Musikens makt

En sexårig pojke följer under stort motstånd med sina föräldrar på en orgelkonsert i kyrkan. Det är mörkt och kväll och höst. Pojken är trött och grinig och somnar i kyrkbänken medan de väntar på att konserten ska börja. Sakta vaknar han ur sin dvala medan Bachs Triosonat i Ess-dur strömmar ur orgelpiporna. Han känner hur han vilar i en stor rymd, som om han tyngdlöst glider genom rummet.

"Jag upplevde en absolut klarhet i ett fritt oändligt rum där punkter, streck, små tecken lekte med varandra i luften", berättar pojken som själv blev musiker och tonsättare. Föräldrarna blev nästan rädda när de såg hans totala frånvaro. Från den stunden ville han lära sig att spela och när han några år senare gav sig på sonaterna återupplevde han känslan.

"Jag kan faktiskt fortfarande erinra mig upplevelsen från denna tidiga konsert. Kan känna hur min lilla barnakropp var fullständigt avslappnad, kan känna den lätta värmen i kroppen, det tyngdlösa tillståndet, ljudens klarhet och rörelse i det stora oändliga rummet. Också en känsla av att tonerna berörde mig kroppsligt, nästan som smekningar".

Berättelsen om pojken återges av Alf Gabrielsson, professor emeritus i psykologi vid Uppsala universitet och utbildad kyrkomusiker, som samlat tusen berättelser om hur musik skapat intryck för livet, och gett ut dem i boken Starka musikupplevelser.

Att se hur musiken kommer till kan göra intrycket starkare, särskilt om man inte känner till musiken i förväg.
– I regel är det så. Vi tar ju in all information hela tiden och när man ser vad musikerna har för sig så bidrar det i hög grad till upplevelsen. Många talar ju om att det var den bästa konsert de sett, säger Alf Gabrielsson.

Som när Laleh hedrade offren vid terrorattentatet på Utøya med sin sång om att somliga dör unga, vid minneskonserten på en fullsatt Rådhusplats i Oslo. Hennes låt Some die young gav tröst åt en hel värld. Det kan också vara tvärtom, att synintrycken står i vägen för musiken.
– Då kan man vilja sitta i mörkret utan att störas av andra intryck.

Flera starka upplevelser beskrivs som mycket korta ögonblick, kanske bara en enda ton eller klang som blir helt överväldigande. Men att vi idag har ständig tillgång till musik har förändrat vårt lyssnande. Många lyssnar på olika musik när de löptränar, när de arbetar, när de ska somna. Skribenter väljer särskilda låtlistor för olika typer av texter, kirurger lyssnar på hårdrock när de opererar.

I boken finns en skildring av en ung mans promenad genom Gamla stan i Stockholm med Music for Airports av Brian Eno i hörlurarna. Långsam, instrumental musik där olika slingor återkommer och går in i varandra. Musiken gav varje obetydlig detalj som den unge mannen såg på sin vandring en roll i det stora världsalltet. Varje bil, varje hus, varje sur tant eller bortslängd papperslapp, hade en historia och en själ som väckte medkänsla och kändes betydelsefull.Det dröjde länge innan musik på nytt gav honom samma upplevelse. Då var det den estländske tonsättaren Arvo Pärts Spiegel im Spiegel.

"För en stund skimrar tillvaron, och blir lite varmare, ljusare och enklare. Varifrån härstammar den underliga nästintill religiösa – i alla fall mystiska – känsla som man ibland förunnas att uppleva? Vad i musiken är det som gläntar på dörren till något mycket sällsammare än det man vanligtvis är varsebliven om?", berättar en annan ung man i boken som fångats av samma stycke.

Ja, varifrån kommer musiken? Många har grubblat över om det finns en musikalisk bro till andra världar? En som undrat är regissören Ingmar Bergman. I sitt sommarprogram 2004 berättade han att han, trots att han inte är troende, föreställer sig musiken som en gåva som vi fått för att den ska ge oss en föreställning om verkligheter och världar utanför den värld vi lever i.

Alf Gabrielsson har hört många sådana berättelser i sin forskning men tror inte på musiken som något utommänskligt.
– All musik är mänsklig. Den kan uppfattas som något varande utöver vår egen tillvaro, men det är ju fortfarande människan som uppfattar den som sådan.

Själv minns han hur han som musiker haft starka upplevelser. Särskilt av Bach och hans orgelmusik och särskilt när han får det som kallas flow, att musiken liksom spelar av sig själv utan att han behöver tänka på var han sätter fingrarna.
– Jag sitter i Varnhems klosterkyrka och spelar på den gamla orgeln, den som inte finns längre för den har brunnit upp. När alla turister har gått och jag sitter där och tränar på ljusa sommarkvällar och har hela kyrkan och hela orgeln för mig själv med alla dess resurser, jag är fri att använda den från de svagaste nyanserna till full styrka och kan få ur mig allt jag vill uttrycka. Det minnet sitter djupt i sinnet fortfarande, säger Alf Gabrielsson.

I Forshaga/Munkfors församling upplever kantorn Jonas Wärja samma sak när han sitter vid orgeln eller dirigerar kören.  
– Musiken har förmågan att öppna en dörr till en förnimmelse som är utöver det vardagliga, att man kan känna av något som är större.

Så man behöver inte tro på någon speciell religion för att känna det?
– Nej, verkligen inte. Vetenskapligt kallas det transcendental upplevelse, det är den mänskliga hjärnan som fungerar på det sättet. Musiken kan väcka den typen av upplevelser. Det är en erfarenhet som finns i varje människa. När kantorn pratar med sin kör eller sin församling så beskriver han den känslan som Gud.

– Det blir så fint. Det blir inte den där gubben på molnet, det där som är ganska svårt att tro på, utan det blir en känsla som man förnimmer och som vi sätter ett ord på. Den känslan kan få människor att förändra sina liv.
– Musiken kan sätta saker i rullning och förändringar kan vara uppslitande, säger Jonas Wärja.

Lars Lilliestam, också han professor emeritus vid Göteborgs universitet, har arbetat i samma anda som Alf Gabrielsson genom att forska och skriva böcker om hur vi upplever musik. Den senaste som kom ut i vintras heter Lyssna på musik: Upplevelser, mening och hälsa. Lilliestam har också haft starka musikupplevelser. Han hade varit på återvinningen och slängt skräp och körde ut därifrån en regntung dag i sin kombi. Ur radion hördes trombonisten Nils Landgrens sommarprogram där han spelade My Song med Keith Jarret, en låt som Lars Lilliestam hade hört massor av gånger.
– Jag blev enormt fysiskt påverkad, darrig i hela kroppen och fick gåshud. Det finns inga ord för att beskriva det, ligger bortom det verbala, berättar han.

Det tog lång tid för Lars att landa i verkligheten. Vad som hände vet han inte, men han uppfattar det som att musiken tagit genvägen direkt till hjärnans kopplingscentral för känslor, amygdala, utan att passera intellektet. Själv ser sig pianisten Keith Jarret som ett medium, berättar Lars Lilliestam. Paul McCartney i The Beatles kallar musikskrivande för trolleri. Keith Richards i The Rolling Stones säger något liknande.
– Han har sagt att alla låtar redan finns. Det vi som människor kan göra är att sticka upp antennen i etern och fånga in dem.

Så vad är musik?
– Herregud! Det har jag använt 25 sidor till att försöka beskriva i en av mina böcker. Men för det första är det kommunikation som är djupt mänsklig och som skiljer sig från talat språk. Det är ett annat sätt att kommunicera med hjälp av ljud, melodier, rytmer, sound och rop som troligen har samma rot som talat språk.

Men var kommer den ifrån?
– Jag tror den har sitt ursprung i människans oändliga behov av att kommunicera och ge uttryck för sina tankar. Men när det gäller människans fåfänga försök att förstå saker så finns det sådant som är mystiskt och som ska få lov att fortsätta vara mystiskt, säger Lars Lilliestam.

Försöka förstå har vi alltid velat. Spelmän, som till vardags kunde vara illa klädda och illa sedda, beskylldes för rena häxkonster av omgivningen när de spelade sina fingerfärdiga danslåtar. Horgalåten fick enligt sägnen ungdomar att dansa tills de dog, musiken skulle vara kommen direkt från den onde. Andra spelmän sägs ha lärt sig spela av Näcken.

– De där historierna finns i många kulturer, i Sverige, i Grekland, i USA. Du går till ett särskilt ställe, en korsväg eller en fors, och lämnar över ditt instrument till Djävulen som får dig att kunna spela vad som helst. De bygger på upplevelsen att musiken har en utomvärldslig dimension, precis som tanken att annan musik kommer från något gudomligt, säger Lars Lilliestam.

Så musiken är alltså mänsklig. Men ändå inte? I Selma Lagerlöfs novell Vägen mellan himmel och jord får överste Beerencreutz veta att han bara har ett dygn kvar att leva. Den gamle kavaljeren beger sig till vännen Liljecrona som hellre spelar än pratar. Där talar Beerencreutz om musiken.

"...när man tänker efter så är den ju rakt ingenting. Man kan inte ta på den, och den kan inte säga en något, som man förstår och begriper. Tror inte bror, att musiken är det språket, som talas där långt bort’, sa han och beskrev musiken som vägen mot det som inget slut har. Så satte han sig att lyssna och plötsligt föll han till golvet. När han hade fått hjälp att lägga sig i en säng så yttrande han inte många fler ord i livet, men hann säga såpass:

’Det är bra med mig.’ ’Jag går på vägen mellan himmel och jord. Tack och heder ska bror ha!"

Text: Börge Nilsson/Textra