Foto: JESSICA SEGERBERG

När vardagen snor allt av värde

Jag inser hur lite jag egentligen hör när jag måste upprepa vad Nichlas säger. Vi sitter i soffan på kursen och har fått tydliga instruktioner. Till slut börjar jag höra vad han faktiskt säger.
  – Det känns som att du fortare förstår vad jag känner, säger han.

 Jag stirrar på honom. Sen skriker jag på människan jag älskar att det inte spelar någon roll om diskbänken är ren innan man lagar mat. Att jag skiter i det. Att jag faktiskt skiter i honom och varför gör vi inget spännande längre, varför står vi bara i det här köket, varför står vi bara här och skriker och hackar lök och gör köttfärssås och kokar pasta. Hör du vad jag säger? Varför står vi bara här!

Nichlas blänger på mig.

— Vi har inte ätit, jag kan inte prata med dig just nu, säger han och avbryter sin egen utandning. Jag nickar. Vi går iväg och försöker svalna av. Det är tre veckor kvar till kursen och jag hör hur han blåser luft genom näsan i rummet intill.

Jag skulle vilja ha en månad på mig att testa allt det vi lär oss.

Några månader efter kursen kommer två kärleksbrev på posten, de fick vi skriva till varandra under sista dagen. Som en påminnelse om vad vi lärt oss och vad vi kände. Foto: JESSICA SEGERBERG

Vardagen är en inbrottstjuv. Den bryter sig in, snor allt av värde. Lämnar saker som tvättstuga och storhandling på Willys och drar vidare med siktet inställt på nyförälskade par. Det är inte lätt för någon en vanlig tisdag. Och Nichlas är nervös. Han säger det i vardagsrummet fem dagar innan kursen börjar.

— Det känns så stort. Jag vet inte vad det är vi ska göra, jag har inte sett något exempel på en uppgift. Det känns jobbigt att inte veta, säger han.

På hemsidan står det att inga samtal mellan paren genomförs i grupp utan sker parvis. Vi ska alltså inte blotta oss för främlingar, skönt. Vi andas ut.

I Vikenkyrkans lokaler sitter vi i rummet med fönster på sidorna. Mariebergsviken utanför, joggare som bryter horisonten innan­för fönsterkarmarna. Från fredag kväll till söndag eftermiddag ska vi och sex andra par, ja om vi ska förenkla det hela, prata med sin partner. Vi får en bok med olika kapitel och en in­troduktion av varje del; ledarna Åse, Gunnar och Elisabet är som livbojar i periferin. Men den jag kommer lära mig mest av är Nichlas.

Kursen börjar där man ska, i förälskelsen.

Min och Nichlas relation startade med ord, efter långa mejl och en Stockholmsresa sågs vi. Åt sushi på ett berg, drack folköl i hans grå soffa och fastnade för varandras motsatser, visar det sig. Jag för hans trygga lugn, han för min nyfikna energi. Det är en fin upptakt att börja helgen i det här samtalet. Att i ett avskilt rum titta varandra i ögonen och beskriva hur pirret blev starkare, hur vackert allt var. När vi väcker de första rena känslorna gör det oss tryggare i andra ämnen.

— Man diskuterar så många olika känslor och problem så det gör att det inte är jobbigt att ta upp nåt. Jag har ett annat lugn att lyssna, säger Nichlas.

"Vi vill normalisera och öka igenkänningsfaktorn i att leva i en relation. Och att skapa nyfikenhet och mod att fortsätta samtalen hemma", säger Elisabet Flyman. Foto: JESSICA SEGERBERG

Under de vanliga veckorna finns inte tid att prata om konfliktmönster, eller hur man ska hantera stress i en relation. Men nu lurar vi tiden, brer ut en helg av timmar bara för oss.

I rummet bredvid sitter paret som varit gifta i över femtio år, då och då hör vi ett asgarv genom väggarna. Vi ler mot varandra, skrattar till vi med.

Visst känner vi igen de andra paren till utseende när vi möts på lunchens promenad vid vattnet, och namnen kan vi om vi läser papperslappen som står framför deras plats vid genomgångarna. Men något utbyte har vi inte. Jag har knappt tittat på dem.

Det är lite för små stolar i barnens målarrum. Vi slevar i oss carbonara från en micrad plastlåda samtidigt som vi pratar om lunchens tema: sex. Ryggarna är onaturligt raka, allt är färgglatt och benen är böjda upp till fotstödet. Frågan är: vad väcker och sänker vår lust? Efter fyra år upptäcker vi nya saker genom att ömsom äta spagetti och ömsom besvara frågan.

Prep har vecklat ut sig till en hel värld. Vi får femton timmar på oss att kliva in i den och i vissa fall känns det som att vi rusar.

— Jag blir mätt på information, säger Nichlas på lördagskvällen. Jag skulle vilja ha en månad på mig att testa allt det vi lär oss.

Det får vi inte, men en uppmaning om att ta fram vår bok och att fortsätta öva när vi kommit hem. Och sen breven såklart. Vi skriver dem de sista timmarna på kursen. Lämnar in till ledarna som fäster frimärken och postar dem om några månader. Kärleksbrev.

Några veckor senare häller jag ut bubbelvatten i vasken, jag behöver flaskan och ska rusa till tåget. Nichlas reagerar.

— Vi skulle ju ha vattnet till våfflorna, säger han irriterat. Jag tar sats. Herregud, det är väl ingen grej.

— Ah, nu håller vi på och trappar upp konflikten, säger Nichlas.

Jag kommer av mig. Tittar honom i ögonen. Ser oss som ovanifrån. Träparketten, vasken med några bubblor kvar. Två blonda huvuden bredvid varandra i ett kök. Tar ett djupt andetag, släpper ned axlarna.

Några månader efter kursen kommer två kärleksbrev på posten, de fick vi skriva till varandra under sista dagen. Som en påminnelse om vad vi lärt oss och vad vi kände.

Jessica Segerberg