Nya torpet - hjälp i sorgen

Om några månader är det fem år sedan Björn hittades död i sin säng på morgonen utan att man egentligen har fått svar på vad det var som hade hänt med hans kropp i sömnen. Hela familjen, som också består av pappa Pelle och barnen Ebba, nu 17 år, och Petter, 15 år, rasade ner i ett svart hål.

– Det var Kristi himmelsfärdshelg, en varm och fin försommar och det var obegripligt att livet kunde gå vidare där ute, minns Pelle.

Länge gick tillvaron för Louise och Pelle på zombieartad tomgång. Efter en längre sommarledighet än vanligt, och fortsatta sjukskrivningar på deltid lång tid framöver, tuffade de ändå igång sina liv hjälpligt under hösten och hade starkt fokus på Ebba och Petter. För barnens skull måste vardagen helt enkelt komma igång. Men de avstod också från mycket. Sånt som helt enkelt var för svårt.

– Det dröjde mer än ett halvår innan jag vågade pröva att umgås med andra människor än de allra närmaste på en tillställning, berättar Louise.

Under den första hösten var familjen däremot väldigt aktiv med att göra egna saker tillsammans.

– Vi hade ju två levande barn att ta hand om, och jag kände ofta – och känner fortfarande att Björn absolut inte skulle ha velat att jag blev en ledsen och tråkig morsa, ler Louise.

Så alla tog sats och såg till att saker fortsatte att hända.

– Vi gick aktivt in för att skapa nya fina minnen tillsammans. Vi åkte till Barcelona på höstlovet, till London över en helg och gjorde flera resor till fjällen i Norge och Sverige.

Björn hade en autismspektrumstörning och ett starkt behov av planering och förutsägbarhet.

– Det hindrade oss inte från att göra ganska äventyrliga resor och fjällturer, men vi la upp rutten ett år i förväg och var vana vid att noggrant gå igenom varje planerat steg med Björn.

Nu kom denna erfarenhet av livet med Björn att bli ett verktyg i arbetet med att sörja förlusten av honom.

– Tack vare Björn hade vi lärt oss att lägga in roliga saker i schemat långt i förväg och se till att fullfölja planerna nästan vad som än hände. Så det var vad vi fortsatte att göra. Och gör fortfarande.

– Det är en av många gåvor från Björn att vi fick det redskapet, säger Pelle, som också tillägger att familjen är lyckligt lottad som har haft råd att skapa just den här typen av minnen, det är inte givet för alla.

Hela familjen älskar också att vara ute i naturen och tränar mycket. Efter Björns död kom träningsrutinen till pass på ett annat sätt:

– Jag har helt enkelt tränat på att vara utan Björn och bit för bit vant mig vid situationer då jag saknar honom som mest, säger Louise.

– Björn älskade Stockholm och storstadsvimlet och skulle ha flyttat dit så fort han kunde. Jag är ofta i Stockholm i jobbet och då har jag gång på gång traskat på de gator och besökt de platser som jag har varit på med Björn. Ibland blir jag ledsen, andra gånger blir jag glad av något minne som flyger upp.

EN GOD HJÄLP under den första kaotiska tiden var de träffar som familjen deltog i och som arrangerades av kyrkan, ”Familj och sorg”.

– Vi träffade andra familjer som hade förlorat ett barn, och att prata med dem var så helt annorlunda än att prata med även våra bästa vänner och närmaste anhöriga, eftersom vi hade en erfarenhet som vi delade med dessa familjer.

Samtalen med andra familjer gav en insikt om att sorg kan se ut på många olika sätt och att inget är rätt eller fel. Var och en måste få sörja på sitt eget sätt.

– Det öppnade ju också för samtal inom vår egen familj. Utan mötena med de andra familjerna hade vi nog behållit mer inom oss själva och det hade dröjt mycket längre innan vi hade kunnat komma framåt i vår sorgeprocess. Prästen Linda Ganters var länge en trogen och mycket välkommen besökare hos familjen Alström.

– Hon var med och skapade en vardag hos oss. Spelade kort med barnen, tog en kopp te, bara fanns här. Det var en väldigt stor hjälp när det gällde att skapa någon form av normalt liv igen.

En vändpunkt kom när familjen fick möjlighet att köpa sitt drömställe i ostört läge med Vänerstrand.

– Det var en dröm vi hade haft i många år och nu uppstod plötsligt möjligheten, några år tidigare än vi egentligen tänkt oss. Det kändes hisnande, men när vi väl tog steget kände vi att det var så rätt.

– Det var första gången sedan vi miste Björn som jag kände att Lolo var glad igen, säger Pelle. Inte bara utåt, utan rakt igenom.

– Ja, det var precis så det var, instämmer Louise. Hela min kärna kände verklig lycka. Och det var så skönt att kunna känna så igen, även om sorgen fortsätter att leva i mig den också.

Den har blivit en följeslagare som, tvärtemot vad jag trodde de första åren, faktiskt går att leva med. Det kan låta materiellt att ett husköp kan påverka en sorgeprocess, men Fiskartorpet betyder så mycket mer än ett vackert boende för Louise och Pelle.

– Torpet har blivit vår nya fasta bas, det nav som avgör våra val i framtiden, utvecklar Pelle. Det har gett en ny stadga och mening åt vår tillvaro. Vi hankar oss inte bara fram och försöker göra roliga saker, vi börjar verkligen bli läkta på riktigt.

Louise:

– Det var Fiskartorpet och våra båda andra barn, tillsammans med tiden som går, som fick såret att sluta göra så ont. Saknaden finns där ju alltid, och Björn är alltid med oss. Men inte med samma djupa smärta längre, utan med stor tacksamhet för att vi fick ha honom den tid vi hade.

På Björns begravning pratade Linda Ganters om ”framtida minnen” av Björn. Tillfällen då man skulle säga ”Det här skulle Björn ha gillat!” eller ”Undrar vad Björn skulle ha gjort nu?”

Skulle Björn ha gillat Fiskartorpet?

– Åh ja, han skulle ha älskat det! Han skulle ha njutit enormt av friden och tystnaden därute. Så jo, han är allt med oss där också.