för att använda Eddans ord.
– Ett drama kräver konflikter men det får inte sluta nattsvart.
Eddan, förra årets uppsättning i Berättarladan, slutar med Ragnarök. Naturkatastrofer, hav som höjer sig, världsbrand, fimbulvinter och inte minst hatet i människornas värld leder till undergång. Den mytologiska sagan är kusligt besläktad med dagens hot mot mänskligheten. Men Völvans sista profetia handlar också om att en ny värld ska uppstå. Nya människor och nya gudar födas. Och de ska leva i fred med varandra.
Hopp måste finnas i alla berättelser men är inte det centrala, menar Leif. Han låter Selma förklara och citerar några rader ur En herrgårdssägen:
– ”En olycka kommer sällan ensam, den har alltid ett litet hopp i släp-
tåg.”
Här hos Leif i ladan är Lagerlöf husförfattaren. Hon är den som betyder mest, om han tvingas välja. Men biblioteket i det nyinflyttade arbetsrummet visar att Stinnerboms gudar är många. De blå hyllorna, som är specialbyggda och går från golvplankorna rätt upp i det höga taket, innehåller all världens litteratur, fornnordiska sagor såväl som ryska modernister. Men Bibeln då? undrar Sören. Nej, den saknas.
Lika passionerat som Leif pratar om Selma karaktärer, pratar Sören om Bibelns.
– Det finns mycket livsvisdom i de bibliska berättelserna men jag är inte troende på det sättet. Jag är en andlig person, men jag är inte kristen, förklarar Leif.
Det resoneras och improviseras. Den bandade timmen är sedan länge till ända. Manus behövde aldrig öppnas.
Vid porten in till Loftet, Västanås nya vinterbonade teaterscen, hänger en skylt med orden ”Berättelsen går vidare”. Budskapet är identiskt med Lärandefestivalens. Var för sig och ovetande om den andres tankar har
Sörens kyrka och Leifs teater valt samma väg mot framtiden.
Text: Helena Söderqvist
Foto: Jocke Lagercrantz
.jpg?doprocessing=&ci=0,869,4000,1680&ra=2.38095&w=1400)