Ordlös sorg får ordlös tröst

Han väger ett ton och har fyllt 18, Åbrodd, den stabile nordsvensken. Barbacka och med löst hängande tyglar ger sig Karin rakt ut i skogen. Hon beskriver känslan av harmoni och samhörighet, att vara en och samma kropp, människa och djur.
– Jag litar fullständigt på honom. Vi har samma rytm och andning. Jag tänker galopp och han börjar galoppera. Att vara ett, det är då ridningen är som bäst.
Karin har alltid levt nära hästar, men sedan 15 år tillbaka använder hon dem dessutom i sitt jobb, som präst, föreläsare och författare. Samtalet med henne sker över en kopp te i Kristinehamn, mellan två tåg och polisens Bibelstudiegrupp.
Fast Karin bott i Småland de senaste fem åren har hon kvar delar av sitt engagemang från tiden som präst i Karlstads stift. Det var också här hon började
ordna pilgrimsritter och intressera sig för den själavårdande delen i mötet mellan människor och djur.
– Att rida öppnar för ett andligt tillstånd. Att vaggas fram på hästryggen långt ute i tyst natur är läkande för både kropp och själ.

HÄSTENS REHABILITERANDE förmågor har länge använts inom vården. Den första ridterapin startade i Storbritannien och kom till Sverige på 1950-talet. Att stabilitet, styrka, koordination, kroppskännedom och balans tränas vid ridning är vetenskapligt belagt. Men även hästens empatiska förmåga anses vara rehabiliterande. Hästunderstödd terapi, HUT, används till exempel vid ångest, ätstörningar och problem med stress. Karin har sett det så många gånger, hur människor öppnar sig i det kravlösa men tillitsfulla mötet med det stora stabila djuret.
– Det är väldigt speciellt att bli buren. I överlämnandet finns något jag känner igen från min tro, att inse att vi är en del av en större helhet och att låta sig bäras av den, nära och tryggt. För mig är det Gud. Karin, som håller på att skriva en bok om djurteologi, svävar ut i funderingar om djurens betydelse i skapelsen och hur deras förmågor borde ges ett större erkännande inom kyrkan, men återvänder abrupt
och med ett gapskratt till tekoppen:
– Fast en häst är en häst, det är ett djur. Det får man inte glömma bort. Gud är större.

Det är nästan som om hon måste påminna sig själv. Under pilgrimsritter finns ett uttalat fokus på livsfrågor. För den som vill ges alltid tid till samtal. Hur mycket prat om Gud det blir beror på gruppen och deltagarnas behov. Ofta kommer funderingar om livet och dess vägval upp. Ibland uppstår situationer då stress och oro behöver hanteras. Även sorgebearbetning är vanligt, både i hästterapi och under pilgrimsritter.
– Sorg sitter ofta i kroppen. Ett antal gånger har det hänt att deltagare börjat gråta under ritterna. Fryst sorg har lösts upp och drabbat dem. Karins erfarenhet är att hästarna hjälper människor att komma i kontakt med känslor de knappt visste
att de bar på.
– Ordlös sorg får ordlös tröst.

ATT SORG DRABBAR då en närstående dör, det vet vi. Men sorgen finns också i andra sammanhang.
– Att inte må bra är ofta det samma som att säga ”jag sörjer”, menar Karin.
Livet innehåller förluster av så många olika slag. Drömmar som inte blivit av, relationer som kärvar, ensamhet, saknad efter sammanhang och mening.
– Folk hinner inte bearbeta sin sorg. Den blir kvar i kroppen. Att rida kan vara ett sätt att öppna upp, våga möta det svåra och bli buren.
Karin, som länge ordnade ritterna på sin fritid, tycker det är bra att både hästunderstödd själavård och pilgrimsritter nu blivit en del av kyrkans verksamhet.
– Jag är så tacksam att jag kan göra det här i min tjänst som präst, säger hon.

text HELENA SÖDERQVIST