Motståndet mot Jesus: Kapitel 12-16

Även den andra berättelsen, Mannen med en förtvinad hand (12:9-14), är ett exempel på en inomjudisk diskussion. Man var nämligen inom judendomen på denna tid oense om man fick bota på sabbaten. Fariséerna är i denna text mer konservativa, och menar att man inte kunde det, medan Jesus uppvisar en mer liberal hållning. Om ett får föll ner i en grop (v 11) fick man nämligen ingripa enligt många liberala rabbiner, och Jesus ställer sig i denna tradition (enligt en strängare inriktning var detta dock förbjudet, esséerna var till exempel helt emot det). Centrum för Jesus undervisning är här, liksom annars, kärleksbudet. Jesus talar från den vanliga, enkla människans perspektiv: ”om någon av er har ett får”. Notera att Jesus talar om en fattig människas enda får. En intressant detalj: Jesus säger till mannen att sträcka fram sin hand (v13), varpå han helas. Som Flusser påpekat innebär detta att Jesus inte brutit mot sabbatspraxis: det var nämligen tillåtet att bota med ord. Ännu en gång ser vi alltså hur två olika tolkningar av sabbaten står i centrum: fariséernas och Jesus. Och där skillnaden är att fariséerna har en mer konservativ hållning, Jesus en mer liberal, där kärleken och omsorgen om den enskilda människan står i centrum.

I slutet av berättelsen (v 14) går fariséerna undan för att överlägga om hur de ska röja Jesus ur vägen. För första gången i evangeliet ställs vi nu inför en antydan om hur det hela kommer att sluta.

I 12:18-21 citeras Jesaja 42:1-4. Det är ett långt citat, faktiskt det längsta citatet vi har i Nya testamentet. Och budskapet är tydligt: det är hopp det handlar om; det är evangelium det handlar om.

Kapitel 13

Kapitel 13 är Jesu tredje tal i evangeliet, och det brukar kallas för Liknelsetalet. Det består– såklart, eftersom det är Matteus – av sju liknelser, och de handlar samtliga om Himmelriket, som är ett centralt tema hos Matteus. Att berätta liknelser verkar ha varit ett utmärkande drag för Jesus. Det finns dryga 40-talet olika liknelser från Jesus bevarade i evangelierna. Några vanliga litterära drag i liknelser är till exempel kontrastlagen, som vi finner i 13:31-32, där det minsta ställs mot det största. Ett annat litterärt drag är att ett skeende äger rum tre gånger (till exempel i liknelsen om sådden, där sådden misslyckas just tre gånger).

Kapitel 14

Berättelsen om Johannes Döparens död ställer oss inför en rejäl kontrast: mellan botpredikanten som äter gräshoppor i öknen och kungen som arrangerar fylleslag i ett av sina palats. Den judiske historikern Josefus berättar att Johannes Döparen hölls i förvar i Machairous, öster om Döda Havet, där han också avrättades. Herodias dotter Salome föddes cirka år 10 efter Kristus, och är således i tjugoårsåldern när denna scen utspelar sig. Vers 12 berättar att Johannes lärjungar begraver honom. Johannes Döparen fortsatte att ha lärjungar länge; Apostlagärningarna 19 berättar om döparlärjungar i Efesos runt år 50, och så sent som år 200 efter Kristus. omtalas lärjungar till Johannes Döparen.

Hos Matteus (och hos Lukas) flätas Johannes Döparens liv och Jesu liv samman. De har samma förkunnelse (jfr Matt 3:2 och 4:17) och de hotar båda med att ”varje träd som inte bär frukt skall kastas i elden” (3:10 och 7:19).

Bespisningsundret, där Jesus mättar 5 000, och där det dessutom blir tolv korgar över, är ett av Jesu mest omtalade och spektakulära underverk. Men det är ingalunda det första bespisningsundret i Bibeln; Andra Kungaboken 4:42-44 i Gamla testamentet berättar om hur Elisa bespisade hundra män med tjugo bröd. Även då sågs det som ett underverk, och det var ett känt underverk bland judar på denna tid. För dem är budskapet i denna berättelse tydligare än det är för de flesta av oss: Elisa bespisar hundra män med tjugo bröd - Jesus bespisar betydligt fler, 5 000 män, med betydligt mindre: fem bröd och två fiskar. Budskap: framför oss står en profet, som gör samma underverk som de Elisa gjorde. Fast han gör det i större omfattning.

Bespisningsundret kom tidigt i kyrkans historia att uppfattas som en hänvisning till nattvarden, och detta inte utan anledning. Orden i 14:19 är nämligen desamma som Matteus sedan använder vid instiftelsen av nattvarden i 26:26: Han ”tog” bröden, ”läste tackbönen”, ”bröt” bröden och ”gav” åt lärjungarna.

Det blir dessutom tolv korgar över, vilket inte är det lilla, med tanke på att varje korg rymmer cirka tio liter. Men symboliken är nog även här det viktiga: det fanns som bekant tolv stammar i Israel, därför tolv lärjungar. Därför finns det en korg för varje stam. Guds välsignade bröd räcks till alla.

Kapitel 15

Berättelsen om när Jesus går på vatten, 15:22-27, är i Matteus dessutom kompletterad med berättelsen om när Petrus går på vatten, 15:28-33, ett särstoff som bara finns hos Matteus. Matteus har över huvud taget en tendens att på ett speciellt sätt lyfta fram just Petrus. Petrus ord i vers 30 känns nästan som hämtade ur fornkyrkans liturgi: ”Herre, hjälp mig!”. Jesu ord i vers 27, ”Lugn, det är jag” anspelar tydligt på gudsnamnet, JAG ÄR. Berättelsen mynnar dessutom ut i en trosbekännelse: ”Du måste vara Guds son” (vers 33). Vi får inte missa symboliken i texten: vatten symboliserade ofta kaos på denna tid. Redan i Första Moseboken stöter vi på kaosvattnet, som Gud delar på. Här visar Jesus att han bemästrar kaos, och kan gå på vatten. Om vi tvivlat fram tills denna punkt finns nu ingen återvändo: detta är en profet som är större än Elisa, och som övervinner kaos. Han måste vara Guds son. Ja, han är Guds son.

”Sedan kom fariséer och skriftlärda från Jerusalem fram till Jesus och sade…”. Observera betoningen på Jerusalem här: fariseismen var inte spridd i Galileen, som Jesus och hans lärjungar kom ifrån. Det finns över huvud taget en spänning mellan stad – landsbygd i evangelierna, som vi ofta missar. Galileen och Nasaret låg i norra Israel, långt från staden Jerusalem, och hade halvdåligt rykte. ”Kan något gott komma från Nasaret?” frågas i Johannesevangeliet (1:46), och det verkar närmast ha varit ett ordspråk. Men den som kan sin kyrkohistoria vet att det är i periferin det spännande sker. Bogen, Billingsudde och Börtan är betydligt mer intressanta än Uppsala, Rom och Jerusalem.

Den tempelgåva (korban) som diskuteras i texten bestod i en betalning av två drachmer per vuxen och år.

Fariséerna lät budord som i Gamla testamentet enbart avsåg präster gälla för alla. Alla skulle enligt fariséerna leva som om de var präster, varje sovrum och varje kök skulle vara ett tempel. Hillel och Shammai, två ledande rabbiner som nästan var samtida med Jesus, delade fariséernas strävan att göra Israel till ”ett folk av präster”. Och det är detta som står på spel här, eftersom Jesus menar att folket INTE behöver följa dessa regler. 

I kapitel 15:21-28 möter oss en nyckeltext i Matteus. Efter samtalet om rent och orent, väljer Jesus att fara till Tyros och Sidon, platser som representerar hedendom (jfr Matt 11:21 ff) och som associeras med avgudadyrkan. Ja, den onda drottning Isebel kom från Sidon (1 Kung 16:31-33).

Och då kommer en kananeisk kvinna fram till honom. Kananeerna var det folkslag mot vilket Israels folk slogs och krigade, Gamla testamentet igenom. Och denna kvinna, av alla människor, ser vem Jesus är och kommer fram till Jesus och säger ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig!” Här börjar ett tema som kommer att bli allt tydligare ju längre evangeliet skrider: de som borde förstå vem Jesus är, gör det inte. Men de som inte borde förstå vem Jesus är – som denna kananeiska kvinna från Sidon – hon ser minsann vem Jesus är: Davids son, Kungen. Men Jesus är ju sänd till judarna, inte till hedningarna, vilket Jesus också poängterar genom att jämföra folket i Sidon med herrelösa hundar. De herrelösa hundarna livnärde sig på matrester eller till och med på sin egen spya. Men kvinnan tar bilden av hundarna, men tolkar dem som tamhundar: och tamhundarna fick ju sin mat genom att äta det som faller från bordet. Kvinnan vinner på så sätt diskussionen med Jesus, och blir på så sätt den enda person i evangelierna som vinner en ordduell med Jesus. Kan vi rentav tänka oss att Jesus skrattade belåtet när han gick därifrån?

En detalj som jag var inne på redan i inledningen: Matteusevangeliet börjar med att betona att Jesus vänder sig till judar, men avslutas med orden ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar”. Evangeliet går således från att vara exklusivt till att bli inklusivt. Och berättelsen om den kananeiska kvinnan ligger mitt i evangeliet. Vi anar således en utveckling i evangeliet, som förmodligen är medvetet konstruerad. Och det är i mötet med den kananeiska kvinnan som det vänder.

Kapitlet avslutas med ännu ett bespisningsunder.

Kap 16

Jesus har gjort det ena underverket efter det andra. Trots detta kommer fariséerna nu åter och ber om ett ”tecken från himlen”. Det sägs även att de gör det för att ”sätta Jesus på prov”. Just de orden – ”sätta på prov” – har bara förekommit två gånger tidigare i evangeliet, och då om Djävulen. Men Jesus ger dem inget annat tecken än Jona-tecknet. Jona var tre dagar i valens buk – Jesus kommer att vara tre dagar i dödsriket.

Orden i 16:18 är omdiskuterade. De har använts för att legitimera påvemakten; ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”

Jag finner översättningen lite märklig, eftersom man just här valt att översätta namnet Petrus, men inte annars. Namnet Petrus står alltså bara en gång, men just här har man valt att skriva ”Du är Petrus, Klippan …”. Petrus, som ju egentligen heter Simon, har ju fått namnet Klippan (Petrus) lite som ett artistnamn. Och det finns engelska översättningar som valt att översätta Petrus med ”The Rock” varje gång det nämns. Men så har ju inte Bibel 2000 valt att göra annars… I konsten avbildas Petrus med en nyckel i handen, och påvemakten har än idag nycklar som symbol. Det är också härifrån vi har våra roliga historier om Sankte Per (Petrus). Ordet för ”kyrka” – ekklesia – används bara här och i Matt 18:17. Petrus blir här lite av den klippa på vilken kyrkan ska byggas.

När man på 200-talet efter Kristus började använda denna text för att legitimera påvemakten, konstaterade kyrkofadern Cyprianus att denna tolkning var ”en uppenbar och tydlig dumhet”. Origenes menade att varje kristen är en Petrus, att Petrus är en förebild för varje kristen.